Valhalla high

Kapitel 4

Lukten av järn var stark. Jag tror att det var just den lukten som väckte mig, eller så var det inte så varsamma skakande av mannen som gjorde det. Vilket som så öppnade jag ögonen och tog sakta in min omgivning. En eld sprakade vid min sida och träden sträckte sig högt upp mot en stjärnklar himmel. Men det var inte stjärnorna som min blick fastnade på utan mannen som med torkat blod kring sin min stirrade på mig i öppen fasa.

"Du är vaken! Äntligen" Suckade han och backade undan när jag satte mig upp.

"Vad hände?" Frågade jag och masserade en öm punkt i huvudet, förmodligen en ula från fallet när jag svimmade. "Vem är du? och vad gjorde du med det där djuret?"

Han såg bort från mig med en skamsen min i ansiktet.

"Ehm... det var inte tänkt att du skulle se det där." Svarade han nervöst och kliade sig runt munnen.

"Svara istället, vem är du?"

"Jag är Loki, jag bor tillsammans med asarna." Svarade han till sist och såg på mig. Hans ögon var knallröda och lyste nästan i mörkret mot mig.

"Men vargarna dricker inte blod?" Det var mer en tanke men istället för att bara tänka det så kom det ut som en fråga istället.

"Nej." Var allt svar han gav.

"Så vad är du?"

Jag vågade nästan inte fråga, min hjärna hade redan en svag uppfattningen om vad exakt Loki va och det var ingenting positivt över det. Snarare tvärtom.

"Jag är vampyr." Viskade han och såg återigen bort, som om hans sanna natur på nåt sätt var hans egen uppfattningen av skam. Men hans reaktion till trots så gav hans svar mig kalla kårar.

"Vampyr" stammade jag fram och backade långsamt undan ifrån honom.

"Du behöver inte vara rädd för mig Freja" sa han och satte sig ner vid elden, fortfarande utan att se på mig. "jag vill dig inget illa."

"Men du är vampyr" stammade jag åter ur mig innan jag insåg vad han hade sagt. "Hur vet du vem jag är?"

Han lyfte blicken och såg på mig, sorg skrivet i hela hans ansikte.

"Jag vet vilka alla är, Oden lät mig inte leva bland er men han lät mig åtminstone få veta vem alla va. Jag har sett dig ibland på stats mötet tillsammans med din bror och mor. Du ser alltid så blyg ut."

"Så du har varit där, på våra möten? Hur? Vårt säkerhetsfolk skulle aldrig ha släppt igenom dig."

Han log ett glädjelöst leende och vände åter uppmärksamheten till elden.

"Jag är inte enbart vampyr Freja, jag är alv också."

Hans röst skar sig mot slutet och jag kände hur hjärtat drog ihop sig i mitt bröst. Han såg så ledsen ut, igenkänningsfaktorn var stor när jag såg honom krypa ihop. Så jag gjorde det jag önskade att någon annan hade gjort för mig. Jag satte mig ner bredvid honom. Blicken han gav mig var fylld av förvåning och en aning lättnad.

"Hur kommer det sig att en halv vampyr/ halv alv bor hos asarna som är varulvar?"

Jag ryckte på axlarna och var tyst en kort stund innan han svarade med en röst så full av sorg att de brände i mig.

"Min far är vampyr och min mor, min underbara oskuldsfulla mor, var alv. För honom var det bara en lek med ödet men för henne var det kärlek. Resultatet sitter framför dig. Alvernas högsta råd ville döda mig men asarna fann ingen anledning. De sa att bara för att något var annorlunda så betyder inte det att det behöver vara av ondo. Så Oden adopterade mig."