Lady Captain [Pausad]

Kapitel 2

Som en blixt från ovan kommer jag till en insikt som jag helst av allt hade önskat skulle vara felaktig, men alla tecken finns där för att styrka den. De ovårdade männen, trasorna till kläder, sovplatserna och konversationerna som jag överhör om dagarna. Det här är inget handelsfartyg, det är ett skepp under förklädnad med en besättning som tillhört de avskräckande historier som jag har hört under min uppväxt. Historier om män vars natur består av plundrande, massakrerande och försäljning av stulna gods; pirater.

Min hand faller till sidan när jag inser vad mitt motstånd är, jag har inte en chans.
"Jag tänkte bara...", börjar jag förklara men hinner inte långt innan mannen höjer ena handen i luften och avbryter mig med ett rossligt läte som jag tror ska föreställa ett skratt.
"Slappna av, jag är ingen golare", säger han och börjar vifta med handen framför sig. "Ät, kära du."
Jag böjer mig ner och tar upp äpplet som jag tappade. När jag sedan står och väger det i handen verkar min förvirring vara så pass tydlig att mannen känner sig tvungen att förklara sig.
"En flicka som dig skulle aldrig befinna sig här om hon hade andra alternativ", hummar han tankspritt och sätter svärdet i fästet runt de lortiga byxorna.
Jag sänker huvudet när jag känner hur mitt ansikte antar en röd ton och en djup frustration väcks inom mig vid tanken av att mannen framför mig kan läsa av mig likt en öppen bok. "Jaså? Vad får dig att säga det?"
Mannen ser mot mig, uppifrån och ned, och drar sedan lite nonchalant på smilbanden. "Jag känner av din rädsla."
Jag rynkar på ögonbrynen och skapar ett misstroende ansiktsuttryck. Den här gamlingen vet inte vad han står och svamlar om. "Jag är inte det minsta rädd för någon av er", spottar jag ur mig och sätter näsan i vädret.
Han höjer båda händerna i en kapitulerande gest. "Om du säger det så."
Jag lutar mig tillbaka mot en av köksbänkarna och tar ett bett av äpplet med blicken ännu vaksamt riktad mot mannen som märker av min kalla utstrålning.
"John Griggs är mitt namn, men kalla mig Griggs, kära du", säger han och pressar fram ett tandlöst leende som inte ser lika vänligt ut till synes som han verkar tro.
När jag märker av hans förväntan skakar jag sakta på huvudet och gör mig redo för att göra honom besviken. "Mitt namn är inte av intresse, jag planerar inte att stanna här längre än nödvändigt." 
Mannen framför mig ger mig ett intryck av pålitlighet men jag kan inte ta några chanser. Om faktumet att jag tillhör släktet Marshall kommer ut så kommer situationen bli mycket mer komplicerad än vad den måste vara.
Just som jag förväntat mig så ser jag missnöjet i hans ansikte men han ställer inga följdfrågor. "Då så, flicka lilla. Här kan du inte stanna länge till, snart kommer detta kök krylla av folk."

Griggs visar med handen att jag ska följa med honom och leder mig sedan genom skeppet, tillbaka mot tunnorna. Vid flera tillfällen höjer han det krokiga pekfingret mot de spruckna läpparna för att förtydliga att jag ska vara tyst.
Tillslut stannar han framför en dörr vars öppning är blockerad med ett hänglås, som jag i min tidigare förbifart missade. 
"Detta är vår... städskrubb", säger han och kliar sig i hårbottnen. "Jag är en av många få som har en nyckel till den här dörren och de andra behöver du inte oroa dig för. De ser alltid till att på ett eller annat vis smita ifrån sina sysslor, så de går aldrig in här."
Med en skakande hand sätter Griggs nyckeln i låset och skjuter upp dörrarna framför mig. Det smala ljusintaget som kommer från ett fönster därinne blottar städredskap som både hänger och står lutade mot väggarna.
"Det är inte fagert men jag är rädd att jag inte har något bättre att erbjuda dig, flicka lilla. Du får inte under några omständigheter upptäckas, vår kapten skulle inte uppskatta ditt oväntade besök."
Orden förvånar mig inte och jag nickar förstående. Han ser nöjt mot mig och höjer sedan pekfingret med en kvick rörelse som om han plötsligt kom på något. "Vänta här."

En kort stund senare kommer han tillbaka med en smutsig filt i famnen och räcker den till mig. "Nätterna till havs blir kalla trots sommarmånaderna, vi vill ju inte att du ska frysa."
Jag tar tacksamt emot den och kommer på mig själv med att undra varför denna gamla man så gärna vill hjälpa mig. 
"Jag kommer ge dig mat och se till att du har allt du behöver, men utöver det får du klara dig på egen hand", fortsätter han sedan i ett allvarligt tonläge och ser på mig för att försäkra sig om att jag har förstått det han just sa.
Jag nickar och trycker filten mot bröstet. "Tack."
Griggs ger mig ännu ett leende och denna gång kan jag skymta några tänder längst in i hans mun. Han hummar sedan som om han söker efter något mer att säga, men blir avbruten av plötsliga steg i trappan. Med ena handen viftar han in mig i skrubben och tar ut en av kvastarna innan han utan ett ord stänger dörren efter sig och sticker nyckeln i hänglåset för att låsa det.
"Står du och yrar för dig själv igen, Griggs?" hör jag en mörk röst fråga utanför dörren och frågan framkallar skratt från två andra personer.
"Nej, jag tänkte bara högt", muttrar Griggs till svar.
"Kapten vill tala med dig, gamle tok", säger en annan röst och jag hör hur stegen sakta avlägsnar sig från städskrubben.
"Jaså? Så pass...", är det sista jag hör Griggs säga innan det blir tyst omkring mig.
Jag backar längre in i skrubben och sätter mig på en upp-och-nedvänd hink innan jag begraver huvudet i händerna med en djup suck. Vad har jag gett mig in på?