Om du fångar mig när jag faller | Foscar |

| 47 |

O S C A R S   P O V

Ljudvolymen i matsalen är egentligen högre än vanligt. Alla pratar i munnen på varandra, gänget som jag håller mig till verkar prata om hur seg helgen varit då alkoholen nästan varit slut hemma hos Ogge. Han brukade få tag i spriter av alla möjliga sorter av sin pappa. Men nu verkade spritskåpet stå tomt, vilket gjorde helgen tuff för många utav mina polare.

Dante är inte här idag. Om han är sjuk eller bara skolkar är tveksamt. Men det känns bra för mig. Att han inte är här så att jag vet att du kan få det någorlunda lugnare.

Under samtalets gång - samtalet som jag inte säger ett ord i, sneglar Ogge på mig med en lite fundersam, skeptisk blick då och då. Jag möter den inte då jag är helt säker på att han funderar på hur jag bröt ihop framför honom i fredags. Något jag helst inte vill bli påmind om. Jag får bara hoppas att han inte berättar för någon. Jag kanske skulle ses som svag, inte vara välkommen i min kompiskrets längre.

Chrille babblar på som vanligt, Ogge skrockar med och Adam är lika aktiv i samtalet. Jag försöker att någorlunda hänga med, men samtalet gör mig inte det minsta intresserad. Nickandes och med ett litet hummande som visar att jag "lyssnar" sneglar jag bort några bord bort. Där du sitter. Ensam, hängig och med gafflen pillande i maten som skulle föreställa någon vegetarisk lasagne. Ditt huvud hänger med luggen nästan ner i maten. Du ser ut som du alltid gör. Nedstämd.

Utan att knappt ha rört maten ser jag hur du till slut reser dig från det ensamma bordet, styr din bricka och dina steg mot utgången. Du slänger den kvarliggande maten som finns på din tallrik och går ut genom dörrarna, lämnar matsalen. Av nästan reflex reser jag mig hastigt, märker alla blickar som fälls på mig. Chrilles babblande som pågått i evigheter tystnar. Han kollar upp på mig, undrades om vad jag håller på med.

"Eh. Jag kommer snart." förklarar jag hastigt och helt plötsligt har jag lämnat bordet där mina vänner sitter, styr även mina steg mot utgången.

"Felix" yttrar jag då jag kommit ut till korridoren utanför. Det namnet har jag inte sagt högt till dig på så länge, så det känns nästan konstigt när jag hör ordet lämna min mun.

Du stannar upp, blir som förstelnad. Jag tror du blir alldeles chockad av att jag nämner ditt namn högt. Även fast vi är helt ensamma i korridoren. Du vänder huvudet mot min riktning där jag står några meter bakom dig i den långa korridoren. Din keps skymmer ditt ansikte, så jag kan knappt se om du bara är chockad eller du vill be mig dra åt helvete.

Utan att tveka springer jag fram de sista stegen till dig, kollar knappt på ditt ansiktsuttryck innan jag sätter mina händer på dina kinder, böjer mig en aning neråt och trycker mina läppar mot dina i en saknad, hastig och en skuldmedveten kyss. Mina ögonlock stängs, om de skulle varit öppna skulle min blick vara full av medlidande, för att jag varit så elak mot dig. Min blick är full med sorg, min mage blir varm för att jag äntligen är nära dig. Det var så längesedan jag kysste dig. Jag har saknat det.

Men du drar snabbt ifrån, så jag hinner inte njuta av din närhet särskilt länge.

"Vad håller du på med Oscar!?" väser du panikslaget, backar ett steg från mig. Som om jag vore ett monster.
Och det är då jag ser ditt ansikte. Du ser rädd ut. "Vi är i sk-olan, vi är i en korridor där alla kan se oss. Du k-an inte göra sådär fat-tar du väl!?" backar du med en skakig röst. Du ser alldeles tagen ut, jag tror nog inte att du någonsin förväntade dig att jag skulle göra något sånt. Dina ögon blir lätt tårfyllda och jag tittar ner i marken.

"Men ingen är här eller hur? Jag bara..Äsch förlåt."

"Så nu helt plö-tsligt från ingenstans bryr du dig inte.?"

Av någon anledning ser du sårad ut. Jag som trodde att du skulle bli glad. Glad för att jag faktiskt försökte.

"Uhm.." börjar jag med ögonen flackande lite överallt, vet inte riktigt vart jag ska sätta blicken. "Jag..ehm. Vi behöver prata Felix.."

Du kollar på mig som om jag vore en idiot. Dina ögon flackar fram och tillbaks mellan mina ögon likt mina egna som för tillfället har blicken fäst i golvet.

"Prata? Prata Oscar!? Du går flera veckor utan att säga ett skit till mig, du ignorerar alla mina sms, alla mina samtal och alla mina försök till att signalera till dig bara för att du är så jävla rädd att någon ska få reda på att jag är din äckliga, fula pojkvän..För att nå..-"

Jag spänner blicken lite nervöst, höjer pekfingret av ren reflex. Vilket du märker. Det är därför du tystnar. För du märker att jag är nära på att hyscha dig. Hyscha orden som du nästan skriker ut om att du är min pojkvän. Du ser besviket på mig. För du trodde ju nästan att jag hade blivit bättre, att jag inte skämdes längre.

"Vad var det jag sa..? Rädd är du Oscar. Du är rädd för att jag ska förstöra ditt rykte eller hur?"

Din besvikna blick får dina ögon att tåras lätt. Du ger ifrån dig en djup suck innan du rättar till kepsen din.

"Du låtsas som att jag inte finns Oscar. Och nu vill du prata?"

Jag står tomt utan ord. Utan att veta vad jag ska säga eller hur jag ska agera. För plötsligt märker jag vilken idiot du får mig att framstå som. Nu är det jag som stammar, inte du.

"Jag..Ehm. Felix förl..- Uhm jag menar..Du. Jag ringer dig."

Och utan att ens höra ett svar ifrån dig vänder jag mig i snabb fart, påväg mot matsalen igen. För jag är ganska säker på att om jag skulle stannat hade du totalt protesterat på den sista meningen jag yttrat.

-------
YEZZ HÖRNIII
Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva här men men.
Hoppas ni uppskattade kapitlet lol.
ÄNTLIGEN helg, ska ni göra något speciellt? Själv ska jag gå på en teateruttagning och jag är nervös som in i helvete..

En fråga. Nästa kap bör bli ganska långt, orkar man läsa det eller ska jag dela upp det i 2 delar?
TACK SÅ JÄTTEMYCKET FÖR ATT JUST DU HAR LÄST DETTA KAPITLET FINA DU!!<3 //Elin❤