Vinden viner runt omkring mig och jag känner hur hela min kropp blir stel när jag inser vad som är på väg att hända.
Jag kommer aldrig att lyckas ta mig över till nästa hustak.
Allting går så snabbt. När Andrew vänder sig om och får se vad som är på väg att hända är det som om han fryser till is. Ena sekunden hoppar jag, nästa sekund flyger jag, sedan faller jag.
Jag lyckas ta tag med ena handen om kanten på hustaket och blir hängandes högt upp i luften. Jag törs inte titta ner och försöker att ta in att jag faktiskt fortfarande är vid liv; jag föll inte, jag hänger kvar.
Men mina fingrar glider långsamt nedåt och jag vet att jag inte kommer att klara mig särskilt länge; jag fick inget bra grepp. Jag slänger upp den andra armen mot kanten och lyckas få ett bättre grepp med den handen precis innan det andra greppet lossnar.
Plötsligt dyker Andrews huvud upp över kanten. Han andas lättad ut när han ser att jag är kvar och hans fingrar sluter sig genast om min handled.
Fastän att det måste vara väldigt tungt lyckas han lyfta upp mig utan problem. När jag ligger över kanten med benen fortfarande dinglandes utanför tar han tag om min midja och drar upp mig. Jag rullar över på rygg och andas snabbt och hysteriskt.
Det där var nära.
För nära.
Jag gillade kicken jag fick av de andra hoppen, men den här gången var det för mycket. Jag känner hur jag darrar i hela kroppen och när Andrew frågar om jag är okej klarar jag inte av att svara. Han sätter sig på huk bredvid mig och ser bekymrat på mig men allt jag kan göra är att stirra upp i himlen och andas snabbt ut och in.
Jag har aldrig fått sådan här panik innan, inte ens när Andrew var på väg att skjuta mig. Jag såg min död framför mig och jag var så säker på att jag inte skulle klara mig.
Jag vet inte hur många minuter som går innan jag klarar av att sätta mig upp igen. Jag börjar återhämta mig lite men jag känner mig fortfarande alldeles darrig i kroppen.
"Hur är det?" Andrew ser på mig med djupa rynkor mellan ögonbrynen.
"J-jag är okej...t-tror jag..." Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen en kort stund.
Jag lever.
Jag klarade mig faktiskt.
"J-jag trampade snett; jag trodde att det gick bra, men när jag kom fram till kanten..." Jag ryser och stänger munnen igen; jag vill inte tänka på det här mer.
"Kom" Andrew ställer sig upp och räcker mig sin hand.
Jag tar tag om den och låter honom dra upp mig. Hans hand är förvånansvärt varm; det är ganska kyligt ute nu och mina händer är iskalla, den som Andrew håller i känns ännu kallare mot hans varma hud.
När jag försöker ta ett steg framåt känner jag hur en ny stöt skjuter upp i min fot. Jag flämtar till och rycker tag i Andrew igen för att inte ramla. Han vänder sig om och ser först på mig och sedan ner på min fot som jag undviker att lägga någon vikt på.
"Låt mig se på den." Han sätter sig på huk igen och tar försiktigt av mig mina vita converse.
Jag har ena handen på hans axel medan han undersöker min fot så att jag inte ska trilla. När han drar foten uppåt far en kraftigare stöt upp genom mitt ben och jag skriker till.
"Jag tror att den har gått ur led." Andrew ser upp på mig med sina gröna ögon; till och med i mörkret ser det ut nästan som om de lyser.
"Jag ska dra den till rätta igen. Det är bättre än om den hade varit stukad; nu kommer det bara att göra ont en liten stund." Han ser på mig som för att vänta på min tillåtelse.
"Okej" Jag sätter mig försiktigt ner igen och lägger upp foten i hans knä.
Innan jag har hunnit säga åt honom att vara försiktig har han tagit tag i min fot och dragit till. Jag skriker till, högre den här gången; detta var värre en alla de andra stötarna tillsammans.
Jag böjer mig fram och håller om min fot samtidigt som jag grimaserar av smärta. Det känns inte som om han gjorde det bättre, snarare som om han bröt av den.
"Det kommer snart att gå över." Jag höjer blicken och möter Andrews blick igen. Hans blick är svår att tyda; det ser inte ut som om han tycker synd om mig, men det ser inte heller ut som att han njuter av att se mig i smärta. Han ser mer ut som om han funderar på något, men jag kan inte lista ut vad.
Till min lättnad verkar det faktiskt som om han har rätt. Det gjorde väldigt ont i början men smärtan har redan börjat lägga sig.
Jag reser mig försiktigt igen och öppnar munnen för att tacka honom, men sedan stänger jag den igen; jag får inte glömma att han är en kidnappare. Om det inte vore för honom hade inget av det här behövt hända från första början.
Jag tar ett försiktigt steg men inser att det faktiskt inte gör så ont.
"Är det bättre nu?" Frågar han och jag vänder mig om igen.
"Ja, det känns bra nu." Svarar jag tyst och fortsätter att se på honom.
"Jag tänkte att vi kunde klättra upp för stegen där borta." Andrew pekar mot en liten byggnad ovanpå taket längre fram och jag vänder mig framåt för att titta.
En stege går upp längs ena sidan av byggnaden och det är förmodligen den han menar. Vi går bort dit; ganska lugnt den här gången, ingen av oss drar med den andra.
När vi når fram till stegen sätter jag händerna mot de kalla stegpinnarna av järn och kliver sedan upp på det första steget. Det känns lite läskigt att klättra ännu högre upp men han verkade vilja det av någon anledning.
Jag flyttar en hand i taget och sedan en fot; det går ganska sakta men det går uppåt i alla fall.
Väl däruppe häver jag mig över kanten och kryper in till mitten av taket. Andrew kommer snart efter och sätter sig bredvid mig. När jag höjer blicken blir jag alldeles mållös; det är en otroligt vacker utsikt nedanför oss. Bortanför alla hustak höjer sig flera berg i olika höjder och långt där borta kan man se solen gå ned. Husen åt det här hållet är inte heller lika fula som de vi först var vid utan de ser både renare och nyare ut.
"Wow" Jag sliter blicken från utsikten för att se på Andrew och ser att han verkar lika överraskad som jag.
Ingen av oss säger något mer utan vi sitter bara tysta och ser ut över världen framför oss. Jag drar upp knäna under hakan och slår armarna om benen; det börjar bli väldigt kallt och jag har gåshud över mina bara armar.
Efter vad som känns som ungefär en halvtimme harklar jag mig tyst.
"Jag heter Samantha." Min röst bryter tystnaden och trots att jag inte tittar på honom vet jag att han kollar på mig nu.
Han är tyst i flera minuter vilket får mig att tänka att han förmodligen inte bryr sig; varför skulle han?
När jag sliter blicken från den vackra utsikten framför oss och försiktigt studerar honom ser jag att han tittar rakt fram igen. Just som jag förstår att han inte kommer att svara bryter han tystnaden.
"Samantha" Han säger det tyst och smakar på namnet som om det är en klurig gåta.
"Jag gillar det" Han vänder sig mot mig och ser rakt in i mina ögon. Han har inget leende på läpparna utan ser helt allvarlig ut och det är så tyst runt omkring oss att jag kan höra våra andetag.
"Jag vill ändå bli kallad Sam." Mumlar jag och viker ner blicken.
Efter det säger vi inget mer utan återgår istället till att se ut över staden. Jag vet egentligen inte varför jag berättade vad jag heter för honom; jag bara kände att jag ville göra det. Jag vill ändå inte bli kallad Samantha men på något sätt känns det bra att han vet vad jag heter; kanske för att han kan vara den sista människan som jag kommer att prata så här avslappnat med innan jag dör; jag vet ju inte vad som kommer att hända med mig om några dagar.
Jag vet inte riktigt vart jag hade velat komma med det; han bryr sig såklart inte ett skit om vad jag egentligen heter. Men han sa att han gillade det och det sprider en varm känsla i min kropp. Jag vet inte varför; det var förmodligen bara något som han sa utan att egentligen lägga någon vikt vid det, men det får mig ändå att le.
Efter ytterligare några långa minuter lägger jag mig ner på rygg och stirrar upp i himlen. Vi kommer att stanna här över natten; jag har ingen aning om vad klockan är men jag vet i alla fall att det är sent och att vi inte kommer att gå någonstans nu.
Det förvånar mig hur tyst staden har blivit. När vi kom hit var det massor med människor överallt och det var väldigt mycket ljud från framförallt trafiken, men nu är det alldeles knäpptyst. Sådana här stora städer brukar inte bli lugnare bara för att det är natt men tydligen är den här staden annorlunda.
Jag tillåter mig själv att sluta ögonen och det tar inte lång tid innan jag somnar till den fridfulla tystnaden.
***
Nästa morgon vaknar jag av att solen håller på att steka mig levande. Det är lustigt egentligen hur temperaturen kan ändras så snabbt; igår somnade jag samtidigt som jag låg och huttrade av kylan och nu är kläderna klistrade mot kroppen.
Jag sätter mig upp och ser att Andrew också har vaknat fast han fortfarande ligger ner.
"Vad är klockan?" Frågar jag och försöker att rätta till håret som förmodligen inte ser särskilt trevligt ut längre.
"Halv elva." Svarar han och jag ser förvånat ut över staden.
Bilar har börjat köra längs gatorna igen och långt där nere kan man se människor promenera längs trottoarerna. Jag trodde inte att klockan hade hunnit bli så mycket redan; undra hur länge Andrew har varit vaken.
Jag gör en fläta av mitt hår som jag låter hänga över min ena axel och vänder mig sedan mot Andrew igen.
"Ska vi gå tillbaka då?" Jag ser frågande på honom och lägger märke till att hans hår också är rufsigt nu, men något säger mig att jag inte passar lika bra i rufsigt hår som han gör.
Jag vänder mig bort från honom igen. Jag vet inte var alla tankar om hans ögon och hans utseende i övrigt kommer ifrån; jag borde inte bry mig om det. Jag kan inte neka till att han ser bra ut, men jag tycker ändå inte om att tänka sådana tankar om honom; egentligen borde jag avsky hela honom, både hans sätt och hans utseende.
"Vi måste äta något först; jag är döhungrig." Han reser sig upp och sträcker på sig så att musklerna på hans armar blir tydliga.
Jag får lust att slå mig själv i huvudet med en stekpanna; varför kan jag inte bara sluta att lägga märke till sådana saker hos honom?! Jag har förmodligen bara varit ifrån killar för länge och börjat uppskatta det jag har istället.
Jag instämmer om maten dock; det känns som om det var evigheter sedan vi åt riktig mat sist. Vi klättrar ner för stegen igen och stannar borta vid kanten av hustaket.
"Du vet att vi inte har något annat val än att ta oss över till hustaket där borta igen va?" Andrew ser på mig och biter sig i läppen, men jag bara nickar sammanbitet.
Jag vet att jag inte har något val så jag får helt enkelt ta mig samman och klara av det här fastän att det skrämmer skiten ur mig nu.
"Jag kan börja." Andrew backar några steg och tar sedan sats innan han springer med långa kliv och hoppar över till det andra hustaket.
När han står och väntar på andra sidan backar jag cirka 20 steg och stannar sedan en stund och bara stirrar på mellanrummet mellan husen. Jag är räddare nu än vad jag var första gången på grund av det som hände igår.
Jag tar ett par darriga andetag och blundar hårt. Jag klarar det här; det som hände hände bara för att jag klev snett och det kommer jag inte att göra igen.
"Kom igen, du klarar det här." Viskar jag till mig själv och biter sedan samman käkarna hårt innan jag öppnar ögonen och rusar framåt.
Gapet närmar sig snabbt; snabbare än vad jag vill att det ska göra. Jag ser hur avståndet mellan mig och kanten bara blir mindre och mindre men istället för att sakta ner ökar jag takten.
Jag fäster blicken på en punkt på andra sidan hustaket istället för att se på avgrunden nedanför mig och när jag når fram till kanten stampar jag ifrån hårt så att jag kommer både högre och längre än vad jag gjorde någon gång igår.
"Wow, det där var ganska imponerande. Du kanske borde börja med längdhopp." Andrew kommer fram till mig när jag har rullat ett antal varv på hustaket och ser flinandes ner på mig.
Jag borstar bort smutsen från benen och armarna och ställer mig upp. Jag har fått en del skrapsår över armarna men jag var i alla fall inte nära döden den här gången.
"Ja, inte höjdhopp i alla fall." Jag börjar gå över taket och hör att han skrattar bakom mig. Höjd har jag fått nog av.
De andra två hoppen går fort och känns inte riktigt lika läskiga, men jag tog inga risker utan hoppade så långt och högt jag kunde då också.
När vi kommer ner för trappan och ut ur den lilla gränden igen är vi båda smutsiga och rufsiga i håret och en del människor ser konstigt på oss men det är inget vi bryr oss om; just nu letar vi bara efter någonstans att äta.
Andrew får syn på ett stort café på andra sidan gatan som vi tar oss över till. Där inne är det ljust och modernt, med vita väggar och ett ljust parkettgolv. Det är inte jättemycket folk här utan de flesta borden står tomma.
Vi köper en varsin räkmacka och slår oss ner vid ett bord vid det stora fönstret ut mot gatan.
"Hur vet du när de kommer hit?" Fastän att jag bara säger "de" vet jag att han vet vilka jag menar; jag tror att vi båda tänker på dem större delen av tiden.
"De kommer att meddela mig på något sätt och sedan ska vi göra en överenskommelse. De har ingen aning om vad jag vill ha av dem än men jag vet vad det är de vill ha." Han ser allvarligt på mig och en rysning sänds genom min kropp.
"Och det är...?" Frågar jag fastän att jag egentligen redan vet svaret.
"Dig."
----***----
Tack för alla kommentarer och röster; jag blir så glad! :)
//writer003