Fyra Röda Rosor

Kapitel 48

Hade inte alls tänkt att uppdatera idag, men så fick jag ett meddelande av Moapersson9 om att hon ligger på sjukhuset och ha tråkigt. Så här har vi ett Zac kapitel och jag hoppas att allt går bra med dig och så hoppas jag att ni andra överlever skoldagen. Kram! 
_ Han omfamnade henne, precis som han skulle. Han såg henne i ögonen, precis som han skulle. Han sa sina ord tydligt om hur hon betydde för honom, precis som han skulle. Han kysste henne, precis det som han inte skulle göra.

  ”Zac”, utbrast hon med uppspärrade ögon direkt efter då hon hade knuffat undan honom ifrån sig.
  Han flinade bara åt henne, road över sitt egna drag i spelet.
  ”Vadå?” Han såg runt om sig med en förvirrad min, självklart gjorde han bara till sig en scen. ”Stod inte det i manuset?”
  Kajsa stod med armarna korsade över bröstet medan hon mumlade ett surt nej.
  Zac fortsatte flina. Han sneglade mot Bella som stod stelt och fortfarande stirrade mot honom. Zac hade kysst henne, igen. Han fick som sagt alltid som han ville verkade det som. Okej, hon kunde inte ljuga. Hon hade själv tyckt det hade varit lockande med att kyssa honom vid den scen, trots att hon visste att det hela var en pjäs och att det var Romeo som sa till Julia alla dessa ord, så inbillade hon sig i smyg att det var Zac som sa det till henne.
  Miss Taylor ställde sig mellan dem med applåder, endast kommande från henne dessvärre. Hon utbrast över hur bra alla hade spelat, sedan sneglade hon på Zac och sa att han fick öva över helgen.
  ”Jag upprepar”, sa hon sedan tydligt för honom. ”Romeo och Julia kommer inte att kyssa varandra varannan replik. Läs i manuset!”
  Han såg så oskyldig ut då han kliade sig vid nacken med besvärad grimas, men Bella visste att han inte var så pass oskyldig, utan egentligen visste han lika väl om att kyssarna inte skedde under hela pjäsen.
  ”Jag hade helt glömt bort.” Visst hade han det, Bella himlade med ögonen åt honom.
  Kajsa som stod en bit bort placerade blicken på Bella. En blick inte visade någon vänlighet alls, utan endast en spänd blick som såg laddad ut för krig. Detta som någon slags varning, kunde hon ana. Hon tänkte däremot inte bara stå och fundera över det, utan att tänka vidare mycket på vad hon skulle göra så tog hon stegen till Kajsa. Kajsa som såg aning förvånad ut, över att Bella vågade sig fram, hon var inte heller ensam om att vara förvånad över det, utan Bella själv var också lika förvånad, men det var bäst att sköta saken såhär, istället för att gå runt och fundera på det.
  ”Kajsa”, sa hon sammanbitet.
  Kajsa som hade förberett sig för att dra ut, stannade till, med väskan över axeln och kroppen vänd för att gå utåt, men hon gav några sekunder till Bella.
  ”Vad vill du?” Kajsas blick brändes redan.
  Bella försökte att fortsätta med den spontana inställningen som hon så fint hade börjat på, att bara kasta ut sig orden vore så mycket enklare än att stå och fundera på vad hon skulle säga, för väl då hon visste vad hon skulle säga så visste hon inte hur hon skulle säga det.
  ”Du hatar mig för att jag är Julia”, fick hon tillslut ut. ”Det eller hatar du mig för att Zac blev min Romeo i pjäsen?”
  Hon såg road ut då hon skakade på huvudet, med blicken ner i golvet med ett leende på läpparna. Hon såg sedan upp på Bella med en beklagad min.
  ”Jag hatar dig, men inte för någon av de där två anledningarna.” Hon fortsatte. ”Har du märkt att Zac är riktigt bra på att skådespela?”
  Bella blev tyst stående. Hon svarade henne inte på den frågan, utan höll endast blicken på Kajsa, som höjde axlarna en aning med ett litet leende, då hon insåg att Bella förstod hennes poäng.
  ”Det är inget som förvånar någon av oss.” Med de orden från Kajsa så lämnade hon sedan Bella och ut från rummet gick hon.
  Det var allt som krävdes för att åter få Bella att bli tveksam. Hon sneglade bak över axeln där Zac stod och snackade med några, några som han i vanliga fall inte brukade snacka med. Teatergruppen hade aldrig visat sig vara med någon som Zac.
  Snart fick Zac syn på Bella och drog sig ifrån killarna han hade snackat med och istället gick fram till Bella.
  ”Har du skaffat kompisar?” Hon såg på honom med höjt ögonbryn.
  ”De är inte så tråkiga som jag hade trott”, sa han och ryckte lätt på axlarna.
  ”Nej, vi töntar är faktiskt bra.” Hon knuffade lätt till honom åt sidan med ett skratt.
  ”Så du erkänner alltså att du är en tönt”, retades han lågt vid hennes öra.
  Hon rös av det lilla, av att han viskade. Hon visste att det var för att få henne att rysa. Det var knappast som att han sa något hemligt till henne. Hon sneglade på honom utan att svara. Han var road, det syntes i hans ögon. Tankar på det Kajsa hade sagt innan slog henne. Zac kunde skådespela, det var någonting som han faktiskt inte alls var kass på.
  ”Du ville kyssa mig”, retades han vidare. ”Du besvarade i alla fall hälften av de där kyssarna och den andra hälften höll du in, trots all lust du hade.”
  ”Jag erkänner ingenting.” Ett leende skymtades på hennes läppar samt en brännande värme i hennes ansikte. Generad om något.
  Han flinade åt hennes ord och väl ute från skolans byggnad så greppade han tag med armen om hennes midja väl då hon tänkte gå motsatt väg ifrån honom. Hon ryckte till och såg på honom förvirrat.
  ”Du har väll inte glömt?”
  Hon visste inte ens vad hon hade glömt, så antagligen hade hon glömt det. Hon såg upp i hans ögon med en förvirrad min.
  ”Vad har jag inte glömt?” frågade hon honom med en besvärad min.
  Han suckade åt henne.
  ”Det är fredag.” Det var en ledtråd och det väckte hennes tankar men hon spelade omedvetande trots att hon visste svaret, för att hon visste att det skulle få honom att koka inombords, och det kunde han få göra ett tag.
  ”Jag har ingen aning om vad du pratar om”, sa hon med höjda ögonbryn. ”Vad är det?”
Hennes ord fick honom att se förvirrad ut. Han kollade på henne med höjda ögonbryn, väntande på att hon skulle minnas, men det enda han fick tillbaka var en frågande blick utav henne.    
  ”Vår dejt”, påminde han henne, med fortfarande ögonbrynen höjda åt att hon hade glömt bort det, i alla fall vad han trodde, inte alls var han medveten om att hon drev med honom.
  Hon stönade drygt åt det.
  ”Jag slipper dig alltså inte än.”
  Han arm som hade varit om hennes midja drog sig undan. Han drog ner händerna i fickorna på sina jeans och istället började gå bredvid vid hennes sida.
  ”Du kommer aldrig att slippa mig, Bella”, flinade han svagt.
  På något sätt, kändes det mer tryggt att höra, för helt plötsligt ville hon knappast slippa honom.
  Någon timme senare hade de åkt in till staden, satt i bussen under tystnad men hans hand hade hållit i hennes kramandes mellan dem. Det hade varit så diskret men ändå hade den beröringen haft hela hennes
uppmärksamhet. Han hade verkat så obekymrad, men vad hade hon förväntat sig. Zac såg kärlek som rena barnleken förstås, medan hon själv var ny med det, men det betydde redan så mycket för henne.
  ”Så, hur är Lisa?” frågade hon väl då de klev av bussen. Han hade släppt hennes hand och höll sina händer i jackfickorna istället medan de gick bredvid varandra.
  ”Hon är okej”, sa han med enkelt axelryck.
  Det verkade inte finnas så mycket att säga från hans sida. Han höll sig kort vid frågan om Lisa, men visade inget heller att hon var dålig. Lisa var okej, det var det han hade att säga om henne. Bella ville lära känna Zac, verkligen veta hur han kände och tyckte om allt, därför frågade hon visade försiktigt.
  ”Och Kent?”
  ”Helt okej”, svarade han kort, sedan sneglade han tveksamt på henne med en fundersam blick. ”Är det nu som jag ska fråga om din familj?”
  Hon kunde inte undgå från att småle åt det. Det ville hon. Skulle hon lära känna honom, så skulle han lära känna henne.
  ”Om du vill”, svarade hon.
  ”Hur är din familj?” Han ställde frågan med ett höjt ögonbryn och ett leende också från hans sida.
  Hon gjorde däremot en grimas, då hon i tankarna jämförde deras familjer någon snabb sekund.
  ”Min mamma frågar mig inte om jag vill ha kondomer”, påpekade hon med ett litet skratt, men skrattet var inte helhjärtat, men det var för att mjukna samtalet med honom, men fortfarande så gjorde det henne aning skeptisk, över att Lisa hade kommit in och frågat om de behövde kondomer, som att frågan inte handlade om något speciellt.
  Hans blick gick generat ner i marken, medan han suckade åt det lågt så började han småsparka på stenar som låg på vägen.
  ”Hon är van vid att jag har tjejer på rummet och…” Han avslutade inte meningen, utan lät det hänga kvar i luften mellan dem.
  ”Och vadå?” Hennes blick gick själv ner i marken denna gång, aning generat över det hon hade att fråga honom om. ”Hon är van vid att du har tjejer på rummet och… sex?”
  Han hummade åt hennes sista ord, det var alltså det som han inte velat säga högt till henne, eftersom han visste att det inte direkt gav honom något gott omdöme från henne. Det var mer av en minuspoäng som han fick i hennes lek, för just nu, var det hon som höll leken och även hon som hade reglerna. Han visste inte om vilka regler hon hade, men att vara något av en manshora var ingen fördel kunde han tänka sig. Han märkte redan hur Bella började dra sig undan någon bit ifrån honom, med blicken fortfarande nere i marken.
  ”Du förväntar dig att jag ska slänga mig över dig i slutet av kvällen, visst är det så?” Hon sa det lågt till honom, men hårt och laddat. ”Det är väll så som alla tjejer gör i vanliga fall?”
  Hon hade inte förväntat sig att han skulle flina åt det, men det gjorde han. Han flinade och skakade på huvudet åt hennes ord. Han tog upp sin hand från fickan och istället tog tag i hennes kalla hand och kramade om den mjukt i sin.
  ”Jag förväntar mig att kvällen ska bli lyckad”, rättade han henne.
  ”Att vi ska ha sex”, grubblade hon lågt, med blicken åt sidan efter att ha rättat hans ord.
  Med en tung suck, stannade han till med fortfarande hennes hand i sin. Han ställde sig framför henne och tog nu båda hennes händer i sina. Han såg henne i ögonen, väl då hon vågade sig på att höja blicken. Han vågade sig då på att prata vidare.
  ”En lyckad kväll med dig handlar inte om att ha sex”, mumlade han. ”Du vet att jag vill satsa med dig. Du får mig att vilja ha något seriöst.”
  Hon rodnade så pass att värmen kokade inombords i henne och hjärtat fick hjärtklappning. Hans ord fick henne att vilja dra armarna om honom och kyssa han intensivt, men något drog henne tillbaka, hon visste inte vad, kanske var det samvetet, eller kanske det berodde på någonting helt annat, men han skulle få veta, att han fick henne att bli galen, vilket han alltid hade fått, men inte alltid på ett sådant här bra sätt.
  ”Du får mig att vilja ha något oseriöst”, viskade hon busigt med blicken upp i hans.
  Han höjde ögonbrynet intresserat mot henne. Han sneglade runt innan han böjde sig ner till henne och kysste hennes kindben lätt innan han viskade henne i örat lågt.
  ”Jag gör gärna något oseriöst med dig.”
  Hon skakade nästan av upphetsning av hans närhet. Det var farligt. Den regeln hade hon gått igenom innan i huvudet, om att Zacs närhet var farlig.
  Hans läppar kom till hennes och kysste henne ömt. Hon drog armarna om hans nacke och kunde inte låta bli att besvara denna kyss länge, längre än vad hon borde. Det vore inte omöjligt för Zac att få henne i säng, för att ha Zac i säng var något av lockande. Något som avbröt hennes lust till honom var ett manligt harklande vid deras sida som fick de båda att genast avbryta deras långa intensiva kyss och istället fick dem att ställa sig raka, som att de befann sig inne på militärområde. Zac harklade själv och räckte dessutom fram handen till mannen. Mannen som stod bredvid Lisa, som troligen var Kent. De skakade hand då de hälsade, som att de inte hade träffats på evigheter eller ens kände varandra förrän denna stund. Bella stod stilla, förvirrad då hon inte visste vad hon skulle göra. Nu kom den vardagliga frågan som hon mötte flera gånger då hon träffade någon ny person. Skulle man krama, skaka hand eller bara hälsa kort utan någon fysisk kontakt till en ny person? Lisa drog armarna om den stela Bella som stod i sina funderingar, vilket Lisa inte verkade märka av då hon började prata med Bella då hon kramade om henne lätt, ”jag är så glad att du kunde följa med.”
  Med Kent blev det att skaka hand innan han gjorde en gest in mot restaurangen. Det gav Bella smått panik. Hon var inte alls uppklädd för detta. Denna restaurang som verkade fem stjärnigt om något och där kom hon in med vardagliga kläder, klädd i en grå stickad tröja och blåa jeans utan något speciellt i detalj. Zac hade åtminstone skjorta på sig, att hon inte hade lagt märke till det innan, att han klädde upp sig mer än vad han brukade. Det var inte den sak att Zac inte brukade se bra ut om dagarna, men han hade inte valt att ha skjorta i skolan innan.
  De slog sig ner vid ett bord, som Kent hade bokat sen någon vecka tillbaka. De satte sig ner med menyerna och sökte med blicken genom varje ord efter en bra maträtt. Hon sneglade mot Zac med en illa grimas. Han tittade upp på henne och hon passade på att skicka över ett tyst meddelande till honom.
  ”Jag är en idiot”, mimade hon. Självklart man skulle vara uppklädd på dejter, det skulle hon sätta på minne till nästa dejt, som skulle ske med Nathan.
  Zac skakade på huvudet med ett leende, road förstås var han över att hon var så pass obekväm, för honom kanske denna dejt inte var något speciellt, men för henne var det mycket mer än bara deras första dejt, det var också hennes första träff med Lisa och hennes man, de som tog hand om Zac.
  Snart så började middagen på riktigt och Kent beställde åt dem alla fyra. Han hade troligen någonting planerat med att de skulle äta tappas, där man väljer flera sorter maträtter som man får plocka ifrån. Hon hade inte varit speciellt förtjust i något av det som Kent föreslagit, men hon som gäst tillät sig inte protestera i maten. Hon bet ihop och log, som att allt vore strålande, men hon ville bort. Frågor från Kent och Lisa kom, precis som väntat.
  ”Hur går det i skolan?” Frågan var hårt riktad mot Zac då Kent ställde frågan, sedan ett krav, ”jag förväntar mig bra betyg från dig om du ska bli någonting.”
  Frågorna flyttades fort vidare till Bella.
  ”Hur är dina betyg? Berätta.” Kent knäppte ihop händerna till varandra och såg på henne intresserat.
  Bella blev som stel av frågorna men Zacs hand på hennes lår fick henne att slappna av något annorlunda. Hon förstod att det var press som Zac själv levde i, det som hon fick testa på att känna denna stund.
  ”De är bra”, sa hon lågt. ”Jag tycker om att läsa och skriva om allt det vi lär oss...”
  Hon hann inte fortsätta mer än så, innan Kent högg in, med blicken på Zac.
  ”Hörde du det, Zac?” frågade Kent nedstämmande. ”Hon gillar att skriva och läsa.”
  Zac riktade blicken ner i tallriken medan han hörde på. Lisa som satt emot Zac såg obekväm ut och såg på Kent som satt bredvid. Hon såg på honom med en menad blick, menad med att lugna ner sig en aning.
  ”Älskling”, började hon mot Kent. ”Zac är bra i skolan.”
  ”Han kan inte läsa eller skriva”, morrade Kent. ”Det sa hans förra adoptionsföräldrar ingenting om.”
  ”De skämdes över mig”, mumlade Zac med blicken ner i tallriken.
  ”Nej, det gjorde de inte”, skyndade sig Lisa med handen sträckandes efter Zacs hand, men vad hon inte visste var att den var upptagen hos Bella för tillfället, den andra handen fick hon inte heller för den delen. Han gnuggade sig i pannan medan han fortsatte att höra på vad Kent hade att komma med.
  ”Jo, det gjorde dem.” Kent sa det enkelt, som att det vore ingenting. Han såg med blicken på Zac, som att han ville att orden skulle träffas hårt.
  Bella sneglade mot den förstörda Zac. Hon höll handen över hans under bordet, för att visa att hon satt bredvid honom och faktiskt brydde sig om honom. Hon antog att detta faktiskt var hans vardag och hon mådde illa över det, då hon hörde på hur Kent bankade mot honom. Zac hade krav på sig. Han hade plikter från mannen som ville kalla sig för hans far men faktiskt inte var. Han hade haft adoptionsföräldrar, inte ett par utan fler antal par, det var vad det lät som.
  Maten kom till bordet mitt under detta samtal om svårigheter med att skriva och läsa. Under detta grälet så stirrade Bella på maten. Hon visste inte vad allt hette och hon visste inte ens vad hon vågade på att äta. Mycket såg mest ut som snor. I alla fall något som var doppat i någon konstig gegga av något slag. Hon hummade lågt till åt maten, innan hon gick tillbaka till att lyssna på deras ämne, som fortfarande handlade om att banka på Zacs brister. Hon klarade inte av mer, det började spåra ut.
  ”Vissa har det svårt”, avbröt hon Kent. Det var aldrig meningen att avbryta honom, men så blev det och hon ångrade det heller inte. ”Alla människor är olika. Hur skulle det se ut om alla var likadana och kunde allt? Då skulle vi inte behöva varandra lika mycket som vi gör idag.”
  Tystnad uppstod mellan dem. Bella visste inte om hon hade gjort bort sig eller med orden gjort något bra, men hur som helst så kramade Zac om hennes hand och lutade sig över till henne för att viska i hennes öra.
  ”Jag behöver dig.”
  Hon vände sig om för att se in i hans ögon, hans ögon som såg in i hennes. Han såg ut att studera henne, vilket fick henne att rodna med blicken åt sidan.
  ”Är vi mätta?” frågade han vidare.
  ”Vi har inte ens börjat äta”, sa hon lågt, men hon förstod vad han menade. Hon hade tappat aptiten, det var inte bara den mystiska matens fel, utan sällskapet var inte heller vidare bra.
  ”Vill du gå?” frågade han henne lågt.
  ”Ja.” Hon svarade med blicken på Kent och Lisa. Lisa såg mer bekymrad än Kent. Kent som istället började sluka matbitarna som ingenting, utan att tillägna en enda blick åt dem.
  Zac vände sig till Kent och Lisa med en ursäktad min. Lisa öppnade munnen för att säga något, men Zac var snabbare.
  ”Vi är mätta.”
  ”Zac.” Kent svalde maten och tittade därefter snabbt upp på Zac med en hård blick. 

_ 
Kommer mer inom kort, vi satsar på helgen!