LOVERBOY

Kapitel 50

( bilden där uppe är till för att läsa lite längre fram i kapitlet. Tänkte så att ni inte spoilar något😉❤️ )

Solstrålar träffar mig i ansiktet och jag tittar runt i förvirring. Jag dock blir snabbt påmind om gårdagen i och med Xanders kropp som ligger tätt pressad mot min. Han tungt med huvudet mot min hals. Hans armar ligger slingrade runt mig och jag inser snabbt att det i stort sett är omöjligt att ta sig ur hans famn utan att väcka honom. På något sätt lyckas jag ändå krångla mig ur och jag lämnar rummet så pass tyst jag bara kan. Jag går till köket där jag sätter på kaffemaskinen. Jag lutar kryckorna mot bänken och försöker ställa mig på tå för att nå en kaffekopp.

"Låt mig hjälpa dig vännen" hör jag Xanders mamma säga och jag vänder mig hastigt om.

"Åh förlåt det var inte meningen att väcka dig" säger jag skamset. Nora ler och går förbi mig för att enkelt ta ner en kaffekopp från skåpet.

"Du väckte mig inte, jag har varit vaken i några timmar. Det var lite svårt att sova efter gårkvällen" säger hon milt och jag nickar.

"Sover han?" Jag nickar.

"Först och främst vill jag be om ursäkt för allt som hänt med philip och olyckan. Jag fick aldrig riktigt chansen att be om ursäkt för han beteende" Nu är det hennes tur att se skamset på mig.

"Du behöver inte be om ursäkt, det var jag som satte mig i bilen" säger jag och tar en klunk av mitt nybryggda kaffe.

"Du ska ändå veta att jag är hemskt ledsen för vad som hände, egentligen med båda mina söner." säger hon och jag nickar, osäker på vad jag ska svara.

"Vi kanske kan fortsätta vår pratstund jag tänkte precis ta med Grace ut på en morgonprommenad. Om du orkar med din fot såklart?" säger hon mjukt.

"Gärna" säger jag och vi går tillsammans ut i hallen där vi sätter på oss våra skor. Vi går en stund i tystnad. Jag håller blicken på Grace som går runt och luktar i gräset.

"Får jag fråga vad som hänt mellan er? Det är inte meningen att snoka, absolut inte, men jag älskar Xander och efter att ha sett honom den senaste veckan och hur han mått så kan jag inte sluta tänka på vad det är som hänt" hennes röst är trevande och det märks att hon är osäker. Jag är nog lika osäker själv, jag menar, vad säger jag till Xanders mamma om det han gjort?

"Ehm... Det började väl med att Xander hade undanhållit en massa saker som Philip och det om Evelyn. Men det var nog inte det som var det största problemet. Det var som att mer och mer kom fram som gjorde att den Xander jag hade lärt känna inte längre fanns liksom. Jag var alltid väldigt ärlig och berättade allt för honom och det är nu jag har märkt att han inte gjort detsamma för mig vilket verkligen har sårat mig. " Jag har nog aldrig tvekat så mycket inför att säga något i hela mitt liv. Jag ser på Nora som tar in det jag säger.

"Ja, jag förstår att det måste varit en chock. Vad har han sagt?"

"Han har förklarat lite om Evelyn och jag kan se varför han kanske inte ville nämna henne, även fast han kanske inte behövt ljuga om henne. Han har berättat lite om Philip, men om deras relation har jag faktiskt hört mer från Philip om jag ska vara ärlig" Hon ser en aning förvånad ut.

"Så vad har Philip sagt?"

"Han sa att dom hade en lite bråkig barndom där Xander inte tyckte om att vara den mindre. Xander har å andra sidan sagt att Philip kunde bli ganska våldsam" Jag ser ner i marken.

"Ah du, mina pojkar alltså. Det är inte lätt" hon suckar och jag får lust att le.

"Så vem har rätt?" Jag ser upp på henne och hon rycker på axlarna.