Det var kolsvart och Penny kunde höra steg, men de var ganska otydliga.
Hon kände hur det luktade unket och det fick Penny att må extremt dåligt, men vad det var som luktade visste hon inte.
Hon försökte röra sig men det gick inte,
någon hade spänt fast henne.
Hon kunde höra att hon var i något dock, som i en kista eller något.
"-Åh herregud, jag är död."
Sa Hanna och började att gråta.
Penny hörde henne inte så jättebra men hon hörde hennes ord.
"-Hanna?!"
Sa Penny glatt.
Penny trodde att hon var ensam där.
"-Penny?!
Skrek Hanna.
"-Vart är vi någonstans?!"
Skrek Penny.
"-Jag vet inte, vad jag minns så var det att jag blev slagen...av något."
Ropade Hanna.
"-Det minns jag med!"
Sa Penny.
"-Usch, jag är så törstig!"
Klagade Hanna.
De hörde hur det plötsligt dunkade klart och tydligt ovanför dem.
"-Hjälp!"
Skrek dom båda.
Penny såg ett starkt, vitt ljus sprida in.
Penny blundade hårt.
"-Det var allt onödigt Loke..."
Hörde Penny någon säga.
Det var en bekant röst, en väldigt vacker sådan. Det var en röst hon hade längtat efter i vad som kändes för henne, 1000 år.
"-Förlåt, jag hade inget val, jag råkade berätta...Vad skulle jag annars göra?!"
Sa Loke.
"-Du är allt smart Loke, väldigt...smart."
Sa Vilhelm surt.
"-Förlåt, har jag ju sagt?"
Skrattade Loke.
Hon kände hur hon plötsligt äntligen kunde röra på sig, vara fri.
Hon fick se sitt livs största kärlek igen, det ansiktet är oförglömligt.
Hon skulle kunna måla miljontals med tavlor på honom ifall hon bara visste hur man gjorde.
"-Så...vacker, så...betydelsefull."
Sa Penny och en tår rann ner från hennes kind.
Vilhelm log.
"-Du är okej nu, du är säker...och det är allt som räknas."
Sa Vilhelm.
Penny log brett.
"-Jag ber så mycket om ursäkt över att du skulle behöva vara med om det här...men Loke, han..."
Sa Vilhelm.
Pennys leende försvann och såg skräckslagen ut.
"-Han...Vilhelm, Loke är ett monster!"
Skrek Penny.
"-Se på mig Penny, se på mig."
Sa Vilhelm.
Penny vart lugn.
"-Jag ser på dig..."
Sa Penny och log.
Vilhelm log.
"-Lyssna noga på mig nu, jag är en vampyr...och faktumet av att vi vampyrer existerar ska inte få skrämma dig...var inte rädd för mig."
Sa Vilhelm.
Penny log.
"-Förstår."
Sa Penny.
Vilhelm log.
"-Men...varför sa du inget tidigare?"
Sa Penny.
Vilhelm harklade.
"-Jag ville inte att du skulle bli rädd och fruktat mig för alltid..."
Sa Vilhelm.
Penny skakade på huvudet.
"-...Hur skulle jag kunna frukta någon jag älskar...du älskar väll mig, eller hur?"
Sa Penny.
Vilhelm log men såg sedan väldigt deprimerad och bekymrad ut.
Han harklade.
"-Kan du försöka stå upp?"
Sa Vilhelm.
Penny försökte resa på sig men kunde inte på första försöket.
"-Här, jag hjälper dig."
Sa Vilhelm.
Han lyfte upp henne.
Penny kände sig spyfärdig och spydde.
"-Oj, ditt golv...förlåt mig."
Sa Penny.
"-Bry dig inte om mitt golv, du behöver få vila lite."
Sa Vilhelm.
Penny log.
"-Okej...men vart är Hanna?"
Sa hon.
"-Blondie sover i sängen däruppe."
Sa Vilhelm.
Penny rynkade på pannan.
"-Men jag pratade med henne nyss?"
Sa Penny.
Vilhelm log.
"-Du låg i min famn i över en timme och såg på mig."
Sa Vilhelm.
"-Inte så konstigt, du som är så...gudomligt vacker."
Sa Penny och log.
"-Penny, det du säger nu är inte ditt riktiga jag som pratar."
Sa Vilhelm.
Penny skrattade.
"-Det är det visst!"
Sa hon glatt.
"-Penny vi träffades igår och du säger nu att du älskar mig...är det normalt?"
Sa Vilhelm.
Penny såg fundersam ut.
"-Det är det väl?"
Sa Penny glatt.
"-Nej Penny, det är det inte...min kropp ger dig fel signaler, min kropp vill bara ha ditt blod, det är därför du känner så som du gör."
Sa Vilhelm.
"-Men...isåfall, varför känner inte Hanna någonting?"
Sa Penny.
"-Eftersom hennes blod inte är lika frestande, som ditt...men det var inte ditt blod som fick mig att ta dig hit."
Sa Vilhelm.
På något sätt kunde Penny känna sig mindre besatt av Vilhelm.
Och hon hatade att den kärleken för honom minskades lite var sekund som gick. Hon ville gråta, men kunde inte.
"-Varför...tog du mig hit?"
Sa Penny.
Vilhelm log.
"-För då jag såg dig på kafét igår så...fick du mig att känna mig mänsklig igen."
Sa Vilhelm och log.
Penny log.
"-Så...du älskar inte mig?"
Sa Penny.
Vilhelm tittade sorgset ner på golvet.
"-Jag vet inte vad kärlek är eftersom jag har aldrig känt det...och det jag vill att du ska göra Penny, är att hjälpa mig med det, för jag vill veta vad kärleken är..."
Sa Vilhelm.
Penny skrattade.
"-Jag...jag hjälper dig, om du lär mig mer av den där franskan."
Skämtade Penny.
Vilhelm skrattade.
ESTÁS LEYENDO
Hanging out with vampires
De TodoPenny Fernandesson är 19 år gammal och bor i en liten stad kallad Duvinge. Hon är en vanlig tonåring med många vänner, men man skulle inte kunna klassa henne som "populär". Hennes jämnåriga bästa vän Hanna Svensson är dock hennes bästa vän och hon s...
