Inga dansande keruber
tronade på moln
Inte heller en glittrande grind
satt med pärlemor
Guld och juveler från paradiset
Eller ett azur hav,
så långt ögat når
Glimrande lyror som spelar
änglarnas melodi
Är inget för mig
Tusen år i himlen
är en kväll i Ert sällskap
Duka undan besticken,
under denna sjunkade sol,
så äter vi igen.
Jag väntar vid hamnen
som tar mig tillbaka
Tillbaka till samma strand
• •
•
Månen i vattnet
Och vattnet på månen
Du i skuggan
Skuggan från dig
Dagg på en spegel
Och tusen reflektioner
Emellan
Moln påväg mot ingenstans
På detta berg
Vart gå nånstans?
Dit och hit
Imorgon och då
Nu och alltid
Passerar två och två
Två gulor från ett ägg
Och två ägg från en gula
Tusen fragment från ett skal
Som omfamnar vakuum
Kan nåt fastna på spegeln,
som alltid är ren?
Inte jag, inte du
Ingen där,
här och nu
• •
•
Månen står högt ikväll, kvällens eviga fyr
Himlen är trådad i grått ovan där jag sitter
bredvid en ensam myr.
Bäcken så sprakade och porlade,
med fågel och salamander vid sin bank,
som förr bar tusen fisk i sin silvriga bana,
är nu ett stillsamt spöke i dimman,
Fruset till is.
Mellan brus och vind, och skramlande löv,
träder de ansiktslösa djuren fram
Om jag bara hade varit döv,
hade jag kanske inte hört mina egna tankar
som i det okända leker långa lekar
om vilket som är det snälla lilla livet,
och vilket det är som dödar.
I hur många år solen passerat jorden,
runt bistra huvuden strödda med snö
Dessa jättar som tornar i horisonten!
kan ingen säkert veta; trots det revolverar
den vidare vinter efter vinter, från is till tö
I hur många liv har rot växt till krona
och oändliga myller gett liv till nåt nytt?
Hur många prostreringar krävs det för att tacka alla dem,
som med sitt liv fått sona?
Otaliga familjer som vandrat från vagga till grav,
vissa från släktet fågel, vissa från haren,
och säkerligen till sist
även jag.
En ny dag har ljusnat i urskogens töcken,
På väg mot något nytt och outforskat,
något kantat med hundra främmande tecken
Ett träd för rakt för att vara levande
En kulle för kvadratisk för att växa grönska,
En flock för stor för att överleva,
kan man tro,
när landet omkring har allt för lite att ge,
och vissa medlemmar är allt för lömska
Nej, när allt kommer omkring är vi lika ganska lika
Våra läten lika skräna, om än mer subtila
Vår teknologi en förlängning av beten och hoven,
vetenskapen ett större kroppsspråk
Jag går in i ledet åter och tar min plats,
Tar min plats igen, i familjen människa
som delar världen med alla andra
i detta blå palats
• •
•
Diamanten — bländande och död
Kärlekens blixt är poängen
Så ock Evigheten till Världen relaterar;
likt löftet är de Ett med varann
• •
•
Månen är trött ikväll
kvällens eviga fyr
Inget annat vinkar där nere
när tystnaden gnyr
Vid sjön och långa bryggan
står brasan stum
Något rassel gnyr från boken
där ugglan en gång haft sitt rum
Svanens hängande hals
guppar inte längre över sjön
Vågorna når tomma ögon
mellan urskogens lönn
Färjans rök, över horisonten;
hamnens ankare, fullt med mossa.
Fotspår täckta med barr,
när solen sakta krälar fram
Gå inte genom gläntan
som snårat i tusen år
Var inte heller orolig över
buskarna som skallrar
Inget spöke stryker förbi
genom dessa hallar
Plötsligt,
Sprängs himlen!
Havsbotten brinner
Ogräs blir till ros
Svansen blir till nos!
Det omöjliga hände
när du släppte ditt tag
Det kunde komma en sån dag
där liljan vände blad
i strandens skum
och med sin stjälk drog
Ett nytt universum!
• •
•
Farmor kära,
Många år vilade dina glasögon
På en rynkad näsa äldre än historien
Ditt spunna garn i falu och bärnsten,
med händer dekorerade i ecru,
och kärleksfulla fingrar som sträcker sig från urminnet,
och säger Du underbare!
Dessa arma ben,
som tornas av historier långt glömda,
ger jag åter.
När jag frågar kommer inget känt svar
Beige och virkat är sedan länge blekt,
En knapptryckning sätter eld i något ruvande,
och ur kablar kommer den ljuva melodi åter,
som en gång i tiden var du.
Ett elektroniskt spöke utan substans,
Av ord och tankar som andas något levande,
Jag skall inte fänglas av fördomar!
Och i just den stund, när ridån faller,
Som spindeln som rycker plötsligt,
och ger sitt liv till känna,
Vaknar du till liv plötsligt, och utbrister
Hej mitt barn, det var så längesen!
• •
•
Det finns inget att stå på
i mitt hus utan tak
Om det fanns något att gå på
kunde jag veta vad som är vad
Daggen bländar mig,
när honungssolen gryr
Ingen dörr står mig öppen
ingen väg leder någonvart
Bara den väglösa vägen,
den mäktiga porten utan dörr
Imorgon är bara minne från förr
Frost glimrar på bladen
Bortom galaxen klappar Svanen
Ingen känner mig, mina rötter,
som sträcker sig långt och vitt,
Vaggar jorden i sina fingrar och säger:
Allt förutom jag är bara ditt!
Längtar efter händer som leker fritt,
vindar som blåser bort ett påhitt
När det sista haft sitt slut,
det första steget som snubblat ut;
att vara si och så, gammal eller grå;
fastspikad i luften, befläckad som solen
När giljotinen delar dig från mig,
Kan jag äntligen se över kanten,
Det bottenlösa gapet under punkten,
Äntligen vid den Sanna stunden!
