Åh nej var Tashas första tanken när hon såg kön framför henne. Det var endast trettio minuter kvar på hennes lunchrast och det fanns inte en chans att hon skulle hinna. Hon bestämde sig ändå för att köa, om hon bara kunde komma nära nog så kunde hon kanske få en glimt av tidsmaskinen. Framför henne i kön stod en äldre herre som vände sig mot henne: "Vi får hoppas vi kommer under skuggan snart". Han hade verkligen rätt, solen gasade på rejält idag; Tasha hade själv gjort slut på tre flaskor vatten. Det var inte heller bra för äldre personer att vistas ute i värmen så hon erbjöd honom sin fjärde flaska, den som ännu var oöppnad, men han tackade vänligt men bestämt nej. Hur kom det sig att han var här i kön mitt under middagssolen frågade hon honom?
"Jag reser här varje dag", sade han och undertryckte det med en blinkning. Tasha slog handen för munnen och såg klentroget på mannen säker på att han skojade. "Du måste vara väldigt rik då?"
"Ja", sade han och tittade upp i himlen. "Jag antar det".
Tasha hade jobbat dubbla skift i 6 månader för att ha råd med resan idag och hon hade hört skräckhistorier om folk som var beredda att sälja sina organ på svarta marknaden för att betala för en resa. Hon granskade mannens ansikte noga för att kunna utröna om han drev med henne, men allt hon såg var en slags utpräglad vänlighet, en sådan som endast gamla personer och riktigt små barn kunde uttrycka.
"Förlåt mig för att jag är otrevlig. Är det din första gång?"
"Ja. Om jag hinner innan lunchen är över". Mannen skuggade ögonen med handen och blickade ut över kön. "Glöm arbetet, inget slår den första resan".
"Men jag kommer bli uppskriven och då har jag bara en chans kvar innan jag blir av med jobbet". Det kom något lurigt över mannens ansikte och han såg henne djupt i ögonen: "blir du även uppskriven om du hjälpte en gammal man med värmeslag?" Han log åt henne med hela ansiktet och den gamle sken som solen.
"Jag tror inte det". Tasha var rädd att mannen skulle kollapsa på gatan, hon själv var indränkt i svett, men han verkade inte ha svettats en droppe.
"Då vet jag hur vi ska göra", sade mannen och han verkade tycka det var genuint kul att kläcka en plan.
Solen nådde sin zenit på himmelen och den verkade smälta både tid och rum för väntan blev lång för Tasha och mannen, men nu satt de i alla fall under lövverkets skugga. Tasha lyssnade till ljudet av vatten som föll i fontänerna och plaskandet av överhettade människor. Mannen pustade bredvid henne och nu hade svetten börjat pressa sig fram även i hans panna. Han torkade av den med en näsduk och såg upp på bladen och ekollonen.
"Vart reser du då?"
"Vad..?"
"När du åker varje dag, vart åker du då?"
"Jaha", mannen drog axlarna bakåt och lutade sig mot ekens stam fortfarande med blicken fäst i lövverket. "Jag åker till samma ögonblick varje gång..." En tår från vardera öga lirkade sig ut och gjorde sällskap med svetten.
Det var dagen då mitt liv vände. En dag som var lika varm som denna. Nuförtiden är de flesta dagarna såklart varma, men då var det inte lika vanligt som nu. Jag var påväg hem i min Tesla, du minns säkert de där bilarna som kunde köra av sig självt. Min färdrutt var inplanerad och jag var dåsig efter ett långt möte, detta var precis i början av min karriär och varje dag var fullpackad med arbete. I vilket fall så dåsade jag till medan bilen körde och under tiden som jag slumrade hade någon hackat sig in i bilens dator och lagt om min färdrutt. Nästa gång jag vaknade så var det utav att min bil studsade nerför en skogsväg i en halsbrytande fart. Förgäves försökte jag återfå kontrollen över fordonet men det susade vidare på allt smalare vägar, allt djupare in i skogen. När den så småningom stannade var jag inte längre på någon körbana alls utan mitt ute på en åker. Den rena skära fasan jag upplevt under färden dit svalnade lite där och då. Jag kikade ut genom fönstren men kunde inte se någonting åt endera hållet. Naiv som jag var prövade jag dörrhandtaget, men den öppnade sig självklart inte. Mörkret var tjockt och jag minns att jag kände mig väldigt liten i det ögonblicket. Jag kröp liksom ihop i sättet som ett skadat djur och försökte förgäves få någon mobilsignal men det var lika dött som om jag hade varit under jorden i en bunker. Jag tror att jag grät där inne i bilen och det var definitivt den första gången i mitt liv som jag blev medveten om min klaustrofobi, när den kom över mig blev jag förlamad. Min fot åkte så småningom igenom rutan, efter upprepade sparkar och självklart skar jag mig i benet på glasskärvorna. Jag kunde ingenting om förband, men jag rev av ärmen på min kavaj och lindade den runt såret, blod har alltid varit svårt för mig och det blev svårt att fokusera när mina händer blev röda. De blev darriga och mitt synfält blev suddigt och smalnade. Enda anledningen till att jag lyckades ta mig till sans var att jag faktiskt svimmade och slog huvudet i ratten vilket mirakulöst nog skärpte mina sinnen.
