Overwatch

Kapitel 67

Genji Shimada, Nepal; Shambalis kloster

Morgonmeditationen visade sig vara extremt långtråkig, uttröttande och rent ut sagt onödig. Åtminstone var det så Genjis tankar gick efter hans första meditationspass i Shambalis kloster. De första tio minuterna hade förstås varit spännande. Medan palatsets stora klocka ringde och blandades med trummornas regelbundna slag, hade Omnicarna tagit plats utanför palatset. I lugnt tempo hade de ställt sig i symmetriska rader, varpå de sjönk ner i mediterande ställning, med korslagda ben och armarna vilande på knäna. När alla var på plats började Omnicarna sjunga. Men liksom förut bestod inte sången av ord, utan utgjordes av hummande ljud. De surrande rösterna gav en magisk ton till ljudet, som fyllde det öppna området utanför palatsen och ekade vidare ut över bergen.

Men tids nog tog sången slut, och medan Omnicarna påbörjade meditationen lade sig tystnaden över palatset. Genjis första entusiasm rann av honom, och istället för att faktiskt tycka att det var kul, försökte han intala sig att det fortfarande var det. Det gick sådär, men de tjugo första minuterna av morgonmeditationen lyckades han i alla fall stå ut. Sedan var det fyrtio minuter kvar, fyrtio minuter då absolut ingenting skulle hända. Genji hade aldrig tyckt om att sitta stilla, och att vara tyst under en lång stund var en riktig utmaning för honom. Uppväxten i Shimadaslottet hade ofta krävt att man var tyst och stilla, men Genji hade för det mesta kommit med ursäkter och lyckats smita därifrån. Nu kunde han inte göra som han hade gjort som barn. Nu var han tvungen att hålla ut.

Tio minuter segade sig fram. Femton. Snart hade det gått tjugo. Genji sneglade på Zenyatta, men liksom resten av maskinerna var hans mästare djupt försjunken i sitt eget, satt stilla och verkade inte lägga märke till Genjis rastlöshet.

När två tredjedelar av tiden hade gått bestämde sig Genji för att faktiskt försöka meditera. Han ruskade på huvudet för att rensa tankarna och intog samma position som Omnicarna omkring honom. Han slöt ögonen och fokuserade på att rensa huvudet på tankar, men det dröjde inte länge förrän han bedrövat behövde konstatera att det enbart fick hans hjärna att arbeta ännu mer. Hur gjorde Omnicarna när de mediterade? frågade han sig själv. Gjorde de ens på samma sätt? Innebar meditation samma sak för alla, eller kunde man se på det på olika sätt? De resterande femton minuterna av morgonmeditationen ägnade Genji åt att fundera över detta, varpå han i huvudet började lägga upp en plan för hur han skulle orka uthärda morgondagens meditation.

Efter vad som kändes som evigheter ljöd äntligen palatsets stora klocka över området och signalerade att meditationen var slut och man var fri att gå. Omnicarna reste sig och svävade en efter en tillbaka in i palatset.

Genji tittade efter dem och än en gång tänkte han på hur roligt det såg ut. Sedan slog det honom att han inte hade någon aning om fysiken bakom svävandet. Egentligen var det ju extremt konstigt, insåg han. Han fick en idé om att hela Shambalis kloster hade nedbyggd metall i marken som fungerade som magnet, fast som stötte bort andra magnetiska föremål istället för att dra dem till sig. Om så var fallet hade alltså Omnicarna en luftkudde som följde dem överallt. Men det verkade för den delen inte rimligt, för att bygga ett heltäckande lager med magnet under ett stort palats med tillhörande by, mitt uppe i bergen, verkade vara lite väl ambitiöst. Alltså måste det vara något annat som gav Shambalis maskiner förmågan att sväva.

Genji vände sig till Zenyatta. "Hur kan ni göra det?" frågade han. "Sväva, alltså", tillade han snabbt när Zenyatta tittade på honom med vad som i en människas ansikte, skulle ha varit höjda ögonbryn.

"Med tillräckligt mycket koncentration är ingenting omöjligt", svarade Omnicen.

Nu var det Genjis tur att lyfta på ögonbrynen. "Men människor kan ju inte flyga. Under hur många årtusenden har inte människan drömt om att få flyga? Utan att lyckas."