Onsdag 2 Maj 2018
Vad var det jag precis läst?
"Kan ni förklara vad fan detta är för något!" Skriker jag med gråten i halsen, går med arga steg in i vardagsrummet och kastar brevet på dem. Dem ryggar tillbaka över min höga stämma dem troligtvis inte var beredda på.
"Alida, lugna ner dig." Försöker Noel med men jag blir bara mer och mer irriterad över det han säger.
"Vad fan tror du din jävla idiot. Tror ni att jag på riktigt kan vara lugn efter att ha läst ett brev från fucking mamma och pappa, för sist jag kollade så var dem döda!!" Utbrister jag argt och känner hur mina tårar bara forsar ner längs mina kinder. Jag drar in ett djupt & hackigt andetag och lägger frustrerat mina händer över ansiktet.
"Jag förstår verkligen ingenting, förutspådde dem deras död eller? Det här är ju helt sinnessjukt!!" Säger jag högt och snyftar till efter nästan varje ord jag yttrar. Jag är helt mållös.
"Har ni vetat om detta hela tiden och aldrig sagt något till mig?!" Jag skriker frustrerat till och känner hur jag börjar gråta precis som man gjorde när man var mindre och blev tvingad in på sitt sovrum efter att man gjort något dumt.
"Alida, snälla lugna ner dig så att vi kan få prata med dig." Mumlar Noel, går fram till mig och lägger armarna om mig.
"Noel vad händer?" Gråter jag i hans famn och griper tag om hans tröja. Jag hör hur han lågt suckar till innan han för med mig bort mot soffan. Han låter mig sätta mig ner och går därefter tillbaka till sin plats han innan suttit vid. Nikko rätar på sin kropp innan han försiktigt letar med blicken efter min ögonkontakt.
"Du ska veta att vi var minst lika chockade när vi fick se brevet själva. Jag personligen trodde först att det var ett skämt men sen insåg jag snabbt att det inte var någon annans handstil än mammas." Börjar Nikko försiktigt och jag låter han möta min blick i några sekunder innan jag viker av igen. Jag är chockad. Jag bara känner hur mina tårar fortsätter rinna längs mina kinder men låter han fortsätta prata.
"Jag vet inte hur breven kommit hit, jag vet inte vem det är som har haft dem men det jag vet är att orden i brevet är deras. Du ska veta Alida att vi mer än allt annat hade velat berätta allt för dig men det är inte vad mamma och pappa ville. Det är därför som du måste vänta tills dagen kommer, dagen då du kommer att få reda på allt. Detta är oerhört svårt för oss också men vi har förstått vad allt har lett till och har valt att acceptera det, för dem. För deras skull." Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska tänka och jag vet absolut inte hur jag ska reagera. Detta jag sitter och lyssnar på låter helt sinnessjukt att jag faktiskt börjar tvivla på ifall jag verkligen är frisk.
"Det här är helt sinnessjukt." Säger jag frustrerat, reser mig upp och börjar gå ut mot hallen. Noel reser på sig men jag ger honom en menande blick som får honom att sätta sig ner igen.
"Jag går ut och kom inte efter mig." Är det ända jag yttrar innan jag går ut till hallen, trär på mig skorna och Dantes hoodie som hänger bland alla våra jackor. Han hade väll glömt den här för ett tag sedan och just nu var jag oerhört tacksam att den var kvar här. Jag öppnar upp ytterdörren, går ut från huset och smäller igen dörren efter mig.
Jag ville egentligen mer än allt annat åka hem till Dante och få tröst hos honom men jag ville inte var flickvännen som lägger allt på pojkvännen som dessutom har sina egna problem att ta hand om. Det var därför jag valde att bara gå en runda och få drunkna i mina egna tankar.
Jag trär luvan över huvudet och lägger mina händer i fickorna med en låg suck. Dagen som började på bästa sätt, men som led mot en natt och evighet full med frågor jag inte kunde få svar på.
Var min mamma och pappa medvetna om att deras liv bara några dagar efter att dem skrivit brevet skulle ta slut? Om dem visste, varför försökte dem inte förhindra det?
Varför lämnade dem oss föräldralösa med längtan om att få vara i en trygg famn, men vetandes om att man aldrig skulle få vara med om det igen.
Varför?
Efter att ha gått i min ensamhet och insjunken i mina tankar känner jag hur svimfärdig jag helt plötsligt börjar blir. Jag slår mig direkt ner på asfalten och grimaserar när småstenarna fastnar i handflatan på min högra hand. Jag borstar irriterat bort stenarna som fastnat i handen och tittar med en suck fram på den folktomma gatan.
Jag var rädd för att veta sanningen, jag var rädd för vad som gömde sig i mörkret.
Skulle jag klara av det? Eller skulle det brista för mig.
Jag vet inte hur dem egentligen tänkt med detta, jag uppskattar deras brev för det är ju trotts allt från min älskade mor & far men det hade kanske suttit bäst ifall sanningen förblev osagd.
Mina läkta sår över mina föräldrars död hade precis blivit till ett ärr, men nu är det precis som att någon skurit upp det till ett nytt sår igen. Att börja om denna läkning på nytt skulle inte bli lätt för mig och jag var så rädd för vad jag skulle få reda på när sanningen blev sagd.
Jag lägger inte märke fören nu att det ligger ett paket i fickan. Jag tar fram det och ser väldigt snabbt att det är ett cigarettpaket. Med hopp om att paketet inte är tomt öppnar jag upp det och finner med en lättnad två cigaretter samt en tändare.
Jag placerar en cigarett mellan mina läppar, tänder den genomskinliga tändaren och för den mot cigaretten. Jag aktiverar den och drar in ett bloss. Efter någon sekund blåser jag med en suck ut röken.
Jag tar fram min telefon ur bakfickan och ser några enstaka sms från Nikko & Noel samt andra notiser från mina vänner och Dante.
- Snälla säg att du e okej.
- Lova att komma hem ikväll.
Jag skiter i att svara dem, utan går in på snapchat istället och tar en bild på mig med cigaretten mellan läpparna innan jag skickar den till gruppen. Med ett svagt leende suckar jag och stänger därefter ner min telefon igen.
I ögonvrån ser jag hur någon kommer mot mig, en manlig figur. Han ställer sig framför mig och sätter sig på huk.
"Är du okej?" Jag tittar irriterat in i hans mörka ögon och avfyrar en låg suck.
"Det har du inget med å göra." Säger jag irriterat men inser väldigt snabbt att denna främling inte gjort mig något, förutom att ha frågat ifall jag är okej.
"Förlåt, dålig kväll." Säger jag med ett ursäktande leende, han nickar svagt innan han sätter sig bredvid mig mot elskåpet.
"Du vill inte berätta?" Jag tittar på honom med höjt ögonbryn och för långsamt bort blicken mot gatan igen.
"Jag känner inte dig." Är det ända jag säger innan jag tar ett bloss från cigaretten.
"Du vet, ibland kanske det är bra att prata ut med någon man faktiskt inte känner, men du bestämmer själv." Säger han, jag nickar svagt och räcker honom en cigarett som han tar emot. Han aktiverar den likt det jag innan gjort och gestikulerar därefter att han lyssnar.
"Min nittonårsdag, dagen som började på bästa sätt men som slutade med frågor jag inte kan få svar på." Börjar jag svagt och stödjer mina underarmar på mina knäskålar.
"Grattis." Jag nickar svagt och mumlar ett lågt tack.
"Jag fick jättefina presenter från mina bröder, vänner och pojkvän." Säger jag och väljer att visa killen bredvid mig ringen Dante givit mig. Han drar smått efter andan men avfyrar ett chockat leende.
"Wow tjejen, där har du en grabb som älskar dig." Jag skrattar svagt till och nickar innan jag lägger tillbaka min arm mot knäskålen.
"Ja, han är helt fantastisk."
"Iallafall, efter en dag med honom så kommer jag hem och får reda på att det ligger ett paket på min säng. Jag tänkte ju inte mer på det och gick upp för att hitta en ask med ett halsband tillhörande min mamma och ett brev." Säger jag, hämtar efter andan då mina tårar så småningom börjar svämma över igen.
"På brevet står det jättefina saker om mig som mina föräldrar skrivit." Jag vrider min uppmärksamhet mot honom och ser hur han ger mig ett litet leende.
"Det var väll fint gjort av dem." Säger han, oförstående varför detta skulle vara något dåligt. Han tar ett bloss av sin cigarett och jag särar på läpparna för att säga något han absolut inte var beredd på.
"Ja det är fint, men mina föräldrar blev mördade den 10 Maj 2014." Jag ser hur han sätter röken i halsen och börjar hosta hysteriskt. Jag lägger en hand på hans axel och nickar.
"Wow that's some fucked up shit." Utbrister han efter att hostattacken minskat.
"Det kan man lugnt säga och nu har jag så många frågor som jag inte kan få svar på." Suckar jag och tar ännu ett bloss av cigaretten som blivit betydligt mindre.
"Ojdå." Mumlar han tyst.
"Ja, det var som att dem förutspådde sin framtid vilket enligt mig är riktigt obehagligt." Han nickar förståeligt och några sekunders tystnad bryter ut.
"Åh, Elias." Säger han och sträcker fram sin hand som jag med ett leende tar emot.
"Alida." Säger jag och skakar hans hand i några sekunder för att sedan dra ifrån.
"Så vad gör du här ute nu? Klockan tio i tolv?" Säger jag och vrider min uppmärksamhet mot killen.
"Stack precis från några vänner." Säger han med ett svagt leende.
"Okej, kul." Fnissar jag lågt. Jag fimpar min cigarett när den nästan bara består av det orangea filtret och tittar därefter upp på honom.
"Du har fått en notis." Jag tittar ner i min telefon och ser att Dante, Valter och Ludwig svarat på min snap.
Jag slår upp snapchat och går in på första bilden där Valters närgångna ansikte bli synligt. Jag avfyrar ett lågt leende och trycker vidare för att se en bild på Dante med texten.
- Älskling vad gör du ute nu? Gråter du?
Jag suckar svagt och går sist vidare till Ludwigs snap. En bild på honom blev synlig med texten.
- Du gråter, vrf?
Jag trycker in på en ny bild och tar bild på mina skor.
- Jag är okej, ingen fara.
"Är du den Alida?" Jag tittar upp på honom med ett frågande ansiktsuttryck.
"Vad menar du?" Frågar jag.
"Alida Jolin? Flickvän till Dante Lindhe?" Jag nickar med en frågande blick.
"Jävlar vad trevligt att träffa dig." Säger han och skrattar svagt till med ett leende.
"Elias vem?" Skrattar jag som svar, han reser på sig och sträcker fram handen mot mig innan han hjälper mig upp.
"Polare till din pojkvän, jag kom precis från dem." Skrattar han vilket får mig att med ett svagt leende titta in i hans ögon.
"Vilket sammanträffande då, trevligt att träffa dig Elias men jag borde nog dra mig hemåt. Tack för att du lyssnade på mina problem." Säger jag och lägger mina armar om honom.
"Detsamma Alida, vi syns nog snart igen." Säger han med ett leende och besvarar min kram. Därefter skiljs vi åt två olika vägar.
_____________
Rösta och kommentera
Hoppas ni gillade det.
Elias, vän till Dante & tha boys japp.
Vi kanske får se mer av honom i framtiden.
& ha tålamod, sanningen kommer snart.
Xoxo dantexlindhe