Kabanata 7

24.2K 482 4
                                    

Chapter 7

Thunder

"Are you okay now?" Bahagya ko syang nilayo sa akin saka ko pinunasan ang pisngi nya. My heart clenched when i saw her swollen eyes.

She nodded. "Thank you. I feel better."

"Let's eat. Masarap ako sa niluto ko." She chuckles while wiping her tears.

"Baliw. Thank you Thunder."

"Thank you for what?" Takang tanong ko sa kanya. Wala naman syang dapat ipagpasalamat.

"Thank you for not judging me after what you heard."

I smile. Akala ko kung ano na. "Nah, I just learned not to judge for what I've seen." I kissed the tip of her nose.

I groaned when she hugs me tight. Hindi alam ni Samantha what she's doing to me. She's killing me.

"Masarap ah." Tipid syang ngumiti. I'm not used to quiet Samantha. I'd prefer na maingay.

She's still quiet through out sa pagkain namin hanggang ngayon dito sa pagpapahinga namin sa couch. Nakasandal sya sa akin habang nakayakap ang isang kamay sa bewang nya at magka salikop naman ang isa.

I wish i can do anything to ease her pain. I sighed.

"I-i was a battered child." Pakiramdam ko nagbara lalamunan ko. Only few people know my story. Nag angat sya ng tingin sa akin at punong puno ng pagtatakang tiningnan ako.

"I was a battered child. I used to be when i was still with my real mom. It is not a secret pero as much as possible hindi sya pinaguusapan sa bahay. We don't want to hurt mommy Paris."

"Y-you mean hindi ka anak ni Tita Paris? B-but tito Rain?"

"I am my father's son. Let me share you my story. I still vividly remember what happened like it just happened yesterday. My real mom never wanted me. I was young pero naiintindihan ko na. She's vocal that she never wanted me na pabigat lang ako sakanya. She starve me and when i started crying she will locked me in the cabinet with no food and water."

I close my eyes. I was 5 that time pero tandang tanda ko pa rin ang nangyari.

"Thunds..."

"I asked God why but he never listened. I was young. I don't know what to do. I got bruices all over my body. Literal ata ako noon na mata lang ang walang latay." Pagak akong natawa. "Sa bawat hagupit ng tambo i'm begging her to stop but she never listened. Mas lalo nya pang nilakasan."

Nag-iwas ako ng tingin kay Samantha. I don't want to see pity on her eyes.

"One day, when i was 6. She came home with new clothes, halos isang lingo nya rin ako hindi pinalo. Imagine my hapiness that time, akala ko magiging mabait na si mommy she even said ipapakilala nya raw ako sa daddy. I was the happiest child back then. Magkakaroon na ako ng daddy na magtatangol sa akin from mother's wrath.

My real mommy brought me to daddy's place. They offered me food, different kind of food na first time kong natikman. I used to eat mommy's leftover. Ewan ko ba kung papaano ako nakatagal ng ganuon. Then, I felt sad ng malaman kong may pamilya na si daddy pero napalitan yun ng saya ng makita ko ang kambal. They are the cutest. We played until we all got tired and fell asleep." Tumikhim ako para maalis ang bara sa lalamunan ko.

"I was in the middle of sleep when dad woke me and tells me that my mom left me to them. And instead na matakot ako kasi iniwan ako ng nanay ko i felt relieved. Maybe because at the young age naisip ko hindi na ako masasaktan ni mommy. The hesitation still there lalo na nung makita ko si mommy paris. What if she's like mom? She'll hurt me too?But when i witnessed how they love the twins i know i'll be in good hands.
Mommy never let me felt tna may kulang. Na anak lang ako sa labas. She took care of me more and treated me well. She made me felt na ako talaga ang panganay nya. But being born eligitimate is not a joke."

Missing Peace(completed)Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon