The buried wolf

Vi flyr. Igen.

Diana hade satt mig i köket när killarna hade gått, hon kände att allt hade gått bra och hon hade den där lilla lyckliga känslan att detta kan bli väldigt bra, hennes liv kanske faktiskt inte blir så dåligt ändå. Men i denna familjen fick den känslan inte vara hos henne länge innan henne föräldrar störtade in igenom dörren. "Packa vi måste dra här ifrån" när hennes pappa hade sagt det höll Diana på att sätta vattnet i halsen. Hennes storebror Benjamin som kallades Benny började skratta. "Pappa det är 1 april man skämtar inte 5 februari" sa han en lätt ton, hans huvud smått lutad åt höger och hans blonda lockar ramade in hans ansikte . Men fadern var allvarlig. Diana skulle just fråga vad som hänt men Linus hann före "Varför ska vi iväg?" man hörde att när hon sa 'iväg' var gråten inte långt borta. Vad han sa efter det fick alla att tappa andan.

Alla packade ofrivilligt sina väskor, Diana ville stanna, hon ville sätta sig ner i protest. Hennes far skulle komma in och säga åt henne att sluta vara så barnslig, att hon var Alfans dotter hon måste bete sig bättre än det. Det var iallafall vad han alltid så åt henne eller Benny, Linus och Leo fick ursäkter för de var ju faktiskt yngst. När de låst dörren ville hon nästan bara gråta, när hon äntligen börjat känna sig hemma så måste hon iväg igen. En varm tår trängde sig fram och gled graciöst över hennes vänstra kind. Hennes mamma gav henne en lätt knuff med höger axel, vilket de brukade göra för att säga till varandra 'det kommer gå bra, du har ju mig' Diana log smått och torkade snabbt tåren.