Cowards die many times before their deaths; the valiant never taste of death but once.
Tystnaden är kompakt i gränden utanför 7th Circle. Redan innan jag känner stanken av blod vet jag att något är fel. Ändå är jag inte beredd på synen som möter mig när jag öppnar dörren.
Meera sitter böjd över Beorn, som ligger utsträckt på golvet. Hans ansikte är rödkladdigt och svullet. Större delen av kunderna trycker längs väggarna, på behörigt avstånd från baren. Mitt i lokalen står Ayden på knä i en blodpöl. Håret hänger ned i ögonen, och en rad knogmärken växer ut över käkbenet.
Den tatuerade vargskiftaren som snokade omkring häromdan står bredbent intill honom, med ena handen knuten om hans t-shirt. Byrackan är i människohamn, men jag kan känna hans Spiritus. Hans varg är stark, antagligen lika kraftfull som min egen.
Jag tar ett kliv in. Den tatuerade jäveln borde fånga upp min närvaro, men han reagerar inte ens. Tydligen är han övertygad om att ingenting kan hota honom, för han rycker tag i Aydens strupe och kastar honom framstupa över bardisken, som en påse sopor.
- Visst har du saknat mig? säger han med sin mörka, metalliska röst. Säg att du har saknat mig, så kanske jag tänjer ut dig först. Och jag ska hålla dig på rätt sida av gränsen den här gången, lilla demon. Jag ska ta god tid på mig.
I en rörelse rycker han ner Aydens jeans till knäna.
Adrenalinet rusar genom min kropp. Upptagen som han är med att knäppa upp sina välpressade byxor snappar byrackan inte upp mina avsikter förrän det är försent.
Med näven om hans nacke dunkar jag hans ansikte i bardisken. Han vrålar och sliter sig loss. Över ögonbrynet har ett jack slagits upp, och blodet strömmar över den vita skjortan.
Byrackan återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Han kastar sig inte handlöst över mig, utan bedömer mig med höjda nävar medan han cirklar för att få en öppning. Inget nervöst småprat om hur han ska spöa mig. Tydligen är det inte hans första rodeo.
Vi är ungefär lika långa, och han rör sig bra. Han skickar iväg ett par knytnävar, synbarligen mest för att känna på mig. Jag behöver knappt vika undan. Hade inte Ayden varit inblandad hade jag skrattat högt. Inga flocktillhörigheter, inga blodsband, och en jävligt god anledning. Det här är precis som jag vill ha det.
I ögonvrån ser jag Ayden hasa ner från bardisken. Han fumlar med sina sönderrivna byxor, och vargskiftaren ler. Tänderna är fläckade av blod.
- Kryp tillbaka upp, morrar han dovt. Jag är inte färdig med dig än, hora.
Jag tar tillfället i akt och hintar en spark mot kuken. Reflexmässigt parerar killen genom att sänka ena armen och skjuta fram överkroppen. Jag lägger all min vikt bakom högersläggan som träffar rakt över struphuvudet.
Vargskiftaren stirrar tomt på mig samtidigt som han faller raklång bakåt. Väsande ljud hörs ur hans mun. En människa hade inte överlevt, och med lite hjälp kommer den här jäveln inte att gå levande härifrån heller. Jag sätter mig tungt på hans bröstkorg och höjer knytnäven.
- Conor, nej!
Ayden är framme hos mig, hänger sig fast i min arm och hindrar mig från att fullfölja. Jag skakar av honom, men han ställer sig över byrackans tatuerade ansikte.
- Nej, upprepar han andlöst. Snälla. Hör på mig, låt honom gå.
Jag försöker ta in vad han inte berättar för mig, allt osagt han inte ger mig. Men jag kan inte.
- Conor. Låt honom gå.
Hans röst har en befallande ton nu, vilket inte rimmar med hans sönderslagna person. Och plötsligt rinner allt av mig. Stridsdammet har lagt sig och jag är bara jävligt less. Jag reser mig och vänder ryggen åt Ayden.
Beorn har kommit på fötter, tydligt skamsen för sin insats.
- Conor, jag är ledsen. Han överraskade mig, det svinet. Fan, jag skäms som en hund här. Jag svek ditt förtroende.
Jag klappar honom på axeln.
- Glöm det. Jag får ut honom härifrån, sen kan jag städa upp och stänga.
- Nej, nej. Det ordnar jag. Något ska jag väl göra för pengarna.
Beorn trycker min hand, och lufsar bort till den liggande byrackan. Han hivar upp honom över axeln och går mot dörren, oberörd av blodet som rinner ur vargskiftarens mun längs hans rygg.
Meera går intill mig. Hon säger ingenting, men jag känner henne bättre än de flesta. Sedan vi avslutade vårt förhållande med ett ömsesidigt dra åt helvete har hon stått mig närmare än min egen syster. Därför lägger jag armarna om henne, och känner hennes mjuka kropp slappna av.
- Ingen fara, vännen, mumlar jag i hennes öra. Bara en idiot till, det är allt.
Hon gör sig fri och skakar på huvudet.
- Tyvärr är det nog mer än så den här gången.
Jag följer hennes blick. Ayden sitter på golvet, med händerna pressade mot ansiktet. Han mumlar något, om och om igen. Jag kan inte urskilja orden, så jag går bort till honom och hukar intill. Han ser upp, och för en sekund känner jag inte igen honom. Något skimrar i hans ögon som jag inte får tag i. Så ruskar han på sig, och ögonblicket är förbi.
- Jag är ok, Conor.
Jag stryker lätt över hans svullna käke, men han drar sig undan.
- Jag är ok, säger han igen. Jag måste prata med dig. Nu. I enrum.
Jag försöker tyda hans tonfall men misslyckas. När jag hjälper honom på fötter följer han med, och tar ett par snabba steg ifrån mig. Utan att se på mig går han mot förrådsutrymmet innanför baren.
Jag byter en blick med Meera och Beorn, men får ingen hjälp. Så jag kör ner händerna i fickorna och går före Ayden genom dörren. En däven lukt hänger i luften. Runt väggarna står otaliga lådor och kartonger. Ayden tänder lampan innan han slänger igen dörren och snurrar runt mot mig. Det är ovant att se honom så obehärskad.
- Lyssna noga nu. Du arbetar åt mig. Sant? Din lön kommer ur min kassa.
När jag inte svarar fortsätter han:
- Du vet vad jag gör, det har du alltid vetat. Ingen tvingar mig. Ingen äger mig. Du kan betala hyran varje månad för att jag säljer sprit och knullar för pengar. Det är ingenting nytt, Conor.
- Är du färdig?
- Jag har knappt börjat. Karln därute, vargskiftaren som du slog sönder? Han heter Ranulv Morgan, och han arbetar åt Darius. Förstår du vad jag säger? Du kunde ha mördat en av Darius Abramos män. Sköt ditt jobb hur du vill, men rör inte Darius folk. Aldrig. Någonsin.
Jag knyter nävarna i fickorna.
- Höj inte rösten åt mig, lilla du. Jag är inte din slyna.
Han hajar till och stirrar på mig som om jag slängt en hink kallvatten över honom. Jag går långsamt närmare, och han backar tills väggen tar emot. När inte mer än ett steg skiljer oss åt stannar jag.
- Förstår vi varandra?
Ayden nickar. Hans min är outgrundlig, men han ser i alla fall inte rädd ut. Intresserad, snarare. Jag sätter ena armen i väggen intill hans tinning.
- Påstår du att det jag såg nyss var uppgjort? Att Meera och Beorn var rekvisita i din lilla scen?
Han skakar på huvudet, och en slinga av hans hår glider över min handrygg.
- Nej. Den här gången var det inte uppgjort, men det hör inte hit. Du får inte slå sönder Darius karlar.
- Ska jag lägga mig på rygg och visa strupen när byrackan kommer tillbaka för rond två?
Inget svar. Jag lutar händerna på var sida om hans axlar.
- Du anställde mig av en anledning. Jag gör fan inget annat än vaktar ditt arsle här. Förklara hur jag ska veta vem som får spöa skiten ur dig, och vem jag ska slänga ut.
- Rart av dig att skydda mitt arsle, men jag kan mitt jobb. Jag är till och med bra på det.
- Bra på vad, exakt? Att stänga av och hålla käft?
- Det också, säger han lugnt. Även om det inte var så jag menade.
Jag drar ett djupt andetag, följt av ännu ett. Ok, jag vet att han tar betalt för sådant inte ens jag gör mot honom. Jag kan inte säga att jag begriper mig på hans självskadebeteende, men han vill ha det så. Därför har jag accepterat. Men jag behöver inte tycka om det.
- Var försiktig, säger jag och rör vid hans seniga överarm, där nya blåmärken trängs med bleknade ärr. Alla har sin brytpunkt någonstans, Ayden. Hora med vem du vill, men vänta dig inte att jag tar emot dig med öppna armar efteråt.
De gröna ögonen vidgas, och något i hans blick förändras innan han vrider sig åt sidan.
- Är det här vår brytpunkt, Conor?
- Ge mig ett skäl att fortsätta. Ett enda. Att jag är din vakthund räknas inte. Av mig får du inga pengar, så vad ska du med mig till?
Jag väntar, väntar, väntar. När han fortsätter tiga tar jag ett kliv bakåt och håller upp händerna.
- Antar att tystnaden talar för sig själv, Mr Smith.
- Vänta. Du kan inte lämna mig såhär. Jag lovade, på mitt blod och ditt. Ge mig lite tid. Snälla, gå inte.
Han sträcker sig efter mig, men jag backar ännu mer. Jag skäms – inte för tårarna som av någon anledning rinner över mina kinder, men hans ord väcker något jag inte vill kännas vid. Jag vet att han utnyttjar min instinkt att försvara honom, att ge honom vad han vill ha. Att skära halsen av mig för hans skull.
Plötsligt kan jag inte behärska mig längre. Med ett vrål slår jag näven rakt genom väggen intill hans huvud. Han blinkar till, men flyttar sig inte. Jag vänder om och går mot dörren.
- Jag kan inte fortsätta såhär, Ayden, säger jag över axeln. Jag kan inte. Behåll dina hemligheter, lycka till. Gör vad du vill. Det angår inte mig längre.
Han ropar efter mig, men jag fortsätter ut. Hade jag brytt mig mindre kunde jag ha stannat för att höra resten.
--------------------------------------------------
Hej! Tack för att du fortfarande är här!
Vill förvarna om att nästa kapitel innehåller våld och sexuella övergrepp.
/MikaMarcel