Alltid vi

 Det hade alltid varit han. Jag visste det redan från första gången jag såg honom där i hamnen. Han är så vacker, åh, ni skulle bara veta. Hans vackra leende, hans små smilgropar, hans lockiga svarta hår, de glittrande bruna ögonen, musklerna som syntes så väl under hans solbrända hud... Bara tanken av honom gör mina ben svaga och ger mig den där angenäma, kittlande känslan i magen.
 Nu tittar jag bort mot honom. Hans ansikte är insjunket och han har en stor blåtira som döljer hans vänstra öga. Hela hans uppenbarelse är så sorglig, den tidigare så starka mannen hade blivit sjuk, sårad och förnedrad. Och allt är mitt fel, på grund av den dumhet jag besitter. Ändå ler han så stort när han tittar upp på mig, jag kan se hur flera av hans tänder saknas i den tidigare så perfekta munnen. Men för mig är han fortfarande perfekt, det har han alltid varit. Det här var slutet. Det var nu vi skulle skiljas åt för alltid. Aldrig skulle jag få se honom igen, den mannen jag älskar över allt annat. Han ska dö, och det var mitt fel. Och ändå står han där och ler åt mig, som om han inte hatar mig för det jag har ställt till med. Hans leende får mig bara att älska honom ännu mer.

*

 Det hade väl startat med en djup förälskelse. På kvällarna brukade jag smita från mina arbetsuppgifter med risk för ett kok stryk av slaktaren, bara för att få se hans ansikte innan det blev för mörkt. Jag brukade springa nerför de kullerstensbelagda gatorna, ner mot hamnen med de stora skeppen som seglade runt hela världen för att transportera och hämta hem te, siden och andra nödvändiga varor. Alltför ofta smög jag dit. I hemlighet förstås, jag skulle aldrig våga närma mig honom. Det skulle inte ha setts med blida ögon av någon - en sådan kärlek ansågs syndig. Ändå...ändå kunde jag inte sluta tänka på honom. På hur vacker han var...hur han aldrig någonsin skulle kunna bli min.
 En kväll hade jag varit lite oförsiktig. Jag hade blivit djärvare och ville komma närmre båten, se honom på nära håll. Vid den här tiden på dygnet var de enda människorna i den annars så folkfyllda hamnen de män som lastade av och på båtarna. Det hade varit så lätt att smyga fram till den enorma båten. Jag hade inte kunnat låta bli att känna på båten, utan sträckte ut handen för att känna på det mörka träskrovet. I hela mitt liv hade jag varit otroligt klumpig, så hur jag kom på idén att känna på båten...ja det vet jag inte än idag. En låda som doldes av kvällens mörker fällde mig och jag föll ner i det bäcksvarta vattnet. Plasket kunde ingen undgå att höra, inte mina skrik heller, för den delen. Jag kan nämligen inte simma. Det sista jag tänkte medan jag sjönk mot botten var: ”Vilken idiot jag är, tänk om han ser mig nu?”
 När jag slog upp ögonen trodde jag att jag dött och kommit till himlen, en himmel fylld med änglar som hade perfekta ansikten och vackra, bruna ögon… Så fort jag förstod att jag levde och att det var han som dragit upp mig - som nu dessutom log så strålande åt mig att jag knappt kunde andas – ville jag nästan tillbaka ner i vattnet igen.
 ”Är du okej?”, hade han oroligt frågat mig. Jag hade bara velat hoppa upp och springa därifrån så fort jag kunde, men min kropp lydde inte. Allt som fanns var den här otroligt vackre mannen framför mig.
 ”T-t-tack”, hade jag stammat fram, för jag hackade tänderna och var kall. Pinsamt.
 Men han verkade inte tycka att jag var pinsam. Snarare verkade han orolig för mig och lyfte upp mig i sin famn, och när jag kände hans hårda armar under mig suckade jag och vilade trött huvudet mot hans bröst och hörde hans hjärta slå. Det var den vackraste musik jag någonsin hört.
 ”Du tillhör slaktaren, va?”, frågade han mig med sin djupa röst.
 Jag hade svarat något jakande. Han började försiktigt gå med mig, antagligen dit jag sagt att jag hört hemma. Men vaggande i hans varma, starka armar var var jag hörde hemma, och jag ville aldrig, aldrig behöva lämna den här trygga, lyckliga platsen. Besvikelsen var stor när han stannade utanför slaktarens dörr och satte ner mig på marken igen. Mina ben vek sig inte, som jag trott, som tur var.
 ”Klarar du dig nu då?”
 Jag nickade. ”J-jadå. T-tack igen”, sa jag och log lite blygt mot honom underlugg.
 Han log mot mig också, och jag kunde inte andas igen. Men så hade hans leende försvunnet och han stirrade intensivare på mig. Rodnande spred sig i mitt ansikte tills jag var helt tomatröd. Han böjde sig lite fram för att flytta på en blöt hårslinga som satt fastklistrad på min kind. När hans fingrar rörde min bara hud gick det en elektriskstöt genom hela mig, och fjärilarna i magen blev vilda.
 ”Du är riktigt söt, vet du om det?”, hade han sagt precis innan han lutat sig framåt och låtit sina läppar vidröra mina för första gången. Jo, jag måste ha dött och kommit till himlen.
 Tiden gick. Vi fortsatte att ses på kvällarna och nätterna när han slutat sina skift på båten. Vår förälskelse ledde till en kärlek som var så stark och spännande att jag snart inte visste vart jag skulle göra av varken den eller mig själv. Att bara träffa honom på natten räckte inte, jag ville ha honom hela tiden, känna hans hand i min, hans läppar mot mina, se hans ögon söka mina. Men vi båda visste att det aldrig skulle kunna hända oss, vår kärlek var förbjuden. Det var en synd för oss att vara tillsammans i den här tiden; vi skulle båda hamna i helvetet och plågas för alltid. Men för mig skulle helvetet vara uthärdligt om jag bara kunde få ha honom hos mig. Till och med himlen skulle vara tortyr utan honom.
 Fastän jag trodde det var omöjligt så växte vår kärlek sig större och större, vi krävde mer och mer, och vi blev djärvare och djärvare. Så en dag var jag inte tillräckligt försiktig. En av slaktarens andra barn, min bror, hade följt efter mig en kväll på order av min far; jag hade inte varit särskilt diskret den sista tiden med att jag smög ut. Han kom på oss mitt i en kärleksakt, och fastän vi båda hade bönat och bett om att han inte skulle berätta för slaktaren, så gjorde han det.

*

 Ditt leende. Det är det som får mig att samlat stå där med dig framför alla hånande människor. De som skriker att vi är syndare, avskum, att vi måste dö. Du min älskade. Det här är slutet.
 ”Förlåt mig, snälla du…”, viskar jag till dig.
 Du skakar på huvudet. ”Nej…”, börjar du, sedan höjer du rösten. ”Nej. Du har ingenting att be om ursäkt för. Kärlek är ingen synd!” Det sista får publiken ännu mer rasande. En rutten grönsak, som följs av en sko, kommer flygandes och träffar dig. Sedan en till. Och en till. Snart haglar de över oss.
 ”Kärlek är ingen synd!”, skriker du igen. ”Ni får göra vad ni vill med oss! Strunt samma om vi kommer till ert helvete, det kan inte vara värre än det som redan finns här. Så länge vi är tillsammans”, säger du och tar min bundna hand i din, ”klarar vi vad som helst. Så försök bara!”
 Det är nu vi ska dö. Det är nu vi ska skiljas åt. Bödeln leder fram oss till repen vid luckorna och hänger dem runt våra halsar.
 ”Det här är inte slutet”, viskar du till mig. ”Jag älskar dig i helvetet också.” Du ser genomträngande på mig. ”För du älskar väl mig också, vad som än händer? Till och med i helvetet?”
 Det är då jag förstår att det här inte alls är slutet - det är början.
 Jag nickar. ”Så länge vi har varandra så finns det inget helvete. Det här är bara början. Från och med nu kan vi vara tillsammans utan att gömma oss.”
 Du nickar mot mig och ler. Tårar strömmar nedför dina kinder.
 ”Du är den vackraste och klokaste man jag någonsin har haft äran att få älska”, säger du.
 ”Och jag är bara din, föralltid. Jag älskar dig.”
 Då drar bödeln i spaken och åskådarna skriker och jublar.
 Men det här var bara början. Alltid vi, tillsammans för alltid.