For every story tagged #WattPride this month, Wattpad will donate $1 to the ILGA
Pen Your Pride

Mike Dony

301 10 12

Det var en vanlig kväll i Mortsdale. Det var mörkt och månen lyste. Allting var normalt. Det var nästan lite tråkigt. Mike satt på sitt rum och tänkte på hur universum skulle vara om det var annorlunda. Tänk om människorna var gröna. Det hade varit konstigt tänkte Mike. Han hade lite annorlunda tankar än andra. Han var väldigt utanför i skolan och hade inte de bästa betygen. Mike hade långt hår, inte så att det hängde ner och så mot axlarna men det spretade åt alla håll och det var gyllenbrunt. Han hade väldigt annorlunda ögon. De var gula som solen. Folk brukade säga att han hade sin pappas ögon. Han hade ofta en sliten röd scarf på sig som han tyckte mycket om. Fräknar hade han också men inte många. Han höll på att måla och han var riktigt duktig. Hans teckningar blev nästan levande. Han hade mycket fantasi. Han målade ett pengaträd och en bulldog med stor nos och platt ansikte som de brukar ha. Han tänkte på sin grannes lilla hund. Han ställde sig upp och beundrade stolt den fina teckningen.
*Mike det är mat nu!* Ropade hans mamma nerifrån. Han tog långa kliv nerför den knarrande gamla trappan. Det var soppa, tomatsoppa. Igen. De hade ätit det rätt ofta sedan hans pappa dog för några år sedan. Han hade ett bra jobb så att de fick bra med pengar. Men pappan blev sjuk, väldigt sjuk och till slut andades han sina sista andetag. Mike satte sig ner på en lite skev stol vid köksbordet. Han kollade ner i tomatsoppan och suckade. Han tog en stor sked med soppa och skyfflade in i munnen.
Mamman Misnie Dony suckade också. Hon stod och lutade sig mot köksbänken medan hon betraktade Mike med en sorgsen min.
Han låtsades inte om henne utan stirrade ner i soppan och skyfflade in soppa i munnen varenda sekund. När det bara var lite soppa kvar tog han upp skålen i händerna och lutade den lite åt sidan så att soppan rann ner i munnen på honom. *Tack så mycket. Det var jättegott!* ljög han. Han tittade upp på sin mamma och såg ett varmt leende sprida sig i hennes ansikte. Hon gick snabbt fram till honom och kramade honom så att han knappt fick luft. *Varsågod!* Sade hon glatt. Mike kände att han blev varm i hela kroppen.
*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•
Han gick återigen i den knarrande trappan fast denna gången uppåt mot hans rum. När han var uppe såg han hur det lyste ur hans rum genom dörren som stod på glänt. Han blev såklart nyfiken på vad det var så han gick in. Luften var fylld av färger, ungefär som norrsken. Mike bara stirrade på färgerna som flög omkring i luften, det var så vackert!
Han tittade sig förvirrat omkring och fick syn på att allting kom från hans bok med hans teckning. Han gick närmare och drog sitt pekfinger längs teckningen på det fulla skrivbordet. Den kändes härligt mjuk och len. Allting på teckningen började att röra sig.
*Nej! Nej det här händer inte det är omöjligt!* Han staplade bakåt och snubblade på den tjocka mattkanten. Teckningen kastade sig över honom och Mike skrek till. Han försvann.
*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•*•
Han vaknade upp och det kändes som att han hade sovit i timmar. Mike hade kommit till någon konstig värld. Han tittade förundrat omkring sig, himmelen var lila och solen blå. En hund kom fram till honom. Mike lade märke till att det var en Fransk bulldog. Den sade:
*Vad gör du här? Var kommer du ifrån?
Här får du ett äpple.*
*Tack! Men vänta lite nu, du kan ju prata, hundar ska inte kunna prata!
Allting är så konstigt här. Växer det pengar på det där trädet?!*
*Ja, det vet du väl? Det var ju du som målade det på din teckning.*
*Vadå teckning? Aha den jag målade precis? Ja just det jag målade ju ett pengaträd!*
*Så det här är min teckning? Men hur kan jag vara här,
i teckningen?*
*Du är ju trollkarl eller hur?*
*Va nä, du måste ta fel.*Mike kände att han blev röd i ansiktet. Han, en trollkarl? Ha! Tänkte han. De finns väl inte ens. De är ju bara myter och legender. Eller? Plötsligt såg hunden någonting bakom Mike. Han fick en skrajsen min och sprang iväg. Mike tittade bakom sig och såg ett stort monster springa mot honom. Han var stor, lila och lurvig. Han bar en stor träklubba i handen. Mike började springa med långa steg och han hörde monstret flåsa bakom sig. Mike var inte så stor men smidig var han. Han sprang så snabbt han kunde. Trollet skrek:
*Stanna! Jag ska bara äta upp dig!*
Mike snubblade på en sten och kastades våldsamt framåt. Han blundade så hårt han kunde, redo att ta emot smällen från marken men till sin förvåning så kände han ingenting! Han svävade eller kanske rättare sagt flög. Han öppnade långsamt ögonen och såg marken under sig. När han förstod att han flög så flög han vidare med ett stort leende på läpparna och bort från monstret men han såg sig inte för och for rakt in i pengaträdet. Det blev en stor smäll och Mike föll till marken. Han blev halvt medvetslös. Han såg hur monstret långsamt kom flåsande och utmattad mot han. Monstret slog honom med klubban i huvudet! Allt blev svart...

OM NI TYCKER ATT DEN ÄR BRA KOMMENTERA GÄRNA! :D TYCKER NI ATT JAG SKA FORTSÄTTA?

SorceryLäs denna berättelse GRATIS!