Frizonen

Han hade vid flera tillfällen frågat sig själv om den verkligen existerade, han hade ju inga som helst bevis på att så skulle vara fallet. Det enda han med säkerhet visste vara att flera av hans kontakter ibland hade talat om en zon som inte var så hårt kontrollerad som alla andra, i alla fall inte ännu, alltså en zon som nästan kunde betraktas som fri.

Det var nu åtta år sedan han blev dömd till att tillbringa resten av sitt liv på just denna planet och inte på någon av de andra hundratals, kanske rent av tusentals, planeterna som fanns i solsystemet även om de flesta inte brukade användas som straffplaneter för livsfarliga brottslingar från jordens alla hörn.

Livet på den här straffplaneten var väl egentligen inte sämre än livet på andra, å andra sidanvar det förstås helt omöjligt för honom att kunna jämföra och ha en klar bild av detta, han hade ju ingen erfarenhet av andra straffplaneter då han ej tidigare hade blivit straffad. Det som hägrade just nu var ändå flykten till frizonen.

Han hade börjat att planera flykten för en längre tid sedan, enligt honom så skulle den kunna genomföras, åtminstone i teorin, rent praktiskt kunde han dock bara hoppas. Han visste precis när han skulle göra sitt försök. Han hade studerat olika möjligheter men den bästa trodde han att var skeppet som med jämna mellanrum kom med livsmedel.

Skeppet landade alltid på samma plattform, vilken han för övrigt hade tillgång till från lokalen där han normalt sett brukade utföra sin dagliga fysiska träning. Han hade studerat avståndet mellan balkarna i en av väggarna och visste att han skulle kunna krypa igenom dem och vidare upp i skeppets lastutrymme. Det var i alla fall så han hade planerat.

Så kom då den stora dagen, han hade vaknat tidigare än han brukade, helt klart en direkt följd av hans nerver inför flykten, den gångna nattens sömn hade varit mycket ytlig, han hade vid flera tillfällen vaknat upp och haft mycket svårt att somna om. Han gick sakta tillsammans med alla de andra fångarna till matsalen för att inta sin frukost.

Han visste att det var nu eller aldrig, skulle hans försök misslyckas så skulle han nästan med all säkerhet aldrig få chansen igen. Han var mycket koncentrerad när han började närma sig sidoväggen i träningslokalen. Det var vid tillfället bara en vakt som kontrollerade lokalen och han satt på en stol och läste sin digitala skärm.

Han hade ögonblicket innan sett skeppet närma sig byggnaden och landat på den planerade plattformen. Han grep tag i en av balkarna, han lät sin kropp glida in i väggen och började så fort han bara kunde klättra upp emot plattformen. Han var nöjd, vakten hade inte märkt någonting alls och allt hade hittills gått som planerat.

Han stötte försiktigt till en av aluminiumplåtarna som utgjorde väggarna runt omkring den plattform skeppet använde för leveransen av livsmedel till just den här kolonin av fångar, han separerade den något, sedan ålade han sig fram emot skeppet med lastutrymmet som mål men kunde inte tro sina ögon när han såg skeppet lyfta från plattformen mycket tidigare än någonsin.

Just idag hade skeppet inte ens med sig hälften av sin normala last, tiden för urlastning hade givetvis på grund av dettta också halverats. Hans flyktförsök hade misslyckats. Han hann dock återvända till träningslokalen innan någon av vakterna blev varse om hans verksamhet. Nästa gång, om någon sådan nu fanns, så skulle han lyckas, det övertygade han i alla fall sig själv om.