Ökenråttor

Horisonten

Jag är inne på min sista vattenflaska när stormen dör ut. Vinden saktar in och sanden lägger sig långsamt. Det är solnedgång. När molnen av damm singlar ner och lämnar luften fri kan vi se den orangea himlen. Jag sitter med hakan i handen och stryker med flaskans mynning mot mina torra läppar. Det var länge sedan jag sov, för hungern har hållit mig vaken den senaste tiden. Vi ser halvslutna ögon på solen som sjunker ned mot horisonten. När den försvunnit borde vi samla kraft och vända hem, och om vi har tur kanske vi klarar att ta oss hela vägen tillbaka innan vi svälter ihjäl helt.

"Hörni." Lacies röst är skrovlig. Till och med hon ser ut att ha krympt sedan maten tog slut. Kinderna är liksom lite insjunkna, och det mjuka under hennes haka har försvunnit. "Ser inte horisonten typ... lite närmre ut än vanligt."

Jag hade skrattat om jag hade orkat. Horisonten är där den är, och man kan aldrig komma dit. Det är fakta.

Eller är det? När jag ser efter tycker jag mig också se att den ligger närmre än vad den brukar, och att solen försvinner bakom den mycket högre på himlen än vad den brukar. Jag lutar mig framåt och kisar.

"Vad finns där framme på kartan?" frågar jag Robin.

Han rycker på axlarna utan att kolla. "Vet inte."

"Vadå vet inte?"

"Vi körde ut från det område jag har kartor över innan stormen."

Jag lutar mig bakåt igen. Skit också. Det här måste undersökas.

---

Bilens lyktor lyser upp marken. Den är stenig och skrovlig, och skuggorna som bildas gör att sluttningen ser prickig ut. Vi kör uppåt. Floden följer troget vår sida, men den gräver sig så djupt igenom marken att vi inte kan se den. Hur ska vi kunna veta hur långt vi har kvar, när vi heller inte ser längre än vad lyktorna kan lysa upp för oss? Vi sitter framåtlutade, vakna och glömmer nästan våra värkande magar medan vi väntar.

Så med ens dyker horisonten upp, och den närmar sig så hastigt att jag måste tvärbromsa. Hjulen slirar mot gruset och bilen glider långsamt mot kanten medan vi håller andan. Sedan knarrar bilen till, lutar sig tillbaka mot bromsarna och blir stilla, inte mer än ett par meter från kanten. Jag lägger i parkeringsbromsen med svaga händer.

Fyra bälteslås klickar till runtomkring mig och jag får också fart och knäpper loss mig. Har vi nått världens ände, nu? De hinner före mig uppför backen. Medan jag klättrar ikapp står de bara där, tysta, och tittar. Mina rasslande steg är det enda som hörs, och sedan står jag där bredvid dem och tittar ner över stupets kant.

Havet. Det måste vara havet. En fuktig vind slår emot mitt ansikte och det luktar salt. Aldrig har jag sett så mycket vatten på ett och samma ställe. Vatten som sträcker sig så långt ögat kan nå på samma sätt som öknen gör. Precis som floden glittrade i månljuset glimmar det nu på den mjuka ytan. Den krusar sig i vinden här och där, men annars är det lugnt. Havet. Jag vänder på huvudet för att se deras reaktioner. De sliter också blickarna från sceneriet framför sig och vi ler mot varandra, men vi säger ingenting.

Bilens lyktor släcks. Vi sätter oss ned på kanten med benen dinglande i luften. Det är långt ner, och det är för mörkt för att se vad som finns där. Vi kommer inte längre än såhär. Klippan mot havet blir ett definitivt avslut på vårt äventyr, men vilket avslut sedan. Jag undrar om de kommer att tro på oss när vi kommer hem. Om vi kommer hem. Det var i alla fall värt det i slutändan, att köra vidare. Jag skulle inte vilja ha det ogjort. När mina ögon vänjer sig vid mörkret och jag ser på den böljande oändligheten framför mig spelar det ingen roll vad som hänt, eller vad som kommer att hända, sålänge jag får sitta här, just nu.

Sedan ser jag ljusen.

De är svaga, och de är långt bort längsmed kusten, men de försvinner inte när jag blinkar. De ligger precis där havet övergår till land, högt uppe på klippans kant. Det ser ut som en stad. En stad som inte är ruiner.