Utdrag ur William Hart (Andra upplagan)

Det här är endast ett utdrag ur ett gammalt manus jag hittade och är nu i full färd med att skriva den slutgiltiga versionen! Säkert inte många som kan svenska men jag kan svära på att de av er som kan läsa så håller jag med om att grammatiken är inte så himla bra men man blir bättre hela tiden" 

Kapitel 11

William lade märke till en skugglik rörelse bland träden och såg oroligt åt det hållet, Theus lade märke till Williams plötsliga vakenhet och tittade själv ut.

”Vad är det William?” Frågade han oroligt, William ryckte på sina axlar.

”Jag vet inte, tyckte att jag fick syn på något.” Mer hann han inte säga innan vagnen plötsligt utan förvarning krängde till och var nära att välta.

”Håll i er! Vi är förföljda av några fördömda nordvargar.” Vrålade kusken irriterat, ett ursinne spreds inom William. Alvin märkte det och lade sin hand om Williams axel.

”Lugn, släpp inte ut det förrän det verkligen behövs.” Sa han lugnande och William slappnade snart av så gott som det gick, vansinnesjakten fortsatte en bra bit i den djupa skogen och utan förklaring krängde vagnen tillräckligt mycket för att den skulle välta. William uppfattade det hela som extremt långsamt, han såg på Theus förskräckta ansikte då han höll om sin dotter. En smäll skakade om dem och vagnens sida skrapade marken, den lyfte och snurrade ett varv och slog sedan i marken igen. Vagnen fortsatte ett par 50 meter innan den stannade och det var fullkomligt tyst förutom det knarrande träet. En smärtsam flämtning hördes svagt, långsamt öppnade William ögonen och såg sig omkring. Synen var fortfarande suddig och ett illamående spred sig inom honom, försiktigt reste han sig upp i resterna av vagnen och såg sig omkring.

”Maia? Theus? Alvin? Var är ni?” Ropade han men fick inget svar, en snabb rörelse utifrån fångade hans intresse och han klättrade ut ur den förstörda vagnen. En bit bort upptäckte han Maia och hennes far, hon satt böjt över honom och William misstänkte att han var skadad. Men var fanns Alvin någonstans? En flock vargar dök hotfullt upp och omringade dem, William kände det återkommande ursinnet trevande inom sig.

”Akta William! Det är Karhan som är i bakhåll! Vrålade Alvin och en hög explosion slet sönder hans kropp och han föll död till marken, William rusade dit men stannade till då han fick syn på Karhan som stod ett tiotal bakom Alvins kropp.

”Du är verkligen svår att fånga, antagligen blir du lätt att döda.” Sa han självbelåtet och gick närmare, William morrade hotfullt och hans kropp skakade av den kommande omvandlingen.

”Kom inte närmare, annars dödar jag dig!” Vrålade han ursinnigt, Karhan stannade till och såg äcklat på honom.

”Så självsäker, men inget förmer än en hund. Darra ditt smutsiga odjur!” Vrålade Karhan med djup röst, marken skakade till men William fortsatte att stå med stadiga ben.

”Vad det än var så fungerar det inte.” Ropade William, steg för steg ändrade hans kropp skepnad och han blev alltmer lik en ulv. Ett mummel hördes från Karhans läppar och chockvågor spreds i William, förskräckt föll han till marken full av smärta. Han skrek av smärta och Maia skrek av skräck, utmattad låg han och såg upp mot den mörknande himlen.

”William! Res dig upp, snälla!” Skrek Maia förtvivlat, av de orden reste han sig mödosamt upp och såg sedan föraktfullt på Karhan.

”Förena dig med mig och jag skonar ditt liv, jag låter dig leva ett liv i lyx och du får träffa din mor och Tallulah igen.” Sa Karhan med falsk röst, William skakade ursinnigt på huvudet.

”Aldrig! Du ljuger, du gav min mor en förbannelse så att hon blev en av dem.” Vrålade han och lät kroppen genomgå omvandlingen till en ulvs skepnad, men någonting stämde inte. Omvandlingen uteblev och William var nära att falla omkull.

”Vad är det?” Ropade Maia förfärat, William skakade skrämt på huvudet. Kroppen skakade fortfarande av chocken som han aldrig hade varit med om tidigare, Karhan såg självbelåtet mot dem.

”Jag kan inte omvandla mig längre, Karhan gjorde någonting mot mig.” Ropade han tillbaka, Maia insåg att dem skulle dö då vargarna hotfullt närmade sig.

”Ulven i ditt inre har lämnat dig, du är blott en människa!” Ropade Karhan överlägset. Plötsligt hördes en välbekant röst, det var hans mor.

”Som du en gång sa till mig, minns ditt blod och se in i ditt eget hjärta. Där finner du vem du verkligen är, låt alla andra få se det.” Ropade hon inne i Williams huvud, han förstod inte vad hon menade och uppfattade situationen som hopplös. En av vargarna hoppade vidare mot Maia och gapade hungrigt med käftarna, raseri sjöd inom honom och han gick mot djurets riktning.

”Lämna henne ifred! Du ser vad jag är, du vet vad jag kan göra!” Vrålade han ursinnigt, vargen ryggade tillbaka och såg misstänksamt på honom.

William! Bakom dig!” Skrek hon med hjärtat i halsgropen, William vände sig hastigt om och övervann vargens tyngd till sin egen fördel. I samma stund som vargen landade på marken tog William fram sin dolk och högg den i strupen, instinktivt reste han sig upp och såg ursinnigt på Karhan.

”Ta dina vargar och lämna Gathalia!” Vrålade han, Karhan tog ingen notis om befallningen utan såg själv ursinnigt tillbaka.

”Jag ger mig aldrig, ditt blod skall hällas upp i min bägare och jag ska dricka varenda droppe!” Vrålade han och sedan var han försvunnen, vargarna närmade sig osäkert men Williams ursinne räckte för att skrämma dem.

”Försvinn! Ruttna tillsammans med er herre!” Vrålade han, långsamt backade dem undan och till slut var William och Maia ensamma vid vagnen.

”Hur är det med er?” Frågade han när han kom fram till henne, hon var oskadd och skakade sorgset på huvudet när hon såg på sin svårt skadade far. William upptäckte ett stort skärsår som sträckte sig från halsen och ner till bröstet, blodet rann hastigt och det fanns knappt någon tid kvar.

”Lämna mig, sök upp en plats där ni är säkra, sedan återvänd till Theodriq i Heras.” sa han och hostade ansträngt, Maia skakade förtvivlat på sitt huvud.

”Far, snälla lämna mig inte här!” Snyftade hon, höga yl hördes i närheten. Men det var inte en ulvs yl.

”Maia, vi måste ge oss av med detsamma. Vargarna är fortfarande i närheten.” Viskade han, hon såg sorgset på sin far. Han hade slutat andas och ögonen glänste tomma, sedan såg hon förkrossat på William.

”Lova att du aldrig lämnar mig innan vi är i säkerhet, lova mig det William.” Snyftade hon, William nickade och lyfte upp henne i sina armar.

”Jag lovar, men vi måste iväg.” Sa han och bar iväg med henne, hon var förvånansvärt lätt och han kunde inte låta bli att tycka synd om henne då hon snyftade sig till sömns. Solen var nästan helt nere och endast en begränsad mängd ljus fanns tillgänglig, tystnaden i skogen övergick till syrsors spelande och andra nattaktiva djur vilket betydde att det fanns inget som hotade dem längre. De sista solstrålarna sken över landet för att sedan bytas ut mot totalt mörker, Williams ögon vande sig snabbt och han såg omgivningen likt en varg.

”Du tog inte bort alla mina förmågor.” Tänkte William bittert, han hade kvar hörseln och en stor del av styrkan. Men utan omvandlingen kunde han inte nyttja sin fulla styrka,