Susanne Schemper

"No story lives unless someone wants to listen" - J.K Rowling

...Och det är där jag är nu. Från att ha "smygskrivit" länge och släppt få in i mitt inre skrivrum så finns nu en känsla av att det är dags att dela med sig. Att dela mitt skrivande var under en lång tid helt otänkbart. Första gången jag skulle läsa upp en text (på en skrivkurs 2013) darrade rösten i takt med händerna som höll mitt blad. Våren 2016 fick jag besked om att min novell "Så länge jag minns" blivit antagen till novellantologin #Älska noveller - 30 nyanser av saknad. Antagen. Utgiven. I en bok!
Ingen återvändo - mina ord skulle läsas, värderas, tyckas till om. Så då startade jag min skrivblogg. Som en liten uppvärmning. Och nu har alla spärrar släppt! Jag älskar att dela min texter. Allt från relativt oredigerade flödestexter till noveller. Häng med. Läs och tyck till. Det är ok, jag kan ta det, jag har klivit ur skrivgarderoben och det är så jäkla härligt. 

Sharing my written words is a fairly new experience to me. It has taken me a while to become comfortable doing so, but now that I stepped out of my "writing closet" I totally enjoy it. Whats the point of writing if nobody gets to read it? I have been sharing texts of all sorts on my blog since april. Sort of a warm up since I now can be read in a book. Yes! Me, published in a book. My short story "As long as I remember" is one of thirty short stories in an anthology. 
Welcome to my page and make sure to follow my blog;
http://nouw.com/skrivliv