Vildmarksvän

Farfars gamla rostiga skåpbil

Så snabbt Line hade kommit ut ur huset pustade hon ut och lutade sig mot husväggen. Hon kunde fortfarande höra skriken, tjuten och oväsendet genom ytterdörren, men det var dämpat. Det var först nu som Line märkte att hon andades snabbt, som om hon var andfådd.

Hon gick så långsamt hon bara kunde mot hönshuset och tog djupa andetag av den friska luften. Nu hördes oväsendet från huset bara svagt i bakgrunden och istället hörde hon vinden, fåglarna och ljudet av sina steg i det våta gräset.
När hon öppnade den lilla dörren in till hönshuset möttes hon istället av nio kacklande höns som sprang runt och flaxade med vingarna. Hon ställde ner den lilla korgen som hon hade i handen och började försiktigt plocka de gulbruna äggen ur hönsens bon.
Det var lugnande att plocka ägg och lukten av hö fick henne att slappna av lite i axlarna. Line försökte ta så lång tid på sig som möjligt så att hon slapp komma tillbaka in i huset igen. Hon orkade inte med kaoset av hela släkten som försökte göra iordning middagen. Istället försökte hon att fokusera på äggen som hon försiktigt lade i korgen och ljudet av hö som prasslade när hönsen sprang runt.

Hon tvekade lite när det var dags för det sista boet. Där satt den ganska aggressiva hönan Gro och tittade misstänksamt på Line.

"Så så, ingen fare! Jeg skal bare løfte deg opp litt..." sa Line lugnt och försökte försiktigt lyfta upp hönan så att hon kunde få tag på äggen. Gro började flaxa hysteriskt med vingarna och bet tag i Lines hand med sin vassa näbb.
"Au! Slipp meg din forbanne kylling!" tjöt Line och slängde ut med handen så att hönan flög av. Hon nappade snabbt åt sig de sista äggen och skyndade sig ut ur hönshuset följt av arga kacklanden.

När Line kom upp för den lilla branten stod hennes mamma i dörröppningen och väntade otåligt.
"Hva tok nå så lang tid? Skynd deg inn nå, det er syv sultne småbarn som venter på omeletten sin!" utbrast Lines mamma irriterat och ryckte till sig korgen med ägg.
"Jeg... det var...beklager..." mumlade Line och försökte snabbt torka bort blodet från sin hand på byxan.

Inne i huset var det fullt kaos. Småkusinerna sprang runt och jagade varandra, vissa grät för att de var hungriga. Fastrar och farbröder skyndade stressade runt i köket och försökte hjälpa till med maten. Något barn hade råkat förstöra en vas och storgrät samtidigt som hennes föräldrar skällde ut henne. De äldre kusinerna bråkade över nåt tv-spel och Line blev runt skuffad i hallen. Hennes hjärta dunkade och hon hade gjort vad som helst för att bara få försvinna därifrån.

Hon hatade det här, hon hatade det! Men hon höll det hellre inom sig och höll tyst än gjorde sin mamma arg på henne.

När middagen väl var klar blev det lugnare. Det var ändå fortfarande högljutt och alla pratade i mun på varandra så att man bara kunde urskilja delar av olika samtal. Line satt ihopsjunken i sin stol och hoppades att ingen skulle försöka prata med henne.

Hon hade aldrig gillat sin släkt särskilt mycket. De kom alltid över nån gång på sommaren och runt jul för att förvandla huset till en myrstack. Nej, snarare en apbur! Hon hade hellre sluppit de här familje träffarna men hennes mamma konstaterade bestämt att Line och hennes syskon måste delta och socialisera med sina kusiner, fastrar och farbröder.

Hon försökte bara stänga ute alla ljud, men det gick inte. Oväsendet tryckte mot hennes öron så att hon nästan inte stod ut.

"... nei, den gamle skraphaugen! Jeg går og skroter den så fort jeg kan" hörde Line hennes farfar Stig säga. "Men tror du ikke Finn eller noen av de voksne barna vil ha det da?" frågade faster My och knäppte händerna under hakan.
"Nei nei, den gamle bilen fungerer knapt! Den er nok ikke så dyr å fikse egentlig, men den er ikke verdt det for den rustne gamle greia!" fortsatte han och skrattade gott åt tanken på bilen. "Mmm... kanskje, men det hadde vært bra om det var til noe nytte" suckade My.

Line vaknade plötsligt till. En bil? Line hade alltid velat ha en egen bil! En som hon kunde köra runt i och åka var hon ville utan att någon sa till henne vart hon skulle åka! Hon hade alltid tyckt om att åka bil, att titta ut genom fönstret och låta vinden rufsa om henne i håret och att svischa förbi bergen och sjöarna och skogarna...

"Jeg vil ha den" sa hon plötsligt till Stig. Han vände sig förvånat om mot Line.
"Hva var det du ville?" frågade han som om han inte förstod vad hon hade sagt.
"Jeg vil ha den, bilen" upprepade hon.

Han tittade chockat på henne. "Hvorfor i all verden vil du ha den skrauphagen? Det funker knapt!" utbrast han. "Du er ikke voksen ennå!"

"Jeg er seksten år og har rett til øvelseskjøring. Hvis ingen vil ha det, tar jeg det!" sa Line bestämt och stirrade stint på sin farfar. Han bara skrattade lite. "Du må være gal, men hvis du virkelig vil ha det skal jeg snakke med faren din" bestämde han och gick för att prata med Lines pappa.

Line kände sig underligt nervös. Det hade eskalerat så snabbt att hon inte hunnit tänka efter ordentligt. Ville hon verkligen ha en gammal skrotig bil? Ja..., det trodde hon iallafall. Det bara kändes... rätt.

Några timmar senare stod Line på uppfarten och tittade med stora ögon på när hennes farfar långsamt körde upp den gamla bilen. Det var en ganska stor skåpbil som en gång i tiden varit mörkt blå, men nu fanns bara delar av färgen kvar. Vissa av däcken var sneda, vindrutetorkarna var trasiga och backspeglarna sönderslagna. Fönsterna var fläckiga och den var väldigt rostig och sliten med stora repor på taket.

Hon älskade den. Det var något obeskrivligt vackert med den gamla rostiga bilen och hon kunde inte vänta tills hon fick köra den! Hennes pappa förklarade allvarligt att den behövde fixas med lite och antagligen ändå inte skulle fungera särskilt bra. Hon fick bara prova att köra den korta stunder och en vuxen behövde alltid vara med.

Line nickade men lyssnade inte på vad han sa. I denna stund var bilen något av det vackraste hon sett. Hon började inse någonting. Det här var inte bara en bil, det var en nyckel! En väg bort från huset och familjen, en nyckel till friheten!

Hej, författaren här! Jag vill bara påminna om att detta är en svensk berättelse som kommer att innehålla norska dialoger,  jag pratar själv inte norska utan har översatt dialogerna från svenska så ursäkta om vissa av de inte är helt korrekt översatta! Om du har kommit så här långt vill jag bara tacka för att du läser min berättelse, det betyder mycket för mig! :)