DANTE
"Dante, lämna henne ensam", beordrade Zoe och jag skakade på huvudet. "Jag måste få prata med henne, jag måste se att hon är okej. Bara några sekunder" försökte jag och hon skakade på huvudet. "Ett nej är ett nej, Lindhe", hennes röst var bestämd och jag drog frustrerat händerna genom håret.
"Zoe, jag vill bara förklara mig, jag ville inte såra henne sådär, jag ville inte att något av det här skulle hända"
"Jag dör hellre än låter dig komma nära henne. Du ska inte få skada henne längre. Hon grät i timmar, över någon som inte ens förtjänar tårarna. Jag kommer inte låta dig skada henne. Inte igen", Zoes ord gjorde ont. Men jag visste att hon hade rätt. Jag ville bara kunna ställa allting till rätta.
Här stod vi alltså, hemma i Sverige igen, utanför sjukhusrummet 292. Belle hade lämnat hotellet i Danmark och tagit sig tillbaka till Sverige och jag och Zoe åkte efter, tog första tåget hem.
Och varför vi stod i ett sjukhus? Att ens tänka på orsakerna fick kalla kårar att spridas genom kroppen, och verkligen inte på ett positivt sätt. De vita väggarna kändes som om de stirrade på mig, hatade mig, och dova röster och skrik från sjukhusrum i närheten gjorde inte saken lättare.
Belle hade tagit en överdos av någon slags lugnande medicin, tillsammans med alkohol. Ingen visste om det var ett misstag eller planerat, men på något sätt hade jag på känn att det var en liten blandning av både och. Att älskade Mirabelle skulle behöva gå igenom detta, för att jag fuckade up, det var så fel.
"Dante. För henne är det inte värt att älska dig om det betyder att hon ska hata sig själv såhär mycket"
Jag suckade, satte mig ner på stolen en bit ifrån och gömde ansiktet i händerna. "Zoe, vad fan ska jag göra? Jag vill vara med henne", och så kände jag hur en tår sökte sin väg längs med mina kinder.
"Belle ser alltid det bästa hos människor. Du kan lämna henne en miljard gånger men hon kommer ihåg de två gånger du stannade för henne. Du kan berätta för henne tusen elaka saker, såra henne tusen gånger om, men hon kommer komma ihåg den ena gången du kallade henne vacker. Allt hon någonsin ville var att du skulle älska henne men..." Zoes röst brast och tårarna rann längs med hennes kinder. "...men för i helvete Dante, du sårade henne. Och ändå skulle hon alltid finnas där för dig och ta dig tillbaka, så därför, därför måste jag säga nej. För hon kommer ge efter för enkelt. Ska du ha henne tillbaka, så ska du fan i mig kämpa för henne. För den här tjejen, hon är definitionen av sviken, ledsen och krossad. Och jag kan inte låta dig krossa henne ännu mer"