För alltid vi ~M&M~

Kapitel 62: Ge oss en minut

* * *Martinus perspektiv* * *

Jag såg hur hon sprang mot mig för att sedan kasta sig i min famn. Min älskade Sofia.

"Jag älskar dig" sa jag och såg in i hennes vackra ögon.

"Jag älskar dig också" sa hon och pressade sina läppar mot mina.

Hennes armar slingrades runt min nacke medan mina händer placerades på hennes midja.

"Ska vi gå hem till mig? Det är ingen hemma" sa hon när våra läppar särats och blinkade mot mig.

"Absolut" sa jag och kände hur hennes fingrar flätades samman med mina innan vi började gå mot hennes hus.

Väl inne gick vi upp till hennes rum. Hon stängde dörren och jag var snabb med att placera en hand på vardera sida om henne huvud medan hon stod lutad mot dörren.

Jag gav henne ett snabbt leende innan mina läppar mötte hennes. Mina händer förflyttades till hennes midja innan jag drog dem längs hennes kropp ner till hennes rumpa.

Jag klämde löst som ett tecken på att hon skulle hoppa. Hon fattade min gest och hoppade upp i min famn och slingrade sina ben runt min midja.

Jag förflyttade oss till hennes säng där jag försiktigt la ner henne innan jag klättrade upp över henne och återtog kontakten mellan våra läppar.

Hon drog bestämt av min tröja och slängde ner den på golvet innan jag började kyssa hennes hals.

Jag drog försiktigt upp hennes tröja och drog av den från henne. Jag kysste hennes bröstkorg medan jag dog min hand längs hennes bara överkropp.

Jag knäppte upp knappen på hennes jeans och drog försiktigt ner dragkedjan.

Plötsligt vaknade jag upp ut min underbara dröm av att en sjuksköterska rättade till någonting på nålen som satt fast i mitt armveck.

"Nej men skojar du" sa jag och drog min andra hand över ansiktet.

"Jag hade ju världens bästa dröm" sa jag och hörde hur hon skrattade.

"Förlåt, vi får väl hoppas att du kan drömma samma dröm nästa gång" sa hon innan hon gick ut från rummet.

Jag hoppas verkligen inte att jag gjorde någonting i verkligheten. Det vore rätt stelt.

En djup suck lämnade mig innan jag hörde en bekant röst.

"Någon hade en bra dröm" sa Sofia som nu stod vid sängkanten, vilket fick mig att hoppa till lite.

"En väldigt bra dröm ser jag" sa hon och la sin hand på mitt ben.

Monitorn som visar mina hjärtslag visade hur mitt hjärta slog fortare av hennes handling.

"Den var väl ganska bra" sa jag och la benen i kors för att förhindra att någonting skulle synas.

"Du är ju för rolig" sa hon och lämnade en puss på min panna, vilket fick mig att le stort.

"Jag vill hem" sa jag och suckade högt.

"Jag vet, men du får inte än" sa Sofia och drog sin hand genom mitt hår.

"Men när du väl får komma hem och är helt återställd kanske vi kan mysa lite" sa hon, vilket fick mig att bli ännu mer desperat efter att få åka hem än vad jag var innan.

"Du gör det inte bättre när du säger så" sa jag och ett skratt lämnade henne.

"Jag vet. Men jag var tvungen" sa hon med ett leende. Leendet som får mitt hjärta att hoppa över ett slag.

"Åh förresten! Jag har med en sak till dig" sa hon och jag kollade nyfiket på henne.

"Här" sa hon och gav mig en bunt med brev.

"Vad är det?" frågade jag och höjde på ögonbrynen.

"Läs så får du se" sa hon och log.

Jag tog ett av breven och läste det som stod på.

"Nej va gulligt" sa jag och skrattade.

"Alla i klassen har skrivit varsitt, och även några från de andra årskurserna" sa hon och log.

"Wow" sa jag och la ifrån mig breven när jag läst några stycken.

"Kom" sa jag och öppnade mina armar mot Sofia.

Hon lutade sig över mig och besvarade min kram. Jag drog sedan ner henne så att hon la sig bredvid mig.

"Jag får egentligen inte ligga här" sa hon och skrattade.

"Det struntar jag i" sa jag och la min hand på hennes nacke och förde samman våra läppar.

Ett litet skratt lämnade henne innan hon la sina händer på mina käkben och särade på sina läppar så att våra tungor möttes.

Jag hörde hur dörren öppnades och jag tittade med mitt ena öga och såg en sjuksköterska.

"Kan du ge oss en minut" sa jag och hon höjde på ögonbrynen och gick ut genom dörren.

"Tack" sa jag, även om jag visste att hon inte hörde.

Jag kände plötsligt hur det gjorde ont i mitt hjärta, vilket fick mig att dra ifrån.

"Är något fel?" frågade hon och kollade oroligt på mig.

"Mitt hjärta" sa jag och la handen på mitt bröst.

"Nej, nej, nej" sa hon och hoppade ur sängen.

"Det är lugnt" sa jag och kände hur jag blev allt svagare.

Det var svårt att andas, och den ständiga smärtan blev värre och värre.

"Martinus" sa Sofia gråtandes och satte sig vid sängkanten och tog min hand.

"Du får inte ge upp Martinus. Du är starkare än såhär. Det vet jag" sa hon, men hur mycket jag än ville, kunde jag inte.

Jag orkade inte kämpa längre.

"Sofia" sa jag och kramade om hennes hand.

"Ja?" sa hon och torkade bort tårarna.

"Lova mig att aldrig glömma mig. Och även om det är svårt, måste du kunna hitta någon annan som kan göra dig lika lycklig som jag försökt göra sedan dagen vi träffades" sa jag och kände hur smärtan avtog.

"Nej Martinus, nej, nej, nej. Snälla stanna hos mig" sa hon och jag kunde både se och höra sorgen hon kände.

"Jag kommer aldrig hitta någon som du, du är mitt allt. Och du lyckades göra mig till den lyckligaste tjejen i världen" sa hon och la sitt ansikte mot min bara överkropp.

"Snälla" sa hon och kramade om min hand hårdare.

"Jag kan inte. Jag orkar inte" sa jag och kände hur mitt hjärta gav upp.

Jag kunde inte längre känna mina hjärtslag. Allt blev bara svart. Kolsvart.