Bara för att klargöra en sak innan du börjar läsa, det här är inte en berättelse jag har skrivit utan bara en översatt version och orginalet av Flowers From 1970 är skrivet av @astr0nomika /// Just to clarify one thing before you start reading, this is not a story I have written but just a translated version and the original Flowers From 1970 is written by @astr0nomika
Om du inte än har gjort det så skulle jag rekommendera att du kollar in originalet. /// If you haven't already done so, I would recommend that you check out the original.
Jag hoppas att du tycker om min översättning lika mycket som jag tycket om att skapa den, tack så mycket för att du läste detta och för att jag fick lite av din tid, jag uppskattar det verkligen. :) /// I hope that you enjoy my translation as much as I enjoyed creating it, thank you so much for reading this and for giving me a little of you time, I really appreciate it. :)
---
George gick upp för trappan till sitt hus, med nycklarna i handen och ett dystert ansikte.
Grannskapet hade varit tyst med undantag för tillfälligt förbipasserande bilar som inte hjälpte hans pågående kamp med isoleringen och ensamheten.
Ju tystare det var desto högre blev hans tankar, så när han gick in i sitt tomma hus, som var så tyst att en knappnåls fall tydligt skulle höras, fylldes hans huvud av en svärm av ljud från hans tankar.
Han traskade upp till sitt rum, bärandes på jackan i handen, samtidigt som han kastade sina nycklar på skrivbordet och föll ner på sin sängen.
Han väntade en stund, med hans tankar som enda sällskap, det var inget bra sällskap. Allt han hade var ånger och scenarion om en bättre framtid där han hade gjort andra val. Det hade varit ensamt ända sedan han flyttade ifrån sin familj i England.
Han flyttade till ett litet hus i den gamla delen av staden.
Han bodde ensam och tog sig inte besväret att lära känna någon.
Plötsligt hörde han ett ringande ljud från andra sidan rummet. Det var inte hans mobiltelefon utan det kom från den gamla telefonen han hade hittat när han först flyttat in.
Han hade spenderat flera veckor med att försök fixa den, han hade efter ett tag gett upp, men nu verkade det som att den fungerade utan några problem.
Han sprang till telefonen och svarade, "Hallå?"
"Hej Sap, kan du fatta att guvernör Schlatt fick en hjärtattack och dog idag? Det är helt galet." Mumlade en man in i telefonen på andra änden.
"Ursäkta, men jag tror du har fel numm- idag?" Frågade George förvirrat.
"Oj förlåt, men ja idag. Det är överallt på nyheterna." Svarade rösten, utan att bry sig om att avsluta samtalet trots att det var fel nummer.
George höjde ögonbrynen, "pratar vi om guvernör Schlatt av Florida?"
"Ja, vem annars?" Svarade mannen med en axelryckning tydlig av tonen.
"Schlatt dog för över 50 år sedan?" George var övertygad om att han pratade med någon väldigt outbildad eller någon helt galen.
Mannen skrattade högt. "Jag vet inte hur det är med dig, men jag minns inte att Schlatt dog 1920"
Nu visste George att mannen inte kunde matte, 50 år sedan var inte 1920.
"Alla vet att det hände 1970, och att dagen efter det blev nästan Tubbo, hans högra hand mördad." Berättade George för mannen.
Han visste inte varför han var så fast besluten om att rätta främlingen, men han gjorde det ändå.
"Tubbo? Alla gillar Tubbo. Han mår bra och håller ett tal just nu, lyssna." Telefonen lät som att den plötsligt blev förflyttad och riktad mot en radio.
Radion var knappt hörbar, men George kunde avgöra ord som "Det här är en tragisk förlust " och liknande. Det lät precis som Tubbo.
George antog att han pratade med en galen man och lade därför på. Han gick och lade sig på sin säng, där han tänkte på samtalet i färre än 3 minuter innan han somnade.
---
Det var dagen därpå. George bar upp en skål med flingor till sitt rum. Han verkade stirra på hans mobiltelefon, i väntan på att någon person skulle ringa eller sms:a "hur mår du?" men det kom aldrig någonting.
Han satte upp sin dator för att kolla videor, när den gamla telefonen plötsligt började ringa igen.
George tvekade en stund. Ville han verkligen prata med den galne mannen igen? Men ändå så var det inte som att det fanns någon annan som ville prata med honom.
Han suckade och svarade i telefonen "Hal-"
"Hur visste du?" Sa mannen i telefonen.
"Vad?"
"Om Tubbo. Att det var någon som skulle försöka mörda honom idag? "Frågade han seriöst.
George himlade med ögonen, "jag sa ju det, alla i staten vet, vi lärde oss om detta i skolan. Gjorde inte du? Dessutom, varför fortsätter du säga idag?"
"Vad är datumet för dig?" Frågade mannen George.
"Ehm... "George tryckte på mobilen för att se datumet, "det är den28:e juli 2020"
Inget svar. Bara tunga andetag som lät som hyperventilering.
Efter ett tag sa mannen med mjuk röst "det är den 28:e juli 1970här"
Det var beviset för att vem George än pratade med var galen. "Lyssna, om det här är någon slags skämt så lägger jag bara på. Det här är inte min telefon och jag är inte Sap eller vem det nu är."
"VÄNTA. "Skrek mannen. "Bor du på Manburg Street 821?"
"George började flippa ur. Mannen visste hans adress. Han tänkte lägga på och ringa polisen eller-
"Flippa inte ur!" Mannen läste hans tankar, "Det är mitt gamla hus. Eller det är mitt gamla hus för dig, men jag bor där nu. Har rummet uppför trappan fortfarande den där motbjudande blommiga tapeten?"
"Ja" svarade George tveksamt.
"Det betyder att den inte har ändrat det sedan jag bodde där! Ge mig en sekund." Mannen var tyst en stund tills George hörde ett klickande ljud. Det var en penna vars lock blev borttaget.
"Vad håller du på med?" Frågade George.
"Kolla mot hörnet av väggen, nära fönstret." Sa mannen.
"Varför-"
"Bara gör det." Samtidigt som George hörde vad som lät som klottrande på andra sidan av telefonen.
George tvekade, men gick ändå fram till hörnet av rummet, "vad är det meningen att jag ska titta på?"
Plötsligt började det dyka upp gamla och slitna pennmärken på väggen väldigt långsamt, som brinnande trä.
Det stod "Hej."
"Ser du det?" Frågade mannen på andra sidan av telefonen, innan hanhörbart stängde locket på pennan.
"J-ja. "George hyperventilerade samtidigt som han höll sig över bröstet. Det här kunde inte vara möjligt.
"Vem är du?"
"Vem är du?"
Frågade de båda på en och samma gång, men mannen svarade först, "Jag heter Cl- Dream."
"Dream? "George höjde ena ögonbrynet.
"Det är ett smeknamn. Jag vill inte ge dig mitt riktiga namn än då du kan vara någon statlig spion eller något sånt."
George småskrattade för sig själv, "Ja jag är George i alla fall."
"Så George berätta för mig vem som vinner världsserien nästa år? Jag frågar för en vän." Frågade Dream, halvt skämtsamt.
"Jag är rädd att jag inte kan berätta det för dig." Svarade George. "Eller tekniskt sätt så kan jag göra det, men det skulle inte vara moraliskt rätt."
"Attans, jag trodde det skulle funka." Muttrade Dream, "Så berätta om framtiden för mig. Vänta låter det för nördigt? Hm, berätta om 2020."
"Okej så...