"Madison jag är ledsen, okej? Jag förstår om du tycker att jag beter mig jättekonstigt nu men det är något jag bara måste göra. Jag hör av mig även om det dröjer ett tag." Jag gnider mig för pannan med ena handen; jag får huvudvärk av att behöva övertyga både Madison och Matthew om att jag är okej.
Jag har sagt till dem att det kommer att dröja några veckor innan jag kommer hem och det kanske de hade varit okej med om jag hade förklarat varför. Allt jag har sagt är att jag måste göra en grej och att det är väldigt viktigt men jag kan inte berätta vad grejen är för något för då skulle de ringa polisen och både Andrew och jag skulle bli dödade innan någon hinner inse vad som händer.
"Men varför kan du inte bara berätta vad det är som är så viktigt?!" Madisons röst låter frustrerad i telefonen.
"För att...jag kan bara inte det. Jag behöver en paus från allting bara och jag har bestämt mig för att resa runt lite så jag kommer tillbaka när jag är redo." Jag ser Andrew snegla på mig i backspegeln; jag hoppas att han har dåligt samvete nu för om det inte vore för att han gömde undan min mobil så länge hade det här varit betydligt lättare att lösa.
"Så du kommer alltså inte att kunna höra av dig på ett tag?" Frågar hon uppgivet; hon inser nog att hon inte kan övertala mig om att komma hem.
"Nej, men jag hör av mig så snart jag kan, jag lovar." Jag berättade tidigare att jag inte kommer att vara kontaktbar den närmaste tiden och det är det som gör det är svårt att övertyga dem.
Vi säger hej då till varandra och sedan lägger jag på. Jag har pratat med både Matthew och Madison nu och det har tagit mycket längre tid än vad det borde. Andrew har kommit fram till att det säkraste för oss är om vi ger oss ut i vildmarken och det är därför jag inte kommer att kunna hålla kontakt med någon. Vi skulle ha gett oss av för länge sedan men jag var tvungen att ringa mina vänner först, jag lovade dem.
Nu har jag ett samtal kvar och det är till Max. Hittills har vi bara haft kontakt genom sms men jag känner att jag borde ringa honom nu istället så att jag får höra hans röst igen och kunna få en chans att förklara allting lite bättre.
Signalerna går fram medan jag tålmodigt väntar på att han ska svara.
"Hej...det är Sam." Säger jag när han äntligen svarar. "Jag...ehm..."
Vad ska jag säga egentligen?!
"Sam! Är du okej?!" Han låter överraskad och jag inser först när jag hör hans röst att jag har saknat den.
Det är inte så att jag hann lära känna honom väl precis, men hans röst påminner om det trygga livet jag hade innan allt det här hände. Att höra honom säga mitt namn får mig också att tänka på hur annorlunda allting hade kunnat vara om inget av det här hade hänt; då skulle jag kanske ha lärt känna Max bättre och jag hade kanske äntligen varit på väg någonstans i livet.
"Ja, jag mår bra." Svarar jag övertygande.
"Jag tänkte bara berätta att jag inte kommer att kunna använda mobilen de närmaste dagarna; jag tänkte eftersom vi har skrivit lite och så..." Min röst tonar ut och jag kniper ihop läpparna; det kanske var fel att ringa honom. Vi kanske inte känner varandra tillräckligt väl för att han ska bry sig så pass mycket om mig än.
"Vad ska du göra då?" Frågar han nyfiket.
"Jag ska ut och vandra och det är ingen bra täckning här ute så jag tänkte bara låta mobilen vara avstängd."
Det jag säger är faktiskt ingen lögn; vi ska ut och vandra, jag utelämnade bara en del detaljer, till exempel att vi är jagade av ett kriminellt gäng som försöker att döda oss...
"Jaha vad kul; var någonstans?" Han låter intresserad men jag vet att jag inte kan svara på frågan; ingen kan få veta var vi är, inte ens Max.
"Du vet ute i naturen." Svarar jag skämtsamt.
"Vad har du hittat på den senaste tiden då?" Frågar jag snabbt innan han hinner fråga något mer om var jag är.
"Jag har börjat plugga igen så snart kan jag göra slutproven inför min examen; sedan blir det jobb som läkare."
"Wow, lycka till!" Utbrister jag.
Att han snart har tagit läkarexamen imponerar verkligen på mig, men samtidigt ger det mig ångest; jag har inte ens börjat plugga än och han är redan inne i "vuxen-livet". Jag vet inte vad jag känner för Max egentligen; han verkar vara en toppenkille - nästan för bra för att vara sann - så jag skulle verkligen vilja känna något, men jag gör inte direkt det.
Andrew är långt ifrån lika perfekt som Max; medan Max studerar och lever ett tryggt liv åker Andrew runt på livsfarliga uppdrag och jagar kriminella som försöker döda honom. Trots det dras jag lite mer till Andrew; det måste jag erkänna, om än motvilligt. Andrews liv är mera spännande och det skiljer sig mer från mitt trista liv som jag hade innan, dock är jag inte säker på vad som är bäst; ett spännande liv där man hela tiden riskerar att bli dödad, eller ett tryggt liv där man riskerar att bli uttråkad.
Det är inte så att jag väljer mellan Andrew och Max på det sättet; det är bara det att jag börjar känna saker för Andrew nu som jag egentligen inte vill känna och det känns fel att hålla Max väntandes om jag inte är säker på att jag är intresserad.
Nu har jag i alla fall andra problem som är betydligt större än mina känslor så när vi har lagt på stänger jag av mobilen och stoppar ner den i fickan.
"Du är medveten om att jag inte kan ta ett endaste steg va?" Jag ser på Andrew med en bister min men han bara nickar och kliver ur bilen.
Jag vet inte hur han har tänkt sig att vi ska kunna vandra bland berg när jag inte ens klarar av att stå upp själv. Mitt ben gör alldeles för ont och jag har ingen aning om hur lång tid det tar för en skottskada att läka.
"Jag får bära dig den första biten så får du gå själv så snart du klarar av det." Han sticker in huvudet i baksätet för att hjälpa mig ut men jag bara stirrar misstroget på honom.
"Hur ska du kunna bära mig och ryggsäckarna?" Frågar jag; vem som helst kan räkna ut att det inte går.
"Jag löser det; vi har inget annat alternativ." Han kilar in armarna under min kropp och lyfter sedan ut mig ur bilen.
Den gassande solen överväldigar mig genast när jag kommer ut i ljuset; jag hade ingen aning om att det fortfarande var så här varmt ute. Sommaren börjar närma sig sitt slut så temperaturerna borde sjunka snart och om vi ska orka vandra runt här ute i vildmarken och klara oss med det vattnet vi har lär de vara tvungna att göra det.
"Ta ryggsäcken på taket; om du bär den borde vi klara oss en bit i alla fall." Andrew går närmare bilen igen för att jag ska nå ryggsäcken och jag sträcker mig efter den för att lägga den i knät.
Det mesta i ryggsäckarna är mat och vatten men vi har även med oss en sjukvårdsväska och lite hygienartiklar, samt ett extra ombyte var. Det mesta utrymmet i ryggsäckarna upptas av vattendunkar och de är därför väldigt tunga; jag säger inget men jag är ganska säker på att vi inte kommer att komma särskilt långt så länge Andrew måste bära mig, det blir alldeles för tungt för honom att bära både mig och två ryggsäckar.
Bilen står parkerad mitt inne i skogen för att den ska vara svår att se från vägen men vi går åt andra hållet, åt hållet där det inte finns någon skog alls utan bara öken och så småningom berg.
Bergen är långt bort än så länge men målet är att vi ska ta oss dit. Vi har rätt så mycket mat och vatten så vi borde klara oss ett bra tag här ute, men jag kan inte låta bli att undra vad som kommer att hända när maten och vattnet tar slut; kommer vi att svälta ihjäl då? Eller kommer vi att vara i trygghet? Kommer männen att få tag på oss innan dess eller kommer vi att komma undan?
Egentligen känns det här bara som en tillfällig flykt, vilket är precis vad det är egentligen; det löser inga problem, det bara skjuter på dem. Vi måste göra det här nu eftersom de är oss så nära på spåren men när vi så småningom blir tvungna att ta oss tillbaka till civilisationen igen kommer de att finnas där och vänta på oss. Jag vet ändå att det här är nödvändigt för när de har kommit så här nära oss kommer vi inte undan på något annat sätt än att försvinna helt från världen ett litet tag.
Vi har bara gått cirka 100 meter när Andrews andetag börjar bli mer ansträngda och svett börjar leta sig fram i hans panna. Jag vet inte hur vi ska kunna ta oss enda fram för det är ganska tydligt att han inte kommer att kunna bära mig hela vägen; man behöver inte vara ett geni för att räkna ut det.
"Vi får stanna här en stund; jag behöver en paus." Flåsar han efter att vi har gått ungefär lika långt till.
"Andrew, vi kommer aldrig att klara det här, du måste inse det." Säger jag uppgivet när han sätter ner mig på den grusiga marken.
"Och du måste lära dig att aldrig ge upp." Svarar han och sätter sig ner bredvid mig.
Jag vet inte vad jag ska svara så vi sitter bara tysta och ser bortåt bergen som inte har kommit närmare överhuvudtaget.
Jag håller med om att det suger att ge upp, men jag vet att han också har insett att han inte kan bära mig hela vägen. Vi har inte kommit alls långt och här sitter vi och han flåsar som efter ett riktigt hårt träningspass. Solen bidrar mycket till att det blir jobbigare för det är väldigt varmt här ute och det finns ingenting som kan ge oss skugga; faktum är att det inte finns några växter här alls.
Att det är just Andrew som jag sitter här med gör att det känns lite bättre, men allting känns fortfarande ganska hopplöst. Jag börjar faktiskt att lita på Andrew nu ändå; om det inte hade varit för att han skulle rädda mig hade han säkert kunnat lösa allting på ett smidigare sätt så han visar ganska tydligt att han är på min sida. Hade inte jag varit med honom hade han kanske inte ens behövt fly för då hade han tagit fast dem den där kvällen på caféet, istället räddade han mig och nu är vi båda i fara.
"Jag har en idé." Andrew reser sig upp och släpper ner ryggsäcken på marken bredvid mig.
"Jag ska fixa kryckor åt dig." Förklarar han när jag frågande kisar upp mot honom.
"Det kanske skulle funka om några dagar men jag är för svag nu, jag kan knappt ställa mig upp utan att bli yr. Dessutom gör mitt ben så ont att jag inte skulle palla med särskilt många steg ens med hjälp av kryckor." Säger jag dystert.
"Det är värt ett försök. Sitt kvar här och rör dig inte, vi är fortfarande synliga från vägen här. Jag är strax tillbaka." Han börjar småspringa tillbaka samma väg som vi kom och jag suckar när jag lägger mig ner med den ena ryggsäcken som huvudkudde.
Jag vill varken ge upp eller klaga men jag kan inte bortse från faktumet att jag är betydligt svagare än jag var imorse. Det har inte gått många timmar sedan jag blev skjuten och jag förlorade väldigt mycket blod, jag var ju till och med medvetslös en stund. Det är inte bara själva såret i mitt ben som gör ont utan hela benet känns avdomnat och det gör ont även när jag inte rör mig; att hoppa på kryckor skulle jag inte klara av. Jag tror faktiskt inte ens att jag skulle orka stå upp en längre stund, efter att ha förlorat så mycket blod är jag väldigt svag och yrseln kommer bara jag gör någon häftig rörelse.
Jag vet att han bara gör sitt bästa, hade han velat hade han kunnat lämna mig här och ta sig vidare själv men han bryr sig faktiskt om mig och det betyder väldigt mycket. Jag har fortfarande inte glömt hur han betedde sig i början, då jag fortfarande trodde att han ville skada mig, han var som en helt annan person då. Det är väl det som ligger och gnager i bakhuvudet när jag funderar på vad jag känner för honom men just nu bryr jag mig inte om det. Han är inte sådan längre och det är det som är huvudsaken.
Jag känner såklart inget utöver vänskap för honom, det vore konstigt, men det är de här känslorna av att jag bryr mig som skrämde mig så mycket i början. Nu gör det inte lika mycket längre för nu vet jag att han inte kidnappade mig för att skada mig och jag vet att han bryr sig om mig också, men jag började känna något redan innan jag visste det, då jag fortfarande inte visste att han hade räddat mitt liv; jag hatade honom mindre än jag ville och det störde mig. Det stör mig rättare sagt. Det stör mig att jag inte hatade honom så mycket som jag borde när jag inte visste att han hade räddat mitt liv, då hade jag all anledning att hata honom men trots det kunde jag bara inte.
Efter en stund ser jag Andrew komma småspringandes tillbaka med några långa pinnar i ena handen. Det gick mycket fortare för honom nu när han inte hade mig att bära på men värmen gör ändå att han blir andfådd och svettig.
"Jag måste ta lite vatten nu." Flåsar han och sätter sig ner bredvid mig. "Jag vet att vi skulle spara men min hals är alldeles uttorkad."
Han rotar runt i den ena väskan tills han hittar en vattenflaska och sedan för han den till läpparna; hans panna är alldeles blank av svett men han har redan börjat återhämta sig efter löprundan. Jag kan se på hans ansiktsuttryck hur gott det smakade men jag tackar ändå nej när han frågar om jag vill ha; vattnet måste räcka så länge som möjligt och jag har inte ansträngt mig lika mycket som honom.
"Du hade silvertejp i din ryggsäck va?" Frågar han sedan och plockar upp pinnarna igen.
Jag är på väg att protestera till en början men sedan tänker jag på att han faktist har sprungit tillbaka och hämtat de här för min skull och då är jag skyldig honom en chans; jag måste åtminstone hjälpa honom att fixa kryckorna nu när han har gjort det här för mig.
Jag plockar upp silvertejpen och räcker den till honom. Han får i alla fall göra den ena kryckan först så att jag får se hur han har tänkt, sedan kan jag göra den andra.
***
Efter att ha brutit av pinnar och tejpat ihop dem har vi fått till två hyfsade kryckor. De ser inte jättebra ut men de är okej i alla fall; vi har lyckats fixa handtag som vi har tejpat med silvertejp runt för att det ska ge ett skönare grepp och kryckorna är i okej längd.
"Okej, jag ska försöka." Jag tar ett djupt andetag och sträcker sedan upp armarna mot Andrew så att han kan hjälpa mig upp.
Jag är fortfarande väldigt skeptisk till det här men efter allt besvär är det värt ett försök. Att vi faktiskt lyckades få dem så bra ger mig också lite ny energi och jag har fått lite hopp om att det kanske skulle kunna funka.
"Står du stadigt?" Frågar Andrew och släpper tvekande mina armar när jag står på ett ben framför honom.
"Stadigt vet jag inte men jag klarar mig tills du har gett mig kryckorna." Svarar jag skämtsamt.
Han böjer sig ner och plockar upp kryckorna som han sedan räcker till mig. Jag tar ett grepp om handtagen på båda kryckorna och sätter ner dem mot marken. Att säga att de är bekväma är en överdrift men de är faktiskt betydligt bättre än vad jag trodde att de skulle kunna bli av lite pinnar och silvertejp.
Jag trycker ner dem mot marken och hoppar ett steg framåt för att testa dem men yrseln kommer genast över mig och jag vinglar till. Andrew tar snabbt tag i mina armar för att stödja mig; hade han inte gjort det hade jag ramlat. Allting snurrar fortfarande och jag har svårt att fästa blicken någonstans.
"Andrew...jag är ledsen men j-jag klarar inte detta."
Så snart orden har lämnat mina läppar faller jag ihop mot hans bröstkorg och det sista jag känner är hur hans starka armar spänns när han tar emot mig.
----***----
Tack för alla kommentarer i förra kapitlet, jag blir så glad. <3
//writer003