Lady Captain [Pausad]

Kapitel 3

Morgonen därpå infinner jag mig i städskrubben och tvinnar två hårslingor mellan fingrarna.
Det finns inte mycket att göra här och jag har hittills spenderat min vakna tid genom att titta på vågorna genom det lilla fönstret och lyssna på vad som händer ovanför mig. Ljuden har varit alltifrån befallningar och slagsmål till sjörövarvisor. 

Jag virar filten tätare omkring mig och huttrar till. Griggs hade rätt; det må vara mitten av juli men det känns som en kylig höstdag när man är ute till havs.
Bara några minuter senare hör jag en nyckel vridas om i låset och dörren till skrubben skjuts försiktigt upp en bit, sedan helt och hållet när han har försäkrat sig om att ingen befinner sig i närheten.
"God morgon, flicka lilla", hälsar Griggs och stiger in i det lilla utrymmet. I famnen balanserar han en skål med rykande soppa och ett glas med vatten. "Frukost."
Jag reser mig upp för att han ska slippa böja sig då jag hört honom gå runt och jämra sig över hur ont han har haft i ryggen. Därefter tar jag skålen och glaset ifrån honom innan jag slår mig ner på filten på golvet. "Tack så mycket."
Han backar bort till dörröppningen och lutar lite på huvudet. "Har du fått mer sömn än gårdagen?"
Jag rycker lite på axlarna och skakar långsamt på huvudet. "Inte direkt."
Griggs rynkar på ögonbrynen och gör det tydligt för mig att han inte gillade mitt svar. "Det måste vi göra något åt."

Han lämnar städskrubben och vinkar med mig, så jag reser mig upp och går tveksamt efter honom. Mitt under ljusa dagen skulle vem som helst kunna gå nerför trapporna och upptäcka mig.
Vi kommer in i sovutrymmet och Griggs rör sig vant mellan högarna av filtar som ligger slängda överallt innan han stannar vid en sovplats längre in i rummet. Han böjer sig ner med ett lågt jämrande och tar upp kudden innan han går tillbaka till mig.
"Här, ta den", säger han uppfodrande och räcker mig kudden.
"Du behöver den själv, Griggs."
Han står envist kvar med kudden utsträckt mot mig och med en insisterande blick innanför ögonlocken. "Jag har inte fått en blund sömn här på snart fyrtio år, ta den."
Jag öppnar munnen för att protestera men suckar istället när jag inser att det här inte kommer leda någonstans. "Tack."
Jag tar emot kudden och ska just vända mig om för att återvända till städskrubben när en duns ovanför oss får oss båda att rycka till. Ljudet av ilskna mansröster får mig att inse att ett slagsmål är i full gång på övre däck och jag sneglar mot Griggs som bara himlar med ögonen till svar. 
"Vilka av gossarna kan inte sköta sig nu, då?" muttrar han oberört.
Innan någon av oss hinner säga något mer ekar en maktfull röst genom varenda centimeter av skeppet och tumultet upphör på bara några sekunder. 
"Ah, det där är vår käre kapten du hör", säger Griggs och ser fundersamt mot takets träplankor.
Som vanligt finner jag det svårt att lägga lock på min nyfikenhet och lutar mig närmare honom med en intresserad blick. "Kan du berätta mer om honom?"
Han ser aningen ställd ut och kliar sig eftertänksamt i bakhuvudet. "Var ska man börja?"
Blicken letar sig ut genom ett av de få fönsterna som utrymmet har att erbjuda, mot de högresta vågorna, innan han fortsätter tala. "Joseph tog över Fortune efter hans fars tidiga bortgång och har styrt med en järnhand i snart ett par år. Han går till mig för råd, vilket inte sker alltför sällan. Ni ynglingar är alltid fulla av frågor." 
"Fortune?" frågar jag sakta och får ett snett leende av Griggs.
"Fortune är namnet på den här gamle pärlan", svarar han och klappar mot en av trästommarna som håller uppe skeppet.
Han slår sedan ihop händerna och tar tag i mina axlar för att börja knuffa ut mig ur rummet. "Se så, flicka lilla. Gå och få dig lite sömn."

En stund senare befinner jag mig på städskrubbens dammiga golv, invirad i den smutsiga filten och med huvudet lutat mot kudden. En mycket ytlig sömn vilar över mig men blandningen av vågornas ljud och skeppens djupa gungande är lugnande och får mina muskler att slappna av. Människor kommer och går utanför städskrubben; de hämtar sina måltider i köket, smyger ifrån sina sysslor och håller hetlevrade diskussioner om kaptenen med andra ur besättningen. Vetandet om att folk befinner sig så nära mig utan att veta om det själva stör mig inte längre, jag har helt enkelt vant mig vid det.

Vad jag inte är beredd på är fotstegen som bryter mönstret några minuter senare. De försvinner varken bort till köket eller sovutrymmet utan stannar istället utanför skrubbens låsta dörr. 
"Han vill ha däcket skrubbat, Hayes. Sluta tjura och få det överstökat", muttrar en mansröst som verkar ha tydliga brister på tålamod.
En annan röst beklagar sig och kommer upp i en sittande position snabbare än vad ögat hinner reagera. Med filten fortfarande virad om mig pressar jag mig sedan bakåt, längre in i skrubben, och känner hur träflisor tränger sig in i mina handflator. När jag känner väggen mot ryggen inser jag att jag inte har någonstans att ta vägen och kan inte göra annat än lyssna när en nyckel sätts i låset och vrids om. Därefter svingas dörren upp och två män uppenbarar sig i dörröppningen. Den ena böjer sig framåt för att ta upp en av hinkarna som står närmast dörren och jag hinner nästan börja tro att jag kommer komma undan osedd, men den tanken krossas snabbt.
"Hayes, ser du det jag ser?" frågar den andra mannen som är betydligt längre och jag inser plötsligt att jag känner igen dem. Det är samma män som nästan upptäckte mig vid tunnorna för någon dag sedan.
Den andra mannen drar till sig armen och ser bort mot mig. 
"En flicka, åh jo, visst är det en flicka", skrockar den korta mannen nöjt när han har dragit till sig hinken och ser sedan mot mig med stora ögon. 
Jag ser vaksamt mellan de båda och biter spänt ihop käken. Griggs hävdande om att ingen mer än honom brukar låsa upp dörren har visat sig vara falskt och jag kommer få betala priset för det.
"Kapten kommer bli nöjd med oss, du kommer med all förmodan slippa skura däcket", flinar den andra mannen och daskar till den kortare av dem, som jag vid det här laget har förstått kallas Hayes, på axeln.
Svaret som Hayes ger består endast av ett ljud av förtjusning och innan jag hinner reagera så stormar dem båda in i skrubben. De tar tag i varsin av mina armar och jag gör mig redo för att streta emot med varenda millimeter av kraft som jag har inom mig.
Så när dem lyfter upp mig på fötter börjar jag rycka i armarna och får till några rätt så usla försök till sparkar men inget av det leder någonstans. Männen har full kontroll och jag är inte mer än en retlig liten flicka i deras ögon. 
"Släpp mig!" fräser jag åt dem men möts bara av hånskratt.
"Hör du, Hayes? Hon kan tala!"
Jag släpas hjälplöst efter männen ut ur skrubben och uppför trappan medan mina ögon desperat flackar omkring mig i hopp om att finna Griggs, men han är inte här.
Det här får jag klara på egen hand.