Lady Captain [Pausad]

Prolog

Röster ekar bakom min rygg, spetsar mina lungor likt vassa spjut och får andan att fastna i min hals. De har fått upp mina spår och lyckats lokalisera var jag befinner mig, något som de varit flitiga med att göra under de senaste dagarna. Men den här jakten har pågått alltför länge för att jag abrupt ska ge mig och låta mina dagar på flykt ha varit förgäves.

Trummandet från mina uppknutna kängor mot kullerstenarna väcker sneda blickar från omgivningen men mitt fokus ligger på andra håll och jag hinner knappt uppmärksamma dem. Istället armbågar jag mig ursäktande förbi den nästan ogenomträngliga folkmassan och slinker in vid närmaste gränd. Dess utbud på gömställen är inte stort och jag tvingas dyka ner bakom två stora trälådor som baserat på stanken är fyllda av surströmming som legat öppet i det soliga vädret alldeles för länge.
Jag samlar ihop den långa klänningskjolen och drar upp knäna till hakan för att göra mig så liten och osynlig som möjligt innan jag kniper åt fingrarna om näsan för att stänga ute den motbjudande lukten av fisk. Ett par minuter senare befinner sig rösterna som försöker få tag i mig så pass nära gränden att jag kan urskilja vad som sägs.
"Hon kan inte ha tagit sig långt härifrån", grymtar en mansröst och jag kan nästintill känna av hans bittra aura.
En man med aningen lägre tonläge fnyser ilsket. "Om hon värnar om sitt liv kommer hon krypandes tillbaka vilken minut som helst. Hans höghet är inte av den barmhärtige sorten och det vet hon."
De två männen försvinner sedan bortåt men jag hör hur de stoppar folk på vägen för att ge dem en beskrivning av mig och kolla upp om någon har sett mig sträva runt på gatorna. Till min lättnad verkar jag dock ha klarat mig från uppmärksamhetens centrum, åtminstone tills vidare.

Jag stannar kvar i gränden och bestämmer mig för att ligga lågt en stund för att försäkra mig om att männen inte kommer tillbaka. Tillslut tvingar jag upp mig på benen och borstar av min mintgröna, anspråkslösa klänning som letar sig ned till mina smalben med några kvicka rörelser. Ingenting med mitt utseende speglar min samhällsklass eller familjesituation men det är precis så jag vill ha det. Jag skulle inte säga att jag är välkänd här, inte som kungafamiljen, men min familjs efternamn är omtalat då vi anses vara en av adelns mest respekterade familjer. Det skulle med andra ord inte skada om jag kunde smälta in bland alla andra, bli ett ansikte i mängden.
Jag ger mig ut på den fulla förmiddagsgatan och möts av en uppfriskande vindpust som blåser flera mörkbruna, lockiga hårslingor i mitt ansikte. Medan jag stryker hårslingorna bakom öronen ser jag mig omkring. Gatan ned till hamnen omges av marknadsstånd och människor som står och ropar ut priser för full hals. I vanliga fall hade jag inte haft något emot ett ställe som detta men just nu kan mina nerver inte vara något annat än på helspänn. 
Ett plötsligt grepp om ärmen till min klänning tvingar mitt gående till ett tvärt stopp och får mitt hjärta att hoppa över ett slag, men lättnaden väller över mig sekunden därpå när jag vänder mig om och står öga mot öga med en äldre dam som med hennes lediga hand sträcker fram smycken med en förväntansfull blick. Jag ursäktar mig med att jag inte har några mynt på mig och lirkar mig försiktigt ur den knotiga handens grepp. Jag har inte tid för sådant här just nu.

Med raska steg fortsätter jag nerför gatan och håller mig så gott jag kan vid sidan av folkhavet som fortsätter att utmana takten på mina steg. Jag kan inte klandra dem dock, för de flesta är detta bara en av många andra vackra förmiddagar som kantas av en ljusblå, molnfri himmel som med jämna mellanrum inkräktas av skriande fiskmåsar. De är här för att fånga dagen och njuta av vädret, jag däremot är här av en helt annan anledning.
Jag behöver ta mig härifrån, lämna London och dess förpestade ondska som tar sin form i en tjugoårig man som snart sitter på tronen. En prins som sökt efter en flicka att gifta sig med, lagt sina ögon på mig och nu förväntar sig att få sin vilja igenom. Men jag kan inte se mig själv stå vid hans sida och se på medan han förstör hela landet, bit för bit. Han är ett odjur som inte känner till annat än rädsla, fruktan och död och jag ser ingen annan utväg än att fly.

Temperaturen har vid det här laget blivit outhärdlig. Runtomkring mig står kvinnor och viftar med sina fläktar gjorda av fjädrar i alla möjliga färger och männen försöker skymma ansiktena från den gassande solen så gott de kan med hjälp av de höga hattarna. Jag har varken en fläkt eller hatt och får därför stå ut med svettpärlorna som lägger sig över min panna.
Tanken av hur ilskna mina föräldrar hade blivit vid synen av min utstyrsel får mig nästan att dra på smilbanden. Du är en dam av högsta rang och bör klä dig därefter, ekar min mors gälla röst i mitt huvud. Hon hade garanterat hävdat att jag har skämt ut familjen för tid och evighet.
Men mina föräldrar befinner sig inte här, de vistas på slottet och sitter med all förmodan just nu och spinner idéer med min blivande make om var jag kan hålla hus någonstans. De vill att bröllopet ska bli av lika mycket som kungafamiljen, det hade varit ett utmärkt tillfälle för att höja vår status och säkra vår ekonomiska situation. Dem förstår inte att inga rikedomar i världen skulle övertala mig om att det är värt att leva med honom, inga.

Jag kommer på mig själv med att försvinna in i dagdrömmens värld  och återgår snabbt till verkligheten. 
Med hamnen nu framför mig ser jag ut över skeppen som ligger i land, mina potentiella flyktvägar. Jag tar mig ner till den långa bryggan och börjar gå längs de utslitna träplankorna. Många av de närmsta skeppen kryllar av besättningar i uniformer av olika slag och jag kan snabbt stryka dem som flyktvägar då jag med största sannolikhet hade blivit upptäckt innan jag ens hade satt så mycket som en fot på däck. Jag fortsätter vidare och är noga med att endast ge skeppen sneda blickar och verka så ointresserad som möjligt eftersom jag är väl medveten om att flickor som mig egentligen bör ägna sig åt viktigare saker än detta.
Min chans till frihet hittar jag längst ut på bryggan, lite avskilt från de andra skeppen som alla samlats i en klunga längre in mot land. Skeppet verkar till synes vara tomt och efter att ha försäkrat mig om att inga ögon i stunden ligger mot mig så balanserar jag över plankan som leder upp till däcket med armarna utsträckta vid sidorna.

När jag kommer upp på skeppet stannar upp för att försäkra mig om att mina instinkter inte hade fel och inser snabbt att jag hade rätt, det är så gott som öde. 
Min uppmärksamhet skiftar nu istället till att leta efter en väg ner till undre däck där jag förhoppningsvis kan hitta ett ställe att gömma mig vid tills skeppet går i land någon annanstans. 
Men just när jag får syn på en trappa så känner jag hur ögon från distans lägger sig mot mig och bränner mot min nacke. Det är inte vilka ögon som helst, dem tillhör soldaterna som letar efter mig och jag ser att de har markant ökat i antal. Dem befinner sig långt upp på gatan och jag inser att det bara kommer dröja några minuter innan de är här om folkmassorna fortsätter släppa förbi dem så flitigt som de gör just nu. 
Jag tar ett djupt andetag, rusar bort till trappan och snubblar nerför trappstegen innan en viktig tanke hinner slå mig; om så mycket som en person befinner sig här nere så är jag avslöjad.

Turen verkar dock vara på min sida och jag möts av ett folktomt lastutrymme när jag kommer nerför trappan. Framför mig står istället mängder av tunnor staplade på varandra i långa rader och jag rör mig med fjäderlätta steg mellan dem samtidigt som skramlandet av kastruller och ett lågt grymtande når mina trumhinnor. Ljuden kommer från ett av de intilliggande rummen och vem som än befinner sig därinne verkar inte ha uppmärksammat att någon kommit nerför trappan.
Jag kryper in bakom ett par tunnor som är placerade en bit ifrån väggen och biter spänt ihop käken. Skramlandet blir snabbt ett brus i bakhuvudet och jag fokuserar istället på ljud som skulle kunna komma från övre däck. Mycket riktigt går det inte många sekunder innan jag hör fotsteg smattra mot golvplankorna över mig och rädslan får min bröstkorg att stanna upp. Har soldaterna redan tagit sig på skeppet?
Jag vänder lite på huvudet och hittar en springa i väggen som jag trycker ögat mot. Sikten är inte bra men jag får tillslut syn på de mörkklädda gestalterna en bit bort, vid bryggans början. De vevar med armarna och agerar väldigt stressat, och det är då jag hör de efterlängtade orden eka ovanifrån:
"Lätta ankar, hissa segel!"
En kör av röster svarar och innan jag vet ordet av det så befinner sig skeppet i rörelse. Med ett flin på mina läppar ser jag ut mot soldaterna som uppgivna har stannat och bara kan se på medan skeppet lämnar hamnen.
Det är här och nu som min resa mot frihet börjar.