The Box ✅

Prologue

Pojken mötte av ett start sken när han sakta öppnade sina ögonlock.
Skenet fick hans ögon att brinna, och han stönade. Huvudet kändes väldigt tungt.

Händerna darrade, och han vred på sig innan han ännu en gång till stönade av smärtan längs ryggraden.
Det var som om han hade sovit i flera månader och kroppen hade blivit ovan vid rörelser.

Fötterna var ömma och han kunde knappt ställa sig upp, huvudet var tungt.
Ljuset var för starkt så att pojken stängde sina ögon igen, han fumlade runt med händer tills han drog sig upp för att luta ryggen mot väggen.

Luften smakade sött, men torrt som om den hade åkt runt i samma vägar hela tiden. Det var knappt ren, ny luft.
Han hostade och rösten var skrovlig, med ren instinkt förstod han att han knappt använde rösten på ett långt tag.

Kämpigt så öppnade han sina ögon återigen, och mötte av ett ljus. Så insåg han vilken omgivning han befann sig i.
Hela rummet var täckt med vit madrass, vart ljuset kom ifrån visste han inte.

Det syntes inga lampor men ändå var rummet väldigt ljust och skarpt, det syntes varken några skuggor. Pojken drog ihop andan och blinkade ännu flera gånger innan han insåg att det fanns en gestalt på andra sidan av rummet.

En flicka, som såg ut att vara sexton år, satt mot väggen och stirrade på honom.
Hennes hår var axellångt, blankt svart och matchade de blåa ögonen som syntes tydligt. Och hon var vettskrämd.

Pojken insåg att hon var klädd i vit overall, allting var vitt. Det var bara hennes ljusa hy och det svarta håret som bevisade att det existerade andra färger än vitt.

Han kunde knappt prata, utan panikslaget såg ner på sina händer. Han var olivfärgad, han hade också vit overall.
Genast kände han på sitt hår.

Strax insåg han att han hade fruktansvärt för kort hår, han kunde knappt se några hårstrån från sitt håll.
Hans blick gled omedelbart tillbaka till flickan, som antingen var i hans ålder också.

"Vem är du?" var det första pojken frågade, rösten lät fortfarande skrovlig. "Var är jag?"

Flickan skakade bara på huvudet häftigt, "Vem är du?" frågade hon honom,
han stönade och höll handen mot pannan, det exploderade en sorts smärta men det försvann snabbt efteråt.

"Jag.." började han, och han försökte utforska efter några minnen, men han mindes ingenting.

Han mindes inte sin barndom, och han mindes inte sina egna föräldrar. "Jag kommer inte ihåg någonting" viskade han.

"Jag minns ingenting heller" mumlade flickan utan att ens titta bort, "Jag.. jag vet inte hur jag hamnade här."

Pojken såg upp mot henne, och han försökte hitta ett minsta tecken på något bekant. Men det fanns ingenting.

Oliver.

Namnet dök plötsligt upp i huvudet, han höll andan.
Hjärtat galopperade snabbare. "Vad är det?" frågade flickan tyst, "Är det huvudvärken?"

Han blundade, skakade smått på huvudet innan han såg upp på henne igen.
"Jag kommer ihåg mitt namn" viskade han, skrämd för att nämna det. Han kände ju inte henne.

"Jag.." började flickan och hennes tankar låg spritt. "Jag kommer inte alls ihåg någonting, förutom mitt namn" berättade hon.

"Vad heter du?" frågade pojken och tog ett närmare titt på henne, de var på ett bra avstånd från varandra.

"Varför ska jag säga när jag inte litar på dig?" fräste flickan, hon kurade ihop sig till en boll.
"Varför är jag ens med dig?" frågade hon, och det var en riktigt dum fråga.

"Hur ska jag veta det?" svarade han och suckade, "Du kunde lika gärna vara den som låste in mig."

Låste in.

Han tittade omkring sig, men hittade ingen dörr. Det var då han ställde sig upp och sträckte ut händerna över den madrasserade väggen för att hitta någon glipa. Det fanns ingenting, inte ens lönndörr eller handtag.

"Jag låste inte in dig" fräste flickan, "Och jag vaknade för halvtimme sedan, det finns ingen dörr."

Pojken vände sig om mot henne, "Ännu en bättre anledning att inte lita på dig" sa han, "Jag tänker ändå leta."
Han vände på sig och kände efter väggarna.

Rummet kändes som en stor, vit låda på fyra meter i varje sida. Väggarna var två meter höga.
Det fanns ingenting här. Inte ens mat eller vatten, ingenting.

"Hur ska vi överleva här?" frågade han henne, "Hur kan detta vara.."
Hon avbröt mig med en ovanligt lugn ton, "Jag har letat överallt" svarade hon. "Det finns ingenting."

Han vände sig om mot henne, "Jag tänker inte ge upp" morrade han.
Slutligen reste flickan sig upp och började gå mot honom.

Han kände en smutta av panik och drog sig undan, "Kom inte nära mig" varnade han.

"Om vi ska överleva detta måste vi samarbeta" fräste flickan, "Vi är här på grund av någonting! Vi kan inte bara hamna här från ingenstans!"

Pojken var tyst en stund,
"Då är det bäst för oss att hitta ett vettigt skäl.
För vi lär inte leva ett länge tag till, utan vatten dör vi om ett par dagar" svarade han.