När jag först ser kvinnan som är min blixt-date så slutar jag nästan att andas. Höga klackar och långa ben. Tajta jeans och en topp som inte lämnade något åt fantasin. När hon kommer närmare så berusas jag av hennes parfym. Min puls ökar och jag känner mig skakig.
Såklart det går åt skogen. Jag får inte fram ett vettigt ord utan svamlar bara. Hon är ju så himla snygg.
På bussen hemåt är jag besviken på mig själv. Jag ruskar på huvudet och hasar över sätet mot fönsterplatsen. Min fot stöter mot något på golvet och jag plockar upp en plånbok. Kanske är det dags att göra en god gärning. Man är ju en gammal scout. Patrull Björnen.
Det är Emma som har tappat sin plånbok. Jag söker på nätet. Om jag åker en extra hållplats kan jag lämna den till henne och promenera tillbaka. Jag behöver ändå skingra mina tankar.
Två trappor upp och jag plingar på.
Ett spöke öppnar dörren. Det är en tjej men hon har en mask som ligger blött mot hela ansiktet. Jag kommer helt av mig, hon ser inte alls ut som på legget.
"Emma?" kraxar jag fram samtidigt som ett mobillarm hörs inifrån lägenheten.
Spöket försöker säga något utan att röra på läpparna. Det enda jag uppfattar är 'fem minuter', sedan försvinner hon.
Tjejen har mjukisbrallor och en stor bylsig collegetröja. Håret i en spretig knut. Gulliga tofflor.
Vad kan ta fem minuter? Jag kliver in i hallen och drar igen dörren bakom mig utan att stänga den helt.
Någon spolar vatten i ett handfat. Efter en liten stund så är hon tillbaka med en frottéhanduk i händerna. Ingen mask, inget smink. Huden är fortfarande fuktigt och hon ser väldigt nytvättad ut.
"Du får ursäkta, masken ska bara sitta i fem minuter", säger hon,
Hennes röst är lite barnslig men när jag jämför med bilden på legget så är det hon.
"Jag hittade din plånbok på bussen."
Hon ser på plånboken i min hand och tar ett steg emot mig.
"Vad fantastiskt, jag trodde den blev kvar på jobbet."
Hon luktar vanlig tvål, naglarna är korta och utan lack. En helt vanlig tjej. Vi ler mot varandra och hennes hand möter min när hon tar plånboken.
"Tack så hemsk mycket", säger hon.
Jag känner mig så nöjd. Det är fint att jag kunde hjälpa henne.
"Det var så lite. Nu ska jag kila vidare", säger jag.
Dörren stängs bakom mig och jag går stillsamt nerför trapporna. Emma har fått mig att glömma min misslyckade date. Det finns andra tjejer, vanliga tjejer, sådana som Emma.
Jag har hunnit ner till entrén när någon busvisslar uppifrån trapphuset.
"Du killen, kom tillbaka, du glömde något."
Det låter som Emma. Vad kan jag ha glömt? Jag skyndar tillbaka uppför trapporna. Hon håller en mobil i handen och när jag kommer nära så ser jag att hon har hunnit sätta på lite läppstift.
"Du glömde ge mig ditt nummer", säger hon.
