Det pratas mycket om klichéer och hur man bör undvika dem, men nu är det ju så att de egentligen inte går att undvika.
Hjälten som lyckas är en kliché.
Hjälten som misslyckas är en kliché.
Paret som får varandra är en kliché, paret som misslyckas är en kliché.
Huvudkaraktären som är en rebell och bryter alla normer är en kliché, lika mycket som karaktären som gör det som är rätt och följer reglerna.
Allt har skrivits, filmatiserats eller berättats i någon form.
Man kan ha egna idéer och vara så originell som möjligt, men en eller annan kliché är omöjlig att inte ha i sin bok och vet ni varför det är så?
Jo för att det är kliché att ge läsarna det de vill ha.
Att skriva en bok utan att ge någon det de vill ha kan man säkert, men vem skulle vilja läsa den?
Hur gör man med klichéerna då?
Man väljer ut sin favorit eller sina favoriter och gör sin egen grej med dem.
Svårare än så är det inte.
Ordet kliché har blivit lite av ett skällsord för en bok man inte tycker om.
Tycker man om rebellen anser man att den följsamma karaktären är en kliché och tycker man om paret som inte riktigt fungerar så kallar man ett bra förhållande för kliché.
Låt inte klichéerna avskräcka dig.
Att undvika dem ökar bara risken för att man inte vågar ta ut svängarna och göra som man vill med sin berättelse.
Det man där emot ska undvika är de uttjatade ämnena som folk är trötta på att höra.
De dåliga klichéerna.
Bra klichéer är de man gärna läser i flera olika varianter, eftersom de är favoriter. Man kanske inte kan få nog av romantik, fantasy eller äventyr och då vill man ju ha mer av den varan, även om grunden i alla berättelser går ut på lite samma sak.
Tycker man om när prinsen och prinsessan gifter sig till slut så vill man ju ha det så, även om andra skulle kalla det en kliché.
Skriv om det du vill skriva om, även om vissa bitar kanske inte är så unika.
Bara berättelsen är din egen och inte en kopia av någon annans så är den säkert bra och det finns säkert någon som skulle älska att läsa den.
Med det sagt kan man ändå undvika de dåliga klichéerna.
En dålig kliché är förutsägbar, tråkig och inte särskilt läsvärd.
Ett exempel är fantasy där killen är en supersnygg varulv, vampyr eller annat valfritt monster och han blir kär i en vanlig tjej.
Vill man ändra på den saken kan killen kanske vara lite mindre perfekt, eller varför inte byta roller? Låt tjejen vara ”monstret” istället, eller låt dem få smittan och förvandlas tillsammans, för att bara nämna något exempel.
Ta klichén och gör något helt nytt med den. Den blir bara dålig om du gör som alla andra gjort hundra gånger tidigare, så sväng om den, vänd den upp och ner, byt roller eller gör något annat kul med den.
En kliché skulle inte vara en kliché om den inte var populär.
Alla skulle inte ha skrivit om samma ämne hundra gånger tidigare om ämnet inte var en favorit, men alla vill ju läsa något nytt.
Här kommer tillägget från föregående kapitel om karaktärer, för orealistiska karaktärsdrag är en dålig kliché.
Enligt mig i alla fall.
Listan hittade jag i vanlig ordning via Pinterest (helt otroligt vad många bra grejer man hittar där).
Listan var betydligt längre och hade exempel på karaktärer med dessa drag som de ansåg att var dåliga.
Jag har kortat ner den avsevärt för att undvika onödigt babbel då det egentligen inte spelar så stor roll vilka karaktärer som har orealistiska drag så länge man tänker på att undvika dem själv.
1. Oförklarligt kysk
En snygg kille som är nästan vuxen, eller en över hundraårig vampyr som aldrig ens kysst en tjej tills HON kommer in i hans liv.
Ska man ha en skitsnygg kille som alla vill ha som är helt orörd för att han inte hittat rätt tjej ska man nog ha en väldigt bra förklaring till varför han inte kysst någon. Det är ju inte direkt normalt.
Många ser det som en romantisk grej, men jag upplever det som konstig.
Har han inget testosteron alls i kroppen eller har han blivit skrämd av något? Hur kan han veta att just hon är den rätta om han aldrig varit med någon annan?
Visst kan han vara okysst, men då ska det finnas en bra förklaring. Och givetvis kan det handla om en kysk tjej också, men det är ju lite vanligare med killar i böcker och filmer.
2. Kulturellt avvikande
Hela familjen är helt normal, men just en skiljer sig enormt ur mängden – eller tvärt om.
Det är helt ologiskt att det uppstår en massmördare i en lugn och harmonisk familj utan orsak.
En person kan inte vara rasist om ingen annan i personens omgivning är det.
Andra värderingar kräver andra erfarenheter.
Något måste förklara varför just den personen skiljer sig från de andra.
Mördaren kan ha ett medfött handikapp (hjärnfel) och rasisten kan ha blivit utnyttjad eller misshandlad av en viss folkgrupp.
Något måste förklara avvikelsen.
3. Opåverkad av vedermöda
Om huvudkaraktärens familj blir mördad framför dennes ögon så går man inte bara därifrån och tycker att ”sånt händer”.
Har man blivit instängd i en källare i större delen av sitt liv och systematiskt misshandlad är man inte plötsligt en stark och opåverkad individ redan efter någon dag.
Psykisk ohälsa efter lidande är normalt. Annars har karaktären något fel.
4. Blixtsnabb inlärning
Tre lektioner i svärdsfäktning och plötsligt kan karaktären fäktas på elitnivå.
Man läser en bok och kan plötsligt utföra avancerad trollkonst.
Att lära sig saker tar tid.
Man lär sig inte ett nytt språk på en dag eller rida efter en lektion.
Om karaktären är snabblärd tar det ändå tid, om man inte har en annan förklaring på hur karaktären lär sig.
En besvärjelse kanske?
Att lära sig något på hög nivå tar annars flera år.
5. Totalt ignorant
Vägrar man inse hur omvärlden fungerar så måste det finnas en förklaring.
En person som får bevis lagt framför sig och ändå är helt inne på sin egen teori är inte normal.
En vuxen person som tror att daggen i gräset kommer från gråtande älvor, trots att man sitter uppe och konstaterar att det bara rör sig om nattfukt har nog lite speciella problem.
Ska en person vara totalt ignorant så bör det finnas en god förklaring.
Kanske personen inte vill släppa taget om sin barndom, eller blivit hjärntvättad, annars är det bara konstigt.
Jag hoppas i vanlig ordning att kapitlet var till hjälp och så hoppas jag att alla vågar slappna av lite när det gäller klichéerna. En kliché är trots allt inte nödvändigtvis något dåligt och om det är något som verkligen är kliché så är det folk som säger att deras böcker inte innehåller klichéer.
Alla har minst en, även om den kanske inte är uppenbar eller extremt tydlig, för utan klichéerna blir böckerna knappast särskilt intressanta eller ens läsvärda.
Ta till dig klichéerna och gör dem till något eget så får du säkert en bra berättelse.