A day in London (Svensk fanfiction om One Direction)

Kapitel 3

Jag stirrar på smset jag fick och kan knappt förstå vad det står i det. Det är ganska tydligt att han försöker få till något med mig men det kom så ... fort.

Jag läser det om och om igen men så fort jag ska svara blir det helt svart i huvudet. Innan jag ens hinner tänka längre kommer ett nytt meddelande upp och jag läser det långsamt.

"I'm literally gonna google it up if you don't tell me."

Paniken väller upp i mitt bröst, den här mannen säljer och köper droger. Han är säkert kapabel till ännu värre saker.

Mina fingrar travar över tangentbordet och försöker komma på något bra att skriva.

"In the middle of nowhere," skriver jag snabbt och ser direkt att han har läst det.

Så han sitter inne i vår konversation?

Jag ser att han skriver och går snabbt ut ur konversation. Bara för att han är stalker betyder det inte att jag måste vara det. Jag får en notis från konversationen och läser smset.

"And where exactly?" Jag biter i min läpp.

"Don't know."

"You don't fucking know?!"

"No." Jag märker det knappt men andning existerar inte i min värld just nu. Jag är alldeles för rädd för att ens låta, och jag vet inte ens varför. Han är ju inte här.

"You know. Tell me."

"I don't know!"

"That's it. See you tonight, and if you don't open your window it won't be fun for you."

Jag biter i min läpp och ser på min telefon med stora ögon. Han vet väl inte ens vart jag är?! Jag tar ett djupt andetag och svarar honom, även fast jag inte borde.

"You don't even know where I am."

"Never heard of Google, baby girl?" Jag ser hans flin genom telefonen.

"Do you even know what to google."

"Sorry to break your heart, baby. See you tonight."

Jag biter i min läpp och reser mig upp men när jag ska gå ut springer jag på min rumskompis, som direkt märker att något är fel.

"Is everything alright?"

"Ehm, yeah", säger jag med grötigare röst än vanligt.

"You sure? You look a little pale."

"Yeah, everything is fine", säger jag och pressar fram ett leende, som hon besvarar utan att ifrågasätta så att jag kan fortsätta gå. Jag går till köket och gör en macka till mig själv medan jag fortfarande är nervös från samtalet tidigare.

Vi har ledigt från lektioner idag, då vi alla är ganska trötta från utflykten till London dagen innan. Det märks ganska tydligt i matsalen, eftersom klockan snart är tio men mer än hälften av alla på språklägret sitter här och äter. Jag undrar om de är helt nyvakna, eller har det som mig och har varit uppe i nästan trettio minuter. Minus ett creep som vill veta vart en bor någonstans. Dock ska jag vara tyst, jag ogillar ju inte att han håller på med mig. Jag önskar att jag gjorde det men jag kan knappt tvinga mig själv till det.