Två veckor hade gått sen våran avresa, men sist jag fått se Iljingard kändes månader bort. Sist jag fått se Zorinim kändes som månader bort. Rättade jag mig själv i tanken och kastade en blick över mot drottningen, min trolovade, som red vid min vänstra sida. Hon verkade känna av min blick för hon vände sig mot mig och såg undrande på mitt frånvarande ansiktsuttryck. Jag log mot henne, och hon besvarade med ett leende som inte riktigt nådde ögonen innan hon vände sin uppmärksamhet mot vägen framför oss igen. Bakom oss fanns 6000 man, 2000 på häst. Inom mig önskade jag nästan att de skulle vara färre, de skulle vara färre människor jag skulle bli tvungen att leda mot sin död. Men vad som skulle hända om vi endast stod och kollade på var värre. Såhär kunde männen i alla fall dö i striden för att skydda sitt land och sina familjer.
Vi slog läger en dags mars bort från Tamal för att vila inför den stora dagen, och förbereda vapnena för strid. Jag övervakade tankspritt arbetet till jag slutgiltigen stannade vid Elliot som satt och läste ett brev.
- Godkväll, lord Gideon. Hälsade han artigt när han märkte att jag stannat vid hans plats och såg upp på mig med brevet fortfarande i händerna.
- Brev hemifrån? Elliot gav mig ett leende och skakade på huvudet.
- Det är från Zorinim. Jag greps av någon slags ogrundad avundsjuka över att hon aldrig skickat mig några, men efter vårat sista samtal förväntade jag mig kanske inte heller så mycket annat. Hon valde sina vänner med omsorg och jag, om jag skulle behöva vara ärlig, hade kanske inte alltid varit den vänligaste mot henne.
- Något särskilt? Frågade jag istället så nonchalant jag förmådde mig och Elliot skakade på huvudet.
- Hon skriver inget om Er, jag är ledsen.. Han verkade mena de och jag skakade på huvudet.
- Jag förväntade mig inte heller det. Elliot vek ihop brevet och stoppade de i bröstfickan på sin kavaj.
- Du måste inte vara med i kriget Elliot, jag kan frigöra dig när du vill. Du har ett hem och jag vet att hon aldrig skulle förlåta din död.
- Sir, Ni har för lite tillit i mig, jag skulle aldrig fly bara för läget känns hopplöst. Jag skulle aldrig lämna mina kamrater i sticket, lika mycket som jag vet att Ni aldrig skulle göra de. Hur ska jag någonsin kunna se mig i en spegel igen om jag flyr nu? Hur ska jag ens kunna kalla mig man eller hederlig om jag springer innan kriget ens börjat? Jag skulle aldrig kunna leva i ro om jag lämnar nu, det Ni föreslår är förolämpande, sir.
- Det var inte min mening att förolämpa dig, jag vill bara att någon ska kunna ta hand om henne.
- Gideon, Ni ber mig beskydda en person som varken behöver eller vill bli beskyddad. Hon klarar sig bättre själv än vad Ni tror, Ni gör henne orätt. Hon är lika kompetent som varenda man i denhär armen. Ni oroar dig för mycket, hon kommer klara sig. Även utan vårat beskydd. Dessutom har hon Solomon hos sig, om de får er att känna er bättre. Jag visste att han hade rätt, men det behövde inte betyda att jag tyckte om de. Sen dagen jag hittat henne i fängelset hade jag bundits till henne, jag kunde spendera timmar bara på att se på henne. Hon var för ung för mig, ändå kunde jag inte hindra mig från att spendera nätter ihop med henne så fort hon gav mig chansen. Jag försökte att sluta, men det kändes som att försöka gå emot ödet. Jag hade avlagt ett löfte, och de skulle jag också hålla. Men oavsett hur logiskt det var att jag skulle äkta Pion, hade löftet blivit allt svårare att hålla. Innan hade jag aldrig tänkt på de särskilt mycket, och det kommande äktenskapet var för mig en affärsmässigt överenskommelse som gynnade oss båda. Jag skulle kunna ta över tronen, och i framtiden efter hennes död kunnat få en vidare tronarvinge och alla problem om hennes kungarikes nästa härskare var lösta. Det var egoistiskt av mig att fokusera mer på min egen lycka än landets bästa, och jag visste bättre än att prioritera mig själv när ansvaret handlade om tusentals människor. Tidigare hade de varit lättare, jag hade inte mycket och hade inget att förlora. Äktenskapet säkrade min framtid. Men helt plötsligt spelade säkerheten, framtiden och allt annat inte riktigt roll längre för mig. De senaste veckorna hade jag ens haft svårt att fokusera på någonting annat än att försöka hålla Zorinim säker. Mitt liv kretsade inte längre kring mig själv. Mitt liv kretsade kring hennes. Hon hade fångat mig, låst och kastat nyckeln. Jag ville så intensivt tro på att det var därför jag övergett mina principer, men sanningen var att även om jag visste vart nyckeln legat så jag kunde bryta mig fri gjorde jag mig aldrig möda att leta efter den. Det handlade inte om att jag inte kunde komma loss, utan endast att jag inte ville. Jag hade frivilligt låst och fortsatte frivilligt vara inlåst, utan ett enda försök till flykt. Så jag fortsatte vara fängslad, och njöt varje minut av de.
- Gideon, hon kommer förlåta dig. Det gör hon alltid. Jag ville vara lika säker på de som Elliot var, men det var jag inte. Honom skulle hon kanske förlåta, mig? Jag hade nedvärderat henne så ofta nu att jag var osäker på om hon ens insåg hur högt uppsatt hon var i mina ögon.
- Gideon, kommer du till tältet? Pion stod en bit bort och såg otåligt på mig medan jag gav henne en hastig nick.
- Ta hand om dig Elliot, vi ses i morgon.
Jag satte mig bredvid Pion och tog emot glaset hon räckte mig men utan att dricka.
- Kommer du ihåg dagen vi träffades för första gången, Gideon? Jag skakade långsamt på huvudet.
- Nej, upplys mig. Hon log mot sitt glas och drack några klunkar.
- Du smet ut på natten för att träffa Eleonora och råkade stöta på mig, och jag lovade dig att inte säga något.
- Det var den natten Taya blev till. Sa jag med ett leende och mindes kvällen väl. Det hade varit en fin kväll, den sista okomplicerade kvällen jag och Eleonora någonsin skulle få ha.
- Känner hon till dig?
- Hon vet vem jag är, men hon minns nog inte mig mer än från de fåtal brev jag har skickat till henne genom åren. Jag vet inte vad jag ska skriva till henne, efter Eleonoras död så kunde jag knappt se på henne längre, det påminde mig för mycket om.. Vad ska jag skriva till barnet jag övergav för att jag var för svag? Jag vill säga till mig själv att mitt beslut var rätt men jag vet att mitt beslut var ren egoism.
- Du ska bara skriva till henne precis hur mycket hon betyder för dig, det är allt hon vill höra. Du var ung då, och även om Taya kanske inte kommer förstå nu är hon för liten för att förstå och kommer säkerligen förlåta dig. Och när hon blir äldre kommer hon även förstå dig. Jag ville känna mig lika säker som Pion lät, men det var jag inte. Jag suckade bara och drack upp resten av mitt vin, bekymrad över morgondagen. Jag kanske aldrig ens skulle komma till tidpunkten där jag skulle få återse henne.
Jag satt där och riktade blicken mot Pion vid min sida och insåg hur sällan jag uppskattat hur vacker hon fortfarande var. Hon verkade vilja säga något, men hon snurrade bara på sitt glas och såg på virveln rörelsen orsakade i vätskan.
- Gideon, jag vet att du aldrig önskade dig ett liv med mig och jag skulle aldrig vilja vara orsaken till din olycka. Jag tvivlar inte på att du håller ditt ord, men vill du ta tillbaka de så gör det inte dig mindre ärbar eller respektabel. Jag mötte hennes blick, liksom alla ville hon göra rätt för sig inför morgondagen, ha möjligheten att dra ett streck över de som tryckte henne. Jag tog hennes händer i mina.
- Jag kanske aldrig kommer vara den make du förtjänar, och det är något jag kommer få leva med. Men om du tror att jag för en sekund skulle vilja göra något annat än att gifta mig med kvinnan som gett mig allt här i livet, då misstar du dig. Att du valt mig av alla friare du haft i livet är en ära och något jag aldrig kommer ångra eller vilja ändra på. Hon tryckte mina händer och vi kramades om. Vi hade aldrig varit intima med varandra, detta var första kroppskontakten jag någonsin haft med henne och ändå satt vi där plötsligt med läpparna mot varandra och glömde bort allt annat.
Jag låg där på rygg bredvid henne med hennes hand på min axel, nakna under täcket och stirrade upp i taket. Hennes fingrar följde ett ärr längs med mitt nyckelben innan hon också rullade över på rygg och följde min blick upp mot tältpinnarna.
- Jag gör dig orätt, Gideon. Varje minut jag låter förlovningen fortsätta håller jag dig tillbaka. Jag kan inte ge dig de du vill ha, jag är en gammal kvinna och min tid är förbi.
- Du ser ner på dig själv, och jag ber om ursäkt för de som precis hände, jag borde inte.. Men tro inte för en sekund att jag ser dig som gammal eller som en börda. Pion skrattade till lätt och satte sig upp.
- Jag menar allvar Gideon. Jag ser dig med Zorinim, och sålänge jag är med dig kommer du vara olycklig.
- Pion jag..
- Nej Gideon, det handlar inte bara om dig och henne, det är mer än så. Allt du gör har konsekvenser, och du måste ta ditt ansvar.
- Jag ska göra de, men oavsett vad som har hänt mellan mig och Zorinim så ska de inte fortsätta eller komma emellan oss.
- Det har det redan gjort, vare sig du vill eller inte. Gideon, jag tar tillbaka mitt svar som jag gav dig en gång i tiden. Det blir ett nej. Förvirrat såg jag på när hon steg ur sängen och drog på sig sitt nattlinne över sin nakna kropp.
- Nej?
- Du frågade mig om jag ville gifta mig med dig, mitt svar är nej. Hon släckte den ensamma ljuset som fortfarande brann och la sig i sin säng utan några fler ord. Själv hittade jag inga. Med det lät vi tältet hamna i tystnad, och jag kunde inte annat än känna att det var något hon visste som inte jag visste. Det fick mig att tänka tillbaka på Zorinim, i alla fall var hon säker och långt borta i Iljingard. Jag drömde om henne den natten, att hon var tillbaka bredvid mig och jag kunde ta hennes hand. Men inte ens de fick mig att bli av med den växande oron att det var något som inte stämde.
Vid frukost ankom budet som bekräftade min oro, Pion såg bekymrad ut innan hon räckte mig pappret.
- Hon har gett sig av.. Suckade hon och började äta med tvingad aptit. Jag höll i pappret med sammanbiten min och ställde mig upp.
- Sätt dig ner Gideon.. Sa hon lugnt.
- Men nått måste vi göra?!
- Vad har du att föreslå? Ska du rida tillbaka? Hon är långt borta vid dethär laget. Jag gjorde det tydligt för henne att jag inte är hennes härskare och därför kan hon inte rida med oss, hon är inte heller min fånge så jag kan inte tvinga henne att vara kvar i slottet. Hon har gjort sitt val och allt vi kan önska henne är hennes framtida lycka.
- Men.. Jag sjönk ner på stolen. Hon hade rätt, men det betydde inte att jag behövde tycka om de. Hur skulle jag kunna någonsin bli förlåten om jag aldrig skulle få chansen att se henne igen? Det kanske inte var meningen att jag skulle bli de insåg jag bittert. Vissa saker förtjänar man att leva med.
------
Gud vad jag är seg på att uppdatera.. Men nu när allt börjar lida mot slutet så vill jag inte fortsätta, haha.. Hoppas ni tycker om kapitlet i alla fall <3