Genji Shimada, Nepal; Shambalis kloster
Morgonmeditationen visade sig vara extremt långtråkig, uttröttande och rent ut sagt onödig. Åtminstone var det så Genjis tankar gick efter hans första meditationspass i Shambalis kloster. De första tio minuterna hade förstås varit spännande. Medan palatsets stora klocka ringde och blandades med trummornas regelbundna slag, hade Omnicarna tagit plats utanför palatset. I lugnt tempo hade de ställt sig i symmetriska rader, varpå de sjönk ner i mediterande ställning, med korslagda ben och armarna vilande på knäna. När alla var på plats började Omnicarna sjunga. Men liksom förut bestod inte sången av ord, utan utgjordes av hummande ljud. De surrande rösterna gav en magisk ton till ljudet, som fyllde det öppna området utanför palatsen och ekade vidare ut över bergen.
Men tids nog tog sången slut, och medan Omnicarna påbörjade meditationen lade sig tystnaden över palatset. Genjis första entusiasm rann av honom, och istället för att faktiskt tycka att det var kul, försökte han intala sig att det fortfarande var det. Det gick sådär, men de tjugo första minuterna av morgonmeditationen lyckades han i alla fall stå ut. Sedan var det fyrtio minuter kvar, fyrtio minuter då absolut ingenting skulle hända. Genji hade aldrig tyckt om att sitta stilla, och att vara tyst under en lång stund var en riktig utmaning för honom. Uppväxten i Shimadaslottet hade ofta krävt att man var tyst och stilla, men Genji hade för det mesta kommit med ursäkter och lyckats smita därifrån. Nu kunde han inte göra som han hade gjort som barn. Nu var han tvungen att hålla ut.
Tio minuter segade sig fram. Femton. Snart hade det gått tjugo. Genji sneglade på Zenyatta, men liksom resten av maskinerna var hans mästare djupt försjunken i sitt eget, satt stilla och verkade inte lägga märke till Genjis rastlöshet.
När två tredjedelar av tiden hade gått bestämde sig Genji för att faktiskt försöka meditera. Han ruskade på huvudet för att rensa tankarna och intog samma position som Omnicarna omkring honom. Han slöt ögonen och fokuserade på att rensa huvudet på tankar, men det dröjde inte länge förrän han bedrövat behövde konstatera att det enbart fick hans hjärna att arbeta ännu mer. Hur gjorde Omnicarna när de mediterade? frågade han sig själv. Gjorde de ens på samma sätt? Innebar meditation samma sak för alla, eller kunde man se på det på olika sätt? De resterande femton minuterna av morgonmeditationen ägnade Genji åt att fundera över detta, varpå han i huvudet började lägga upp en plan för hur han skulle orka uthärda morgondagens meditation.
Efter vad som kändes som evigheter ljöd äntligen palatsets stora klocka över området och signalerade att meditationen var slut och man var fri att gå. Omnicarna reste sig och svävade en efter en tillbaka in i palatset.
Genji tittade efter dem och än en gång tänkte han på hur roligt det såg ut. Sedan slog det honom att han inte hade någon aning om fysiken bakom svävandet. Egentligen var det ju extremt konstigt, insåg han. Han fick en idé om att hela Shambalis kloster hade nedbyggd metall i marken som fungerade som magnet, fast som stötte bort andra magnetiska föremål istället för att dra dem till sig. Om så var fallet hade alltså Omnicarna en luftkudde som följde dem överallt. Men det verkade för den delen inte rimligt, för att bygga ett heltäckande lager med magnet under ett stort palats med tillhörande by, mitt uppe i bergen, verkade vara lite väl ambitiöst. Alltså måste det vara något annat som gav Shambalis maskiner förmågan att sväva.
Genji vände sig till Zenyatta. "Hur kan ni göra det?" frågade han. "Sväva, alltså", tillade han snabbt när Zenyatta tittade på honom med vad som i en människas ansikte, skulle ha varit höjda ögonbryn.
"Med tillräckligt mycket koncentration är ingenting omöjligt", svarade Omnicen.
Nu var det Genjis tur att lyfta på ögonbrynen. "Men människor kan ju inte flyga. Under hur många årtusenden har inte människan drömt om att få flyga? Utan att lyckas."
"Att drömma om att göra något och att faktiskt arbeta så att man kan göra det, är två helt olika saker", sa Zenyatta samtidigt som de trädde in genom palatsets portar. "Nej, vi ska åt det hållet", fortsatte han när Genji började gå mot balkongen, som varit deras lektionssal under de senaste dagarna.
"Men människan har ju visst ansträngt sig för att kunna flyga", protesterade Genji och sprang ikapp Zenyatta. "Folk har byggt både det ena och det andra för att göra flygning möjlig."
Zenyatta suckade. "För det första: Shambalis Omnics försöker inte flyga, vi tar oss fram genom att sväva. Redan där finns en skillnad. För det andra: Människor tänker alltid bara på att bygga nytt och skapa nya uppfinningar. Ingen tycks förstå hur mycket de redan har. Som jag nyss sa: Om man koncentrerar sig tillräckligt mycket kommer man inse att det finns betydligt fler saker man kan klara än man först trodde."
"Visdomsord från Zenyatta." Genji flinade lite, men han fick genast ångra sig. Zenyatta stannade upp och vände sig mot honom, och för en gångs skull fanns det mörker i de två springorna som var hans ögon.
"Det finns mycket mer visdom i de orden än du förstår, unge man", sa han med kall röst. "Nu vill jag att du går in här och väntar. Jag kommer snart tillbaka." Han öppnade dörren till ett litet rum, vars enda möblering var ett bord, en stol och en grön golvväxt framför ett fönster, som sträckte sig från golvet hela vägen upp till taket. Genji nickade hastigt, skyndade in i rummet och önskade att han inte hade sagt något över huvud taget. Det var uppenbart att hans kommentar hade gjort den annars orubbliga Zenyatta upprörd.
Eftersom han inte visste om det var klokt att ta den enda stolen i rummet sjönk han ner på golvet. Det dröjde inte länge förrän Zenyattas ord började cirkulera i hans huvud igen. 'Med tillräckligt mycket koncentration är ingenting omöjlig'. Stämde det faktiskt? Det var knappast troligt, men Genji kunde inte låta bli att sluta ögonen i några sekunder och fokusera på att få sin egen kropp att lyfta från golvet. Ingenting hände.
Kanske skulle det gå bättre om han redan befann sig i luften? Han lyfte upp sig själv några centimeter med händerna och försökte igen, men såklart fungerade det inte nu heller. Han var kanske ändå inte tillräckligt högt upp? Egentligen visste han redan från början att det inte skulle fungera, men han kunde inte låta bli. Han ställde sig på golvet, slöt ögonen och intalade sig att han kunde sväva. För näthinnan såg han sig själv sitta på en liknande luftkudde som maskinerna i Shambalis kloster, och när han tyckte att han hade en tydlig bild framför sig, sköt han ifrån golvet och hoppade upp i luften.
Han visste genast att det inte skulle gå. En meter och tjugo centimeter upp i luften vände han och störtade mot golvet igen, och en tiondels sekund senare brakade han ner på golvet med rumpan först. "Jäklar!" tjöt han plågat, och i samma stund kom Zenyatta in i rummet. Genji slet upp blicken och skyndade att ställa sig, och med ens blev smärtan, som redan bultade, minst dubbelt så illa.
Zenyatta skakade uppgivet på huvudet och satte sig ner på golvet. "För att lyckas måste man förstås lägga ner otaliga timmar på att träna, och inte ens då skulle jag rekommendera att kasta sig upp i luften och bara hoppas på det bästa", sa han. "Sätt dig."
Genji stönade när varenda muskel, nerv och ben som fanns i hans ömmande rumpa verkade pressas ihop och dras isär på samma gång, men snart satt han ändå ner.
"Intressant teknik måste jag ändå säga", fortsatte Zenyatta, och nu kunde Genji höra den roade tonen i hans röst.
"Lagom kul", muttrade Genji.
Zenyatta ryckte på axlarna, sedan sträckte han fram armen och visade vad han höll i sin hand. Ett ägg, konstaterade Genji, en smula förvånad. "Okej, Genji." Zenyatta talade med allvarligt tonfall. "Det här är ett ägg, utan minsta skada och med möjlighet att bli både det ena och det andra. Låt oss säga att det till och med kan bli en kyckling." Genji nickade, nyfiken att höra vart Zenyatta ville komma. "Nu är det så här", Zenyatta tryckte tummen mot skalet så att det fick flera sprickor i sig, "att skalet har skadats. Det kan alltså inte längre bli en kyckling. Låt oss nu säga att det skadade ägget är du, Genji, precis efter att Hanzo försökte döda dig."
Genji ryckte till. Det var inte vad han hade förväntat sig.
Zenyatta gav ägget till Genji, som tveksamt tog emot det. "Visa mig", sa Omnicen. "Demonstrera hur du har känt dig sen dess. Berätta för mig, genom ägget, vad du har fått uppleva, inombords."
"Hur menar du?" sa Genji oförstående.
Zenyatta bara skakade på huvudet. "Visa mig vad du har fått genomgå."
"Öh... okej." Genji hade ingen aning om ifall Zenyatta ville att han skulle göra på något speciellt sätt. "Eh... jag... jag tappade bort mig själv. Kände mig mer och mer förstörd..."
"Visa det då", sa Zenyatta envist.
Då förstod Genji vad han menade. Försiktigt öppna han skalet och plockade bort bit efter bit. Snart var nästan halva skalet borta. "Ja, det är väl så det har varit", sa han till slut. "Om jag tar bort mer nu kommer innehållet rinna ut på golvet." Han gjorde en ursäktande axelryckning och räckte tillbaka ägget till Zenyatta, som tog emot det.
Men Omnicen var tydligen inte klar än. "Men är det inte det som har hänt då?" sa han. "Är det inte så att innehållet har runnit ut? Sa du inte att du har tappat bort dig själv, att du inte längre vet vem, eller ens vad du är?"
"Eh jo... så är det kanske...?"
Zenyatta nickade, och plötsligt lutade han ägget åt sidan så att äggvitan och äggulan rann ut över golvet. "Det här är du just nu", sa han sedan. "Du är en ihopblandad sörja av äggvita och äggula. Vad kan du göra med det?"
"Jag... jag kan samla ihop det igen", sa Genji, och plötsligt förstod han vart Zenyatta ville komma. "Jag måste samla ihop det som runnit ut, och sedan måste jag laga ägget."
Men Zenyatta överraskade honom igen. "Hur ska du kunna sätta ihop ett trasigt äggskal? Ska du limma ihop det? Och vad händer med sörjan därinne? Den kommer aldrig reda ut sig igen. Nej, först måste du samla ihop sörjan, men sen måste du använda den sörjan för att skapa något nytt. Och hur många saker kan man inte baka med ett ägg? Det finns oändliga saker du kan tillreda med innehållet från ett ägg. Du måste bara välja rätt ingredienser att ha till."
Genji nickade långsamt när han slutligen förstod. Han var fullständigt fascinerad. Allt stämde så bra överens med det som hänt honom.
"När du samlar ihop sörjan från golvet kommer du visserligen inte kunna få med allting. En del av sörjan kommer vara för svår att få upp, och en annan del kommer vara fylld med smuts som inte går att få bort. Men det du får upp kommer vara tillräckligt för att göra något nytt, och du måste hålla med om att det är mycket mer lockande att äta en sockerkaka än ett rått ägg."