Det var som om hela världen hade stannat upp. Bokstavligen. När hon precis skulle sluta sina ögon och vara beredd på att dra sitt sista andetag, var det någonting som hejdade henne. Någonting extremt underligt, nästan skrämmande. Jasmin fäste ögonen på en snöflinga som just hade gjort en vacker piruett i luften och sedan skulle landat på hennes nästipp; men det gjorde den aldrig. Bara några centimeters avstånd ifrån näsan stannade den plötsligt upp. Först trodde Jasmin att hon hade sett i syne, att den bara gjorde ett kort uppbehåll och skulle sedan landa på henne likt alla de tusen andra - men det gjorde den inte. Den lilla snöflingan förblev hängandes i luften, det var nästan som om den hade blivit fryst. Hon drog flämtandes efter andan och stirrade på snöflingan. Det kan inte vara sant... Om hon inte hade varit så chockat och djupt fokuserad på den skulle hon ha lagt märket till att vinden tycktes ha... tystnat. Den intensiva, starka vinden hade plötsligt upphört att slita och dra i hennes hår, ansikte och kläder. Allt var knäpptyst.
Ljudet av hennes förbryllande, tunga andetag blandades med ljudet av hennes hjärtas slag. Hon var så upptagen med att kisa mot snöflingan att hon inte ens lade märket till att hon kände sig en aning varmare.
*****************************************************************************************************Hej!
Förlåt för ett litet kortare kapitel, jag är trött och orkade inte skriva något mer ;) Men här har du ditt kapitel @AmmuGustafsson , tack för din fina kommentar <3
//Kram Lunnan
