fyllesms » ogge molander

17.

Emelia.
Hur ofta hade han inte legat i sin säng och haft ett patetiskt leende i ansiktet pågrund av henne? Hur många gånger hade inte en rysning eller två åkt längs med hans ryggrad för att hon var så otroligt vacker? Ogge visste om att han spenderade alldeles för mycket tid på att studera de små sakerna hos henne som ingen annan riktigt lade märke till. Men han klagade inte. Han tyckte om att notera de mindre sakerna som andra människor inte brydde sig om att notera. Som om de mindre grejerna inte hade något värde.

Ogge tyckte om att notera de små grejerna hos henne som han visste att hon själv inte gillade. Som akneärren på hennes kinder. De var ganska ytliga och skulle blekas ut med tiden, men de var tätt utspridda vilket gjorde att hon störde sig på dom. Men Ogge gjorde inte det. Han tyckte om dom. De passade in bra där, och han ville aldrig att de skulle försvinna.

Han tyckte om hennes kindben och hur de inte behövde sånt där brunt puder för att bli mer markerade och synliga, för de syntes och de var så otroligt snygga. Hur hon kunde tycka att hon hade ett runt ansikte var helt obegripligt för Ogge.

Han var fascinerad av leverfläcken hon hade på vänstra sidan av sin överläpp. Hon hade många gånger klagat över att den var ful och att hon ville operera bort den. Varje gång gjorde det ont i Ogge när han hörde att hon inte var nöjd med sig själv. Hur kunde hon inte vara det? Ogge förstod inte. Hon var ju den vackraste tjejen i hela världen.

Till och med nu, när hon satt framför honom med smält ost i mungipan och en streck av ketchup från hamburgaren på kinden, såg hon helt fantastisk ut. Hon pratade med öppen mun och slaffsade, men Ogge tyckte det var sött. Det var charmigt, och helt ärligt tyckte han att det var attraktivt. Inte för att han gick igång på att en tjej har saker i munnen - utan för att hon uppenbarligen inte skämdes över att vara sig själv runt honom. Det gjorde honom alldeles i varm i hjärtat, eftersom han visste hur hon kände sig nerskattad av killar hon kände sig osäker runt.

"Vill du ha en servett?" frågade Ogge när ketchupen började rinna och Emelia skrattade. "Ja tack." Han reste sig upp och gick till andra sidan resturangen där servetterna fanns. När han gick förbi kassan noterade han tjejen som stod där, helt själv. Hon hade på sig en svart, otroligt tight klänning som tryckte upp hennes bröst och hennes blonda hår var uppsatt i en lite finare bullle med en fläta runt hårsnodden. Hennes kurvor var helt otroliga och hennes skönhet överlag var helt obeskrivlig. 

Utav misstag råkade de två möta varandras blickar. Tjejen blinkade med ögat och log mysteriskt. Ogge hade aldrig haft problem med att gå fram till tjejer - och det hade han inte idag heller. Han tog servetterna, stoppade de i fickan och gick fram till tjejen där hon stod vid kassan. Han bestämde sig för att komma upp med en fånig raggningsreplik för att se hur det skulle sluta. 

"Du vet, om du var en hamburgare", sa han och ställde sig bredvid henne. Hon tittade nyfiket på honom och han fortsatte. "Skulle du heta McHot." Tjejen stirrade på honom innan hon brast ut i skratt. Hon fnissade och Ogge noterade att hon måste ha skämts över sitt leende eftersom hon hade handen för munnen. 

Ogge skrattade mjukt och när tjejen var färdig, räckte hon modigt fram handen och drog undan sitt hår med den andra. "Jag heter Aminda," sa hon med ljus stämma. Ogge fattade tag i hennes hand och skakade den. "Oscar, men kalla mig Ogge." Aminda rodnade och nickade. "Jag vet." Kassörskan la fram hennes påse med mat och hon tog den. "Har du en servett?" frågade hon. Ogge nickade och tog fram en servett från sin ficka. Aminda rotade fram en liten bläckpenna från sin handväska och kluddrade ner sitt telefonnummer på den. "Ring mig någon gång", flinade hon innan hon vände på klacken och gick ut från resturangen. 

Emelia satt kvar vid bordet och hade sett allting. Om hon kunde beskriva smärtan med ord, skulle hon ha gjort det. Hela hennes bröstkorg gjorde ont. Men hon visste inte varför. Hon hade inte känslor för Ogge. Han var hennes vän. Ingenting mer. 

Eller?