En kram för Alex?

156 8 4
                                    

Alex vaknade av att telefonen ringer. Hon vände sig om, det brände till i hennes kropp men hon tänkte inte mer på det. Hon kollade på numret, sedan på lappen... det var Josef. Hon visste inte om hon borde svara... skulle hon hålla sig från tårar?

Hon plockade upp mobilen och svarade, "hej, förlåt!" sa hon med en brytning i rösten. "Hej! Hur är det?" frågade han lite oroligt. "Jag somnade, förlåt", sa hon och försökte skratta lite. Han log lite, "det är så skönt att höra dig...!" sa han tyst men tydligt. Hon höll med och log. "Vet du när du är uppe på benen igen?" frågade hon, längtade så för att han skulle kunna hälsa på hennes svaga kropp. Josef skakade på huvudet, "nej, inte säkert. Men de gissade på 4 dagar med tanke på att jag återhämtade mig ganska fort." sa han. "Då flyttar jag in till dig!" sa han och flinade. Alex såg hans flin till det han sa och hon skrattade. "Det får du gärna göra!" sa hon och log stort. Det blev tyst några sekunder. "Hur går utredningen? Har du hört något från Martin?" frågade Josef och kliade sig i pannan. "Nej, inte mycket", svarade hon. "Okej... jag kan kolla med honom senare..." sa Josef. "Kan ju hjälpa till lite om de åker ut med material till mig tänker jag. Är inte så mycket till nytta här menar jag." han skrattade lite och lyssnade på Alex. Hon log stort, sedan flagnade det bort... hon kom på det.... Hon ville säga något till honom, men det skulle vara bättre för båda två om de pratade om det bredvid varandra.

Alex lät bli att säga något och gick tillbaka till ämnet. "Lite uttråkat?" flinade hon och Josef hörde på hennes röst att hon flinade. Han flinade tillbaka, "ja verkligen! Längtar till jobbet, och till dig." sa han och la ner sin armbåge i kudden. Sedan la han huvudet i sin hand. Det strålade en svag smärta genom honom. Han hade inte så ont längre, såklart det gjorde ont men det värkte inte lika mycket. Kanske var det för smärtstillandet han fått eller så blev det bättre. Men han visste själv att första anledningen var rimligast och troligast, men han ville tro att han blev bättre... för han ville till Alex.

"Okej, har i fått fram något?" frågade Martin och satte sig ner på en stol runt bordet. "Ja, vi har fått ett vittne. Arvidsson sågs på en mack ungefär 2 kilometer från där han hittades. Vi har tagit vittnets uppgifter men han verkade inte känna offret, inga nära kontakter alls. Men han hade känt igen honom nu i efterhand när han såg honom på tv." sa Jenny och skickade vidare lite kontaktuppgifter till Ayda. Hon sökte upp honom. "Har ni varit hos föräldrarna?" frågade Martin och kollade på alla runt bordet. Steinar skakade på huvudet, "jag pratade lite med Alex om det och hon sa att hon och Josef tyckte att de visste mer än vad de sa. Hon tyckte vi skulle åka ut igen." sa Steinar och kollade på dem runt bordet. Ett vagt leende dök upp på deras läppar. "Hur var det med dem?" frågade Oskar och kollade på Steinar med en frågande blick. Steinar la huvudet på sne, "sådär, ont såklart men det verkade inte vara deras största problem", sa han och försökte le lite grann. "Vad menar du?" frågade Oskar. Steinar skakade lite på huvudet. "Josef... han klandrar sig själv för händelsen... han fick en panik attack när jag satt bredvid honom..." Alla runt bordet kollade på honom med en chockad och ledsam blick. "Fick- fick Josef en panik attack? Alltså Jo-sef?" frågade Ayda och kollade på Steinars nickar. "Alex hade väldigt ont, men hon var mer orolig för hur Josef mådde", sa han och ryckte på axlarna. "Det gjorde Josef självklart också, hela panik attack handlade ju om Alex", la han till och kollade på tavlan framför honom. "Stackarna, vet vi vem det var som körde på dem?" frågade Jenny och la haken i sin hand. Martin la huvudet på sned, "de vet ägaren till bilen, de verkar gått upp i rök sedan olyckan. Men det var ju självfallet en rejäl smäll så han måste själv gjort sig illa." sa han. "Sjukt, hur klarade han sig så bra medans Alex och Josef blev så skadade?" frågade Oskar och kollade på Martin. "Jag vet inte..." sa han och kollade på Oskar. "Ska vi sätta igång?" frågade Martin efter en stund i tystnad. Alla nickade, "ska vi ta föräldrarna?" frågade Oskar och kollade först på Jenny, sedan på Martin för bekräftelse. Martin nickade till svar. De reste sig upp och började gå. Sedan gick Steinar och började kolla saker med Ayda som tagit fram lite bilder på vittnet, bild på honom, adress, bil, ålder, och så vidare. Hon kopierade ut lite bilder för säkerhets skull.

Martins mobil ringde. Han plockade upp den och det var ett okänt nummer, han svarade. "Ja, Beck", sa han och lyssnade. Han fick ett litet leende på läpparna och de små knutorna som var intrasslade inom honom började lossa. "Hej Josef! Hur är det med dig?" frågade Martin, Steinar och Ayda kollade på honom när han sa Josef. "Okej... men det behövde du verkligen inte, Josef! Du ska vila", svarade Martin till det Josef sa. Men sedan var han tyst en stund och hans läppar blev till ett flin. "Okej... jag kommer... hej..." avslutade Martin och la ner mobilen. Ayda och Steinar kollade på honom med frågetecken svävade omkring dem. "Vad sa han?" frågade Steinar lite oroligt. Men han slutar vara orolig direkt han såg Martins flin. "Jag skulle behöva åka ut med lite jobbsaker till Josef, han var uttråkad..." skrattade Martin och ställde sig upp till Aydas och Steinars flin. "Ska jag köra dig?" frågade Steinar och gick mot honom. "Ja, tack, gärna!" sa Martin och gick ut från rummet. Martin gick till Josefs skrivbord för att plocka med sig lite grejer, han tog hela hans väska... ~man vet aldrig vad Josef saknar i den~ tänkte Martin och plockade med sig den. Han tog några papper från Aydas bord som hon precis kopierat ut från vittnet, sedan gick han ut till bilen med Steinar.

"Är det något mellan Josef och Alex?" frågade Steinar i bilen med Martin. Martin kollade på honom, "jag vet inte", sa Martin. Han ljög på sätt och vis, han har sett för mycket för att säga att det inte var något mellan dem, men han hade inte fått det bekräftat till sig. "Jag tror det", sa Martin efter några sekunder, Steinar kollade på honom med ett flin. "Okej, hur länge har du trott det då?" frågade han och svängde mot sjukhuset i en korsning. "För länge för att komma ihåg", skrattade Martin och Steinar log stort. "Helt ärligt säg man det från första sekunden dem träffades. När Josef var infiltratör", svarade Martin och kollade på Steinars flin med ett leende. Steinar skrattade och nickade, han höll med.

"Hej Josef!" sa Martin och Steinar glatt när de klev innanför dörren till hans rum. Josef kollade glatt på dem och satte sig lite upp. Martin räckte fram lite material till honom, hans dator han hittat i Josefs väska, datorsladd, penna och en hel del papper. Josef tog glatt emot det och la det på bordet bredvid honom. "Tack så mycket!" tackade Josef med ett leende. Steinar och Martin var kvar en stund hos honom. De småpratade en hel del och de var väldigt glada att han träffa varandra igen. "Har ni hälsar på Alex också?" frågade Josef och kollade på deras flin. De skakade på huvudet, "inte än... ska dit efter dig" sa Steinar. Han frågade alltid efter henne, men han brydde sig inte. Det var normalt efter något sånt här att fråga efter varandra tyckte han. Men Steinar och Martin såg något helt annat i hans frågor, men de sa inget om det. Bara flinade. Han nickade till svar, drömde sig bort till Alex famn.

"Vi ska nog gå och hälsa på Alex nu, så vi kan fortsätta med utredningen sedan." sa Martin och gav honom en lätt kram, Steinar gjorde det samma. "Ska vi krama Alex från dig också?" frågade Steinar skämtsamt, men han menade fullt allvar. Han ville se sin nära väns reaktion på det. Josef kollade på honom och log lite stelt, "ha ha!" sa han och himlade med ögonen, han ville väldigt gärna krama henne. Martin flinade och kollade på Steinar. "Vi ses Josef, ta hand om dig och hör av dig om du hittar något", sa Martin och pekade på datorn och pappren på bordet bredvid Josef. Josef nickade och log. "Tack så mycket!"

Beck - Josef och AlexDär berättelser lever. Upptäck nu