Vildmarksvän

Körlektioner

Det kändes nästan overkligt att sitta i förarsätet, med det stora fönstret framför sig och fingrarna krampaktigt kramandes om ratten. Bilrutorna var nere och en varm vind rufsade om i hennes korta hår. Line hade nästan aldrig fått sitta längst fram i en bil då hennes mamma ansåg att framsätena bara var till för de vuxna. Men nu satt hon här, i förarsätet, och skulle strax köra sin skåpbil för första gången!

Hon kunde känna bilen skaka av motorn och när hon försiktigt tryckte ner gaspedalen ryckte den framåt några meter. Hennes handflator var svettiga och hon kände sig en aning nervös, men också uppspelt.

"Bra, vri rattet til høyre slik at forhjulene peker mot hønsehuset og sett det så i revers" instruerade Lines farfar Stig och visade hur hon skulle sätta i backen. Line nickade och backade försiktigt bakåt med bilen samtidigt som hon vred ratten åt höger. Med hjälp av hans instruktioner lyckades hon backa ut på gräsmattan och vända bilen ner mot vägen istället.

Hon pustade ut lite. Hon hade klarat att backa ut med bilen utan att krocka i något eller fastna med ett hjul, steg ett avklarat. Line tog ett hårdare grepp om ratten och log för sig själv, det var ju inte så svårt.

Gruset krasade mot däcken när hon försiktigt åkte nerför den branta grusvägen ner mot den stora sjön. Hon sneglade ner mot de djupa dikena bredvid den lilla vägen och hoppades innerligt att hon inte skulle få möte. Stig såg dock inte alls orolig ut. Han satt bekvämt med ena armen lutandes ut genom fönstret och tittade ut över de små stugorna och åkrarna som kantade vägen.

"Bør du ikke sjekke at jeg ikke gjør noe galt?" frågade hon och fortsatte att hålla blicken stadigt på vägen. Stig vände sig om och tittade på henne.
"Gjør du noe galt?" svarade han lugnt. "Ehh, jeg tror ikke det" svarade Line en aning förvånat. "Du gjør det bra" sa han sedan. "Kjøring er ikke så tøft som faren din får det til å høres ut".

Line skrattade lite nervöst och svängde försiktigt ner på den större asfalterade vägen. Asfaltsvägen var både rakare och plattare än grusvägen. Nu var det bara att gasa och bromsa lagom, växla, hålla sig kvar på vägen och inte krocka i nån annan bil.

I några minuter satt de där i tystnad medan Line försiktigt körde längs sjön och försökte gasa mer jämnt så att bilen inte skulle åka så ryckigt.
När hon kände att hon fått bättre kontroll på bilen slappnade hon av lite och släppte ögonen från vägen en kort stund.
Hon tittade ut över den spegelblanka sjön som reflekterade den molngrå himlen, bort mot de höga granarna på andra sidan sjön och de gråa snöfläckiga bergen som höjde sig bakom skogen. Trots att det var mulet fanns det även en varm känsla i luften. Det, och ängarna fulla av blommor, var de tydligaste tecknen på att sommaren var här.

"Møte!" ropade Stig plötsligt så att hon ryckte till. Hon slet blicken från bergen och såg en mindre vit bil, bara några hus bort från dem. Skåpbilen bromsade tvärt in när hon tryckte ner bromsen och hon kastades lite framåt.

"Ta det med ro Line, akseler nå forsiktig litt igjen og kjør litt mer mot veikanten" sa Stig lugnt med ögonen fästa på den annalkande bilen. Line tittade skrämt ner mot vägkanten där det stupade brant ner i den gråaktiga sjön. Ett misstag och hennes skåpbil kunde rulla ner där med henne och hennes farfar fångade inuti. Hon bet ihop tänderna och körde så långsamt hon bara kunde närmare vägkanten. Den vita bilen saktade ner och åkte mödosamt om de. Den tvingades åka upp en bra bit på gräsmattan för att komma förbi ordentligt. Så snabbt den var förbi styrde Line in mot vägen igen och tryckte ner gaspedalen.

Hur kunde hon inte se bilen komma? Hade hon redan blivit så bekväm och självsäker så att hon tänkte att hon inte behövde hålla så noggrann uppsikt över vägen?! Så dumt, så himla dumt. Hade Stig inte varnat henne för bilen hade hon kunnat åka av vägen eller rakt in i den!

Resten av åkturen körde hon mycket långsamt och koncentrerat, hela tiden med ögonen fästa på vägen. När de kom fram till den lilla campingplatsen parkerade Line bilen vid det lilla glasståndet och vred om nyckeln så att bilen stängdes av.

"Hvilken vil du ha?" frågade Stig när de stod framför luckan till glasståndet.
"Å, jeg kan betale selv" sa Line artigt och drog upp mobilen ur fickan för att ta fram sitt kort. "Nei nei, jeg tilbyr!" utbrast Stig och tog fram sitt kort. "Bare velg en". Line tvekade lite, osäker över hans plötsliga givmildhet, men pekade sedan på en pinnglass med choklad och hasselnötter på. Stig nickade och valde ut en igloo isglass åt sig själv.

"Takk" mumlade Line när han räckte henne sin glass och de gick för att sätta sig på en av de skrangliga träbänkarna. De åt under tystnad och hon försökte diskret undvika att titta på honom. Efter ett litet tag bröt Stig tystnaden.

"Bilen ser vel ikke så dum ut nå som den er fikset med litt, va?" sa han och tittade bort mot skåpbilen där den stod parkerad. "Mmm" svarade Line och tittade även hon bort mot den gamla skåpbilen.
Den var fortfarande rostig, smutsig och lite trasig, men inte fullt så sjaskig som innan. Hon och hennes pappa hade tillsammans betalat för nya fönsterrutor, vindrutetorkare, backspeglar och däck, de hade även låtit en av hans kompisar som var mekaniker ta en ordentlig titt på bilen. Line hade fått kämpa länge i garaget med att skrubba bort all smuts och intorkad lera på bilen, men det var det värt.

Metallen på motorhuven lyste svagt i det gråaktiga ljuset och de stora bakdörrarna var bruna av rost. Det fanns något oemotståndligt charmigt och lockande med den gamla skåpbilen tyckte hon. Det var som att den stod där och kallade på henne, ivrig att ge sig iväg ut i världen. Ju längre hon tittade, desto starkare växte sig den pirrande känslan i magen. Hon fick en sån otrolig lust att bara åka iväg, långt långt bort från allt hon kände till, iväg till outforskade platser långt bort i fjärran. Line suckade. En dag, en dag kanske.

Turen tillbaka var lugnare och hon kunde nöjt konstatera att bilen höll ett jämnare och mindre ryckigt tempo än förut. Hennes grepp om ratten var inte riktigt lika hårt och hon kände hur hon kunde slappna av lite i axlarna. De fick ännu ett möte, men den här gången kunde Line försiktigt åka åt sidan upp mot gräsmattan istället för sjön, vilket var en lättnad.

"Så bra du kjører Line! Snart er det du som får kjøre mamma og pappa til butikken, ikke sant?" sa Stig och skrattade gott. "Mmm" svarade Line dröjande. Hon tänkte verkligen inte skjutsa sina föräldrar.

När hon många timmar senare på kvällen smög in på sitt rum var hon dödstrött. Hon och Stig hade fortsatt övningsköra hela dagen tills hon kunde den korta sträckan till glasskiosken i sömnen. Hon hade uppmärksamt lyssnat på sin farfar och försökt lägga varje liten detalj på minnet. Line gäspade stort och släckte försiktigt sänglampan. Hon ville inte väcka Grethe och Ada, så hon smög så tyst som möjligt till fönstret för att stänga gardinerna.

Ute var det ljust som på dagen och den vita midnattssolen speglades mot skåpbilens blanka metall. Hon tittade ut över sjön, bort mot skogen och bergen på andra sidan, bort mot de otydliga fjällen i horisonten, de på andra sidan gränsen. Ett helt annat land. Så nära, men ändå så långt borta. Line log för sig själv och lutade sig mot fönsterkarmen. Nyckeln till frihet låg i hennes hand och dörren var precis inom räckhåll. Hennes hjärta dunkade lätt och hennes blick dröjde sig kvar vid bergen i fjärran när hon långsamt drog för gardinerna. Jeg kommer.