Kapitel 12 ~ 730 dagar ~
Jag nickar förstående och undviker Sofies sympatiska blick, jag ser istället på resten av hennes ansikte. Hon är söt, strax under 30 gissar jag, hon har inga rynkor förutom runt ögonen när hon ler, vilket hon gör ofta verkar det som. Hennes blonda hår går till axlarna ungefär, ett svart hårspänne hindrar luggen från att falla ner för hennes ansikte.
"Bra, sitt du här och smält informationen tills lunch." Ler hon och reser sig, jag nickar igen och ser henne försvinna bakom ett hörn.
Jag har alltså minnesförlust, jag har glömt bort det fulla namnet men hon nämnde guldfisk så jag kallar det Guldfisk-syndromet, det namnet känns bekant. Allt i historian känns bekant men jag kommer inte ihåg henne berätta den, var det inte Finn eller någon. Jag blev inte så jätte chockad, jag känner mig nästan van.
Jag tittar ut igenom fönstret, det är molnigt idag och inte så varmt. Trots det halvdåliga vädret vill jag ut, ut från byggnaden och hela stället. Jag vill träffa mina vänner och släktingar, jag har bara en faster men det är det. Mina far- mor föräldrar dog för länge sedan, mamma har inga syskon och pappas lillasyster har jag inte träffat sedan jag var 7 typ. Hon gillade konst och hade till och med en egen liten studio som jag fick rita och måla i. Jag vet inte varför vi plötsligt sluta hälsa på henne, mamma och pappa sa alltid att hon var upptagen med sina resor och konstutställningar. Om jag någonsin blir frisk vill jag söka upp och träffa henne igen.
''Tjena, Goldie.'' Jag känner igen Finns röst närma sig, jag tittar snabbt på honom innan jag vänder mig tillbaka till fönstret. I ögonvrån ser jag honom lägga sig i en annan soffa.
''Godmorgon, Finn.'' Gäspar jag och lutar pannan mot det kalla glaset, jag ritar tanklöst med fingertopparna osymetriska mönster på rutan.
Jag kommer ihåg att han kom in i mitt sovrum i natt, jag tror jag hade en mardröm om något och han kom in för att trösta mig. Är vi vänner nu? Ibland är han snäll och ibland bara dryg, jag vet inte vad jag ska tänka längre. Nej, vi känner knappt varandra, han ska ju vara så envis och inte berätta om vad det nu är som han döljer.
''Goldie?'' Jag vaknar upp ur mina tankar och vänder mig om mot honom, han sitter nu upp hon kollar menande på mig. ''Lyssnar du ens?''
''Förlåt.'' Ursäktar jag mig och skakar frustrerat på huvudet.
''Sovit dåligt?'' Frågar han och ler svagt. Han var ju där, han vet.
''Det kan man säga.'' Mumlar jag och gnuggar mig om ögonen. Jag är egentligen inte så trött, jag vill dock inte medge att jag tänkte på honom och hans mysteriska bakgrund. Varför tänker jag ens på det? Är det mer än bara nyfikenhet?
''Nu gör du det igen!''
''Vad?'' Frågar jag och tittar upp, sa han något?
''Jag fortsätter prata med dig men du är inte liksom... där.'' Klagar han och lutar sig tillbaka i sofffan.
''Förlåt, jag har dålig koncentrations förmåga. Vad sa du?'' Finn suckar tungt och tar om det.
''Kommer du ihåg vad du drömde inatt? Eller något för den delen.'' Jag blir ställd av hans fråga. Varför skulle han bry sig om jag kom ihåg eller inte.
''Jag drömde en mardröm, du kom in och väckte mig och...'' Jag väljer att inte nämna att han höll min hand och att jag faktiskt gillade det. ''Och så tröstade du mig och gick tillbaka till ditt rum.'' Jag kommer inte ihåg så mycket mer efter att han lämnat rummet.
''Bra, du gör framsteg.'' Berömmer han och ser stolt ut. Igen, varför bryr han sig?
''Hur? Jag har alltid kommit ihåg dig, det är inget nytt.'' Muttrar jag i en irriterad ton.
''Ja men du brukar inte komma ihåg att du kommer ihåg mig, du kommer ihåg mig men du minns ej att du vanligtvis glömmer allt annat förutom mig.'' Jag lägger huvudet sned och han ler lite roat över min förvirring, det där var nog den krångligaste förklaringen jag någonsin hört. Men när jag går igenom den långsamt inser jag att det är sant, jag minns att jag minns honom. Förvirrande, jag vet.
''Du har rätt.'' Jag ler triumferat och kryper upp till en boll i fåtöljen. I några sekunder bara ler vi fånigt mot varandra, men varför ler han? Borde jag fråga? ''Ehm, inte för att vara ohövligt eller något men, varför bryr du dig?'' Jag försöker säga det så snällt jag kan men hur ska man säga 'Varför bryr du dig' utan att låta dryg. Han rynkar på ögonbrynen, en aning tillbaka tagen och förolämpad. Jag ångrar genast att jag sa det.
''Antyder du något?'' Frågar han misstänktsamt.
''Nej, nej!'' Försvarar jag mig snabbt. ''Det är snällt att du... bryr dig.'' Orden fastnar i munnen vilket får det att låta ännu mer misstänktsamt. ''Seriöst, jag uppskattar det.'' Jag ler stelt och reser mig upp för att gå.
''Du är väldigt underlig idag.'' Muttrar Finn och lägger sig ner på soffan igen.
''Varför skulle jag annars vara här." Ler jag obekymrat och lämnar honom ensam kvar i soffan.
Jag vet inte ens vart jag ska någonstans, jag känner mig som vanligt bortkommen och vilsen. Jag kan försöka hitta tillbaka till mitt rum men det finns inget att göra. Jag förstår inte hur Finn klarar av att bo här, jag glömmer iallafall bort varje dag så jag har alltid något nytt att utforska. Människorna här måste vara otroligt uttråkade.
Efter planlös cirkulationer runt på avdelningen går jag tillbaka till sällskapsrummet. Finn ligger fortfarande på soffan men sina ögon stängda. Varför gick jag från första början? Det gick ju så bra, han var på bra humör så jag kanske haft chansen klämma ut någon information om honom. Varför är jag så besatt av honom?! Det känns som om han vet något som jag verkligen skulle ha nytta av och det gör mig fullständigt galen att han vägrar berätta.
"Gör det nu när han sover.'' Viskar en mörk röst bakom mig. Jag rycker till och slår handen över munnen för att hindra ett skrik från att komma ut och väcka Finn. Bakom mig står en bekant, lång, mörk kille med uppspärrade ögon. Jag försöker placera honom men inser att det är hopplöst.
''Vem är du?'' Viskar jag och vänder mig snabbt tillbaka mot Finn för se om han vaknat, han sover fortfarande lugnt i soffan.
''Rickard, du borde veta det här nu.'' Muttrar han och ser sig snabbt över axeln som om någon spanade på oss. ''Finn, om det är hans riktiga namn, går inte att lita på.'' Rickard böjer sig ned till min nivå så våra ansikten är läskigt nära varandra, han ser ut att vara kanske 18 år.
''Varför inte?'' Frågar jag och backar tillbaka ett steg.
''Vart ska jag börja, jag kan heller inte lita på dig heller men jag kände att jag behövde varna dig. Jag har sett hur mycket tid ni spenderat tillsammans så jag vill bara berätta för dig att han planerar något, du kanske är med på det men jag tvivlar på det eftersom jag också uppfattat att han är väldigt hemlighetsfull också kring dig.'' Wow, han är galen.
''Jag ska hålla det i åtanke.'' Lovar jag tveksamt och backar ännu ett steg ifrån honom.
''Gör det, det är något skumt med honom.'' Det är något skumt med dig vill jag säga men låter bli. Jag nickar trött för att få honom att gå, han ser sig paranoidt omkring innan han lömskt smyger iväg.
Jag vänder mig tillbaka till den inte så längre sovande Finn, han sitter upp och granskar mig flinande. Hörde han vad Rickard pratade om? Inte för att det skulle göra honom något.
''Så, det var en sak jag ville prata med dig om?'' Säger han och reser sig upp från soffan, jag höjer nyfiket på ögonbrynen. ''Det första var att jag ogillar verkligen när du stirrar på mig, speciellt när jag sover.'' Flinar han och jag känner hur det hettar till på mina kinder, märkte han verkligen det?
''För att vara rättvis så sov du inte.'' Muttrar jag generat och flackar med blicken.
''Det andra var att Sofie tycker att vi ska plugga ihop, eftersom du förhoppningsvis skulle minnas det du lär dig då.'' Tanken slår mig att jag inte har någon koll på vad som händer i världen just nu, tänk vad mycket som har hänt på två år. Jag borde också vara ganska dum, jag har ju inte lärt mig något sedan jag var 13.
''Det kunde vara bra, jag har nog ganska mycket att hinna ikapp.'' Nickar jag och försöker dölja min plötsliga rädlsa. Tänk så befinner vi oss i krig, tänk så har det gjorts ny upptäckter.
''Bra, vi hörs.'' Jag står stumt kvar efter att han har gått, jag måste få reda på hur världen ser ut.
Men det är ju bara två år, bara två år. Alltså 730 dagar, alltså 17 280 timmar. Jag vet inte det exakta datumet då jag kom hit så det kan vara en längre tid.
Ta det lugnt, allt kommer ordna sig till slut. Jag kanske inte kan få tillbaka de 730 dagar jag missat men jag ska göra det bästa av situationen, jag har inte direkt något annat val.