Rödluvan och Vargen

Med några snabba svep av sopborsten flög det sista av smutsen ut genom dörren. Den gamla kvinnan klev ut genom dörren och lutade kvasten mot husväggen. Det var morgon, men solen sken stark mot hussidan. Kvinnan log brett mot den uppgåendesolen, bortåt skogen. Från den där välkända stigen, som ledde in i den mörka och stora skogen, skulle hennes lilla barnbarn inom några timmar komma gående på. Nog var hon orolig alltid, att hennes söta flicka skulle gå vilse eller råka ut för något annat mindre trevligt på vägen, men hon gladde sig så mycket åt att snart få återse barnet att oron snabbt krympte till något obetydligt.

Rödluvan och Vargen

Vargen vädrade i luften. Det här var en ny, intressant doft.  Den luktade människa - sådana stora, elaka varelser - men det här var ändå inte samma doft. Doften var alldeles för oskyldig, alldeles för söt, för mjuk, för… inte människa. Den väckte hans intresse, och han begav sig nyfiket av i doftens riktning.

Han stötte ihop med doftens ursprung några hundra meter därifrån. De gula ögonen landade på en liten människa. Fast det här var, som han hade trott, inte en vanlig människa. Förutom att den var mycket liten, så var den röd. Vargen hade aldrig i hela sitt liv stött på en röd människa förut, inte för att han stött på så många. Det började vattnas i munnen på honom och han ville ha den. Han var tvungen att få smaka på hur den här nya och exotiska varelsen smakade.

När varelsen vände sig om såg han att det var en hona. En korg hängde på hennes arm, men innehållet var dolt med en röd – och vitrandig duk. Hennes ögon var mörkt bruna - inte alls som hans ljusa varg ögon - och några ljusa lockar skymtade fram runt ansiktet.

Blåa – eller ljuslila, Vargen visste inte, han hade aldrig varit bra på färger – blommor hamnade i den lilla varelsens korg. Hon såg nöjd ut och log lite grand. Honan sa något på sitt språk. Hennes röst klingade vackert, och Vargen ångrade sig nästan när han hörde den. Skulle han verkligen döda en så fin varelse? Hon skulle kunna få leva med honom, få prata med den där klingande rösten, bara för honom. Men skulle han verkligen kunna motstå den primitiva drift som hennes doft framkallade hos honom? Hans ansikte sprack upp i ett brett varggrin. Det fanns bara ett sätt att få reda på det. Han kröp ihop och följde ljudlöst efter den lilla flickan.

Flickan stannade slutligen vid en liten stuga som stod i en solupplyst glänta. När hon närmade sig stugdörren flög den upp och en mycket gammal människa skyndade sig fram till barnet. Den gamla omfamnade flickan och de skrattade båda lyckligt. När de båda människorna släppte varandra räckte barnet fram korgen hon hade haft med sig. Vargen såg när kvinnan, som verkade hålla av den lilla mycket, klappade henne på huvudet och sa henne något på deras människospråk. Hennes röst var inte alls som den lilla flickans. Den här rösten som han precis hört var gammal, sliten och skör.

Flickan hade försvunnit, hon hade gått för att hämta något. Det hade han förstått av det han hört dem säga, han var stolt över att kunna lite av detta underliga tal.

Vargen hade bestämt sig. Han visste nu precis hur han skulle göra, och han kunde inte låta bli att le över hur otroligt kreativ han var.

Efter bara två dagar hade de flesta hört talas om den tragiska händelse som inträffat i en liten stuga i skogen. De berättades om hur en liten flicka hade besökt sin mormor. Väl där hade mormodern bett henne att hämta lite vatten från en tjärn inte långt därifrån, så att blommorna den lilla flickan givit henne skulle överleva. Oturligt nog var blommorna de enda som överlevde den dagen, för flickan hade inte kommit ensam. En man – han trodde visst att han var en varg – hade följt efter henne. Han hade tagit sig in i stugan, mördat mormodern, tagit hennes kläder och krupit ner i hennes säng, för att sedan brutalt mörda den lilla flickan när hon kommit tillbaka.

Historien ändrades efter tiden och detaljer lades till och togs bort. Den berättas än idag, men i en något mindre blodig och brutal version.