Don't judge me

Jag kommer slå dig. Slå dig så hårt, fattar du det? Han var så himla irriterande, blickarna han gav mig, hans röst ton mot mig, han rörelser, ALLT! allt var bara fel! Fel, fel, fel! Jag sparkade till skåpet och gick med stampade steg till lektion näst sista lektionen.

Om mitt liv sög? Ja det gjorde den, varför? Det har jag verkligen inte tänkt på tills idag. Idag var dagen allt blev mycket klarare.

Angelica. Undrar ni vem det är? Jo det ska jag berätta. Angelica är skolans bitch. Hon är tjejen som tror att killarna faller för henne bara för att hon går med sina 10 centimeters högklackar och viftar på höfterna.  I mina ögon betedde hon sig bara barnsligt, like seriöst? Att stirra på skolans ”snyggaste kille” och sedan råka gå in i honom var inte det mognaste jag har sätt i mitt liv.

Jag gick in i klassrummet och letade upp platsen jag alltid satt på. Bredvid fönstret, perfekt.

Med bestämda steg gick jag mot bänken, sparka ut stolen och satte mig med en duns.

Jag har en sjukdom. Det är inte så att jag kommer dö av den eller att jag cp. Min sjukdom gör mig bara aggressiv och arg, snabbare än andra. Fast lärarna här tog det till en helt annan nivå. De la mig då och då i parallellklasserna. Enligt dem så påverkade min attityd andra, bullshit. Det var inte så att jag gjorde badass stuff. Enligt lärarna är det respektlöst att säga sin åsikt.

 Så då fick ni i alla fall en bild av min klass, bitches and nerds. Nu kanske ni undrar ”ofta den här klassen inte har söta bad boys?” Jo det har vi. I parallellklasserna jag brukar gå till då och då.

Tjejerna i min klass gör vad som helst för att få vara med dem lektionerna. Någon som vill ta min plast?

Angelica var en av dom tjejerna. Hon hade största crushen på Justin. Killen jag hatade. Skulle det bli ihop? Skulle jag fan byta skola. Jag skulle inte orka se dom två tillsanmmans, de skulle spela som två bossar tillsanmmans. Fast jag vet att det aldrig kommer hända, och det är jag glad över. Det är inte så att jag gillar Justin, nej. Han är den killen jag vill slå, skrika, sparka på. Han ska alltid hålla på med mig, hade jag chansen? Skulle jag mörda honom.

Lärarna samt mina föräldrar gav mig alltid tabletter som nu skulle göra mig lugn. De tror att jag tar tabletterna. Saningen är att jag har en stor burk under sängen full med tabletter. Jag tänker inte ta droger för att lugna ner mig. Folk är ju idioter nu förtiden.

Jag kollade uttråkat ut igenom fönstret, kunde livet inte bli bättre? Bara lite iallafall?

Just det! Ni kanske inte vet vem jag är? Clarissa heter jag, en sjuttonårig tjej som inte har så mycket gemensamt med resten av tjejerna i min ålder. Mina närmaste vänner är Eleanor och Donna. Dom känner mig bäst och känner till min livsituation mer än vad mina föräldrar.

Jag var glad att det fanns i mitt liv, det kan vara irriterande ibland fast ändå är jag glad att det alltid finns där för en.

- Clarissa, visa uppmärksamhet i lektionen!  Skrek läraren och gav mig en sträng blick. Jag svarade henne med en trött blick och höjde ena ögonbrynet. Jag hade verkligen ingen lust att ha en annan argument med någon lärare. Förra lektionen blev jag utslängd och sedan skickade dem mig till rektorn.

- Hon dagdrömmer säkert som vanligt. Pratade Angelica ut och gav mig en retfull blick medan hennes lilla töntgäng börja fnittra som små möss.

- Du borde hålla käften innan jag stopper ner en kniv i din hals. Svarade jag snabbt gav henne en hotande blick. Angelica gillade inte mig, det kanske redan syns. Hon tror att det är något mellan mig och Justin, sist hon såg oss var vi tvungna att sitta bredvid varandra i en av lektionerna vi hade tillsanmmans, och sedan den dagen tror hon att jag är kär i honom eller tvärtom. Patetisk bitch.