The Box ✅

- 1 -

I en timme hade de två ungdomarna gått runt i samma rum utan resultat.
Det fanns ingenting, inte en dörr eller ett fönster. Inte ens en lucka i golvet. Allt var madrasserat.

"Jag sa ju det" muttrade flickan när hon gav upp, hon gled ner på golvet.

Pojken suckade och fingrade på väggen, den var mjuk men hård nog för att inte kunna slitas sönder.

Han satte sig ner framför flickan.
"Vi har inte mat, eller något att dricka. Vad är meningen med det hela?" frågade han sig själv högt.

Hon tittade trött på honom och kom med ett svar:
"Detta kanske är en fängelsecell? Eller något rum för psykos?"

Han blängde smått mot henne, hur kunde hon komma fram till sådana tankar?
"Ett fängelse? Skulle knappt tro det, vi är ju väl typ bara sexton år?" svarade han.

Flickan ryckte på axlarna, "Vad annars?" yttrade hon.

"Det måste finnas något skäl" svarade han och såg sig omkring ännu en gång till.
"Någonting, som kan berätta för oss. Vad som helst."

"Men ge upp!" fräste flickan, "Vi har redan kollat överallt."

Pojken såg mot henne med en irriterad min:
"Så du ger upp? Du vill alltså bara ligga där på golvet och ruttna?"

Hon bet sig lätt i underläppen, "För det första" mumlade hon, "Om det ska finnas något framsteg är det bäst att vi får veta varandras namn" sa hon.
"Vi kanske känner igen namn."

Pojken var tyst, och han funderade. Skulle han lita på henne?
Vad annat kunde de göra? Fanns det inte något bättre än att nämna namn för varandra?

Kanske fanns det ett skäl till att de enbart visste sina egna namn?

Han suckade. "Oliver" berättade han.

Flickan höll andan, och han såg frågande på honom.
Så pustade hon ut och rösten lät tom, "Nej. Jag känner ingenting" muttrade hon.

"Låt mig få veta ditt" sa pojken, "Jag har sagt mitt."

Hon förblev tyst i ett par sekunder innan hon bestämde sig för att svara:
"Emily."

"Okej, Emily" yttrade Oliver, "Vi måste spara energin, vi borde sova."
"Så att du kan döda mig medan jag sover?" svarade hon, "Aldrig."

"Varför skulle jag få för mig att döda dig?" svarade jag skeptiskt, "Jag försöker överleva."

Emily kollade åt sidan en stund, i tystnad.
Så frågade hon: "Har du hört talas om hummern?"

Han var tyst, han visste vad hummer var för djur. Men hur han visste om det visste han inte.

Det var exakt som om att han visste hur man cyklade men visste inte hur eller vem som lärde honom det.
Det kändes som en bok, som fattades tionde ord så allting blev en förvirrande massa.

"Jag vet vad det är, men jag vet inte vad du snackar om" svarade han och möttes av hennes blick återigen.

Med en röst som inte avslöjade känslor berättade hon:
"När två hummer sätts i samma bur utan mat, så börjar de äta varandra."

Oliver stirrade på henne, och fick någonting på tungan men vad tänkte hon på?
"Menar du att vi kommer göra vad som helst, för hungern?" frågade jag.

Hon log, men det var inget trevligt leende eller något sett.

"Det är vår ras, vi är odjur. När det finns ingenting kvar, inte ens regler.
Så kan en människa göra vad som helst som behövs. Man till och med dödar varandra" sa hon.

Han tystnade, och Emily fortsatte: "Det är varför politik existerar, det är att hålla upp ett samhälle" muttrade hon och såg bort återigen.

Hur som helst visste Oliver vad politik var, men han kunde inte sätta fingret på det. Det var som om Emily hade mer kunskap än honom.

Hon blundade, och han insåg att hon lyssnade på honom.
De båda somnade.

Skenet mötte deras ögon återigen när de sakta vaknade.
Den här gången var det ett ljud som väckte dem. Men de fick inte tag på vad det var för ljud.

Emily gäspade och såg mot killen på andra sidan, han hade också vaknat.
"Vad var det?" frågade hon, han såg omkring sig.
"Jag vet inte" svarade han.

Det var knappt halvminut när de insåg att någonting hade förändrats i rummet.
Ett föremål låg emellan dem, och det fick deras hjärtan att bulta hårt.

En pistol låg där, klart i ljuset.
Ett dödligt vapen.