Lady Captain [Pausad]

Kapitel 1

Jag vaknar med ett ryck när skeppets dova gungande nästan får en av tunnorna att tippa över mig och reser mig sedan halvt om halvt upp för att hålla emot den med axeln. När jag har försäkrat mig om att tunnan står stabilt på sin plats sjunker jag tillbaka på min plats mellan tunnorna, med ryggen mot väggen och samlar mina tankar. 
Ljuset som skiner in genom fönstret på skeppets ena kortsida avslöjar att det är morgon men jag har ingen om hur länge min ytliga sömn har pågått, mer än att jag bestämt kan påstå att jag känner mig allt annat än utvilad. 

Från övre däck kan jag plötsligt urskilja två mansröster som blir tydligare och tydligare och genom en glipa mellan två av tunnorna får jag sedan syn på två vuxna män som kommer nerför trappan. De båda ser minst sagt ovårdade ut och har ansikten som tyder på att de inte har fått mycket sömn under flera dagar.
Den längre av dem är tunt byggd och på honom sitter de smutsiga kläderna som trasor; vita skjortärmar som ser ut att vara dubbelt så breda som hans armar och byxor som sitter nedhasade på hans kropp. Den kortare mannen har inga problem med att utfylla de smutsiga klädernas utrymme men han upplevs ändå vara lika ovårdad som den andra.
Det är något hos dessa personer som väcker en stor känsla av otrygghet hos mig men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Männen diskuterar högljutt om vilken tunna det var som de skulle ta upp på däck medan de går runt i lastutrymmet.
"Det var den här", säger den kortare av dem i ett bestämt tonläge och jag hinner uppmärksamma att han pekar mot tunnan som är placerad framför mig innan jag drar tillbaka mitt huvud. 
Jag hör hur fotstegen tar sig fram till min tunna men sedan upphör när den andra mannen hävdar något annat. "Vad svamlar du om, klantskalle? Kapten ville ha upp den här tunnan."
Mannens beniga fingrar pekar mot andra sidan av lastutrymmet och ett gräl bryter ut mellan dem men avbryts tvärt när den ena mannen slår till den andre med knuten näve. En spänd tystnad lägger sig mellan dem båda och jag förväntar mig att det ska bryta ut ett tumultartat slagsmål mitt framför mina ögon men den kortare mannen tar sig för kinden och lunkar sedan lydigt efter den andra som går bort och lyfter upp tunnan längre in i lastutrymmet.
"Ja, ja. Ta den då, han märker säkert ingen skillnad ändå", hör jag honom muttra innan de hjälps åt att lyfta upp den för trappan. 

När jag har försäkrat mig om att männen har återgått till sina sysslor på övre däck och att ingen är på väg nerför trapporna reser jag mig upp och sträcker på benen. Min nyfikenhet är ett av mina mest dominerande personlighetsdrag och jag kan inte hjälpa att undra vad mer detta skepp har att erbjuda.
Jag tar mig igenom labyrinten av tunnor och fortsätter längre in i skeppet. Golvbrädorna knakar under mig och jag är noga med var jag sätter fötterna då jag lagt märke till att alla spikar inte är fullt inhamrade i träet. Framför mig uppenbaras nu två öppningar; en åt höger och en rakt fram. Jag väljer att gå åt höger och möts av ett stort sovutrymme med fler sovplatser än vad jag orkar räkna. Några sängar hänger mellan träpelare som håller upp skeppet och skapar något som liknar hängmattor medan andra får nöja sig med sovplatser på det hårda golvet. En odör präglar utrymmet och jag ser mot de tunna filtarna som ligger slängda på vardera sovplats. Hur kan de sova härinne?
Jag backar ut ur rummet och råkar komma åt en släckt lykta med armbågen som sekunden därpå faller i golvet med en smäll och sprider glassplitter omkring mig. 
"Hörde ni det där?" ekar en mörk röst från övre däck och några grymtanden ges till svar innan fotsteg smattrar mot plankorna och rör sig bortåt mot trappan. Jag inser att jag aldrig kommer hinna tillbaka till tunnorna utan att bli upptäckt så istället vänder jag på klacken och skyndar mig in genom den andra öppningen i hopp om att jag ska kunna söka skydd därinne. 

Det visar sig att skeppets innersta utrymme är ett smutsigt kök, vilket ligger till förklaring för ljuden av kastruller som jag hörde igår. Köksbänkarna är täckta av alltifrån damm och svartmögel till odiskade knivar och skärbrädor, och mängder av dammpartiklar dansar runtomkring mig när jag sveper förbi dem i all hast.
När jag hör rösterna komma nerför trapporna slinker jag in i ett litet utrymme mellan en stor pelare och en av köksbänkarna. På min väg in däremellan roffar jag även åt mig en stekpanna som jag håller i ett hårt grepp, redo för att använda mot vem som än försöker krossa min plan av frihet. 
"Griggs, du befann dig väl ändå på däck med mannarna nyss?" hör jag en förvirrad röst mumla från det intilliggande rummet.
"Det stämmer. Inte en själ var här nere, vi verkar vara hemsökta", svarar en skrovlig röst och ett hest skratt med en blandning av hosta kommer till följd.
Jag hör de andra männen muttra något om att den gamle gubben minsann är en tokstolle innan de börjar röra sig tillbaka mot trapporna igen.

Jag vågar mig ut från mitt nyfunna gömställe när tystnaden har lagt sig och männen har försvunnit upp på däck.
Min mage ger ifrån sig ett kurrande och jag inser att det har gått flera dagar sedan jag senast åt någonting. Så efter att ha skänkt rummet en granskande blick går jag bort till en öppen tunna som till min förtjusning innehåller mängdvis av mörkröda äpplen. Jag lägger stekpannan åt sidan för att sedan sträcka ner handen och få tag i ett av äpplena. Just när jag drar tillbaka min arm och gör mig redo att sätta tänderna i äpplet så hör jag ett harklande bakom mig och rycker till. Äpplet faller ur mitt grepp och ned på golvet och jag vänder mig sakta om.
Borta vid kökets ingång står en äldre, gråhårig man med ett smalt svärd i ena handen. Med den andra handen drar han fundersamt de rynkiga fingrarna över ett långt, tovigt och ovårdat skägg. Han ger mig ett tandlöst leende innan han spetsar svärdet i en av golvbrädorna.
"Jag visste inte att vi hade en gäst."