Jag minskar trycket på kontrollen för att ge Rylen en andningspaus. Hans muskler slappnar av och saliv rinner längs hakan.

"Är du säker på att du inte har något att dela med dig av?" frågar jag.

Han förblir tyst, men den hatiska blicken ger tillräcklig uppfattning om hans känslor. Inte för att han någonsin kommer att vinna några sympatipoäng från mitt håll. Om det inte vore för honom och hans sida, skulle den gråtande flickan inte ha stått och skrikit efter en förälder, som med all säkerhet redan är död. Ilskan får mig att låta smärtan skölja genom Rylens ådror. Blod spricker fram över ögonvitornas hinnor. Benen sparkar frenetiskt och ett gurglande läte hörs från långt ner i luftvägarna. Jag släpper inte taget förrän han är nära att förlora medvetandet. Återigen slappnar musklerna av och Rylen drar häftigt efter luft. Efter några andetag börjar han skaka. Första intrycket är att han gråter, men jag inser snabbt att det är av skratt.

"Gör vad du vill, det kommer snart inte att betyda någonting. När Den Mäktigaste får tag i Den Försvunna kommer du och alla som har trotsat Mörkret få betala."

Den Mäktigaste, tänker jag med en fnysning inombords. Snacka om att Caleston har fått storhetsvansinne.

"Vad menar du med Den Försvunna?" frågar jag, namnet är nytt för mig.

Rylens flin blir bredare.

"Allt du behöver veta är att det kommer att leda Den Mäktigaste till seger."

Skadeglädjen som hans fula nuna utstrålar gör att han förtjänar ytterligare straff. Men innan jag hinner göra någonting alls bränner det till på toppen av mitt öra. Längre bort i gränden står en Beskyddare med en pistol riktad mot mig. Den skakar i hennes händer och det är förmodligen tack vare det som jag fortfarande är vid liv.

Det oväntade avbrottet ger Rylen chansen att slå sig fri. En spark i bröstet gör att jag ramlar baklänges, och innan jag återfår fattningen, försvinner han i ett moln av rök. Min axel skrapas upp mot gatan och det flimrar för näthinnan när bakhuvudet slår i den spruckna asfalten. Frustrationen distraherar mig för ett ögonblick, men när Beskyddarens springande steg rör sig åt mitt håll, kommer jag tillbaka till verkligheten och teleporterar iväg innan hon får tag i mig. På andra sidan teleporteringen slår knäna i asfalten på en tom gata där striderna fortfarande hörs i bakgrunden.

"Damien!" Alex kommer springande med ett blödande hack i pannan. "Jag har letat överallt efter dig! Vart tog du vägen?"

"Sidospår", tvingar jag fram och börjar hosta. "Var är Nyla och de andra?"

Rylens spark träffade rakt i revbenen och orsakar mer smärta än jag är villig att erkänna.

"De gick i reträtt. Vi är för få med både Beskyddarna och Calestons följare här."

Jag nickar och kravlar mig upp.

"Lika bra att vi också sticker hem. Jag har fått nog av stadslivet för idag."

"Vi ska inte hem. Christy och de andra väntar på oss i Rådets högkvarter. Jag dröjde bara kvar för att hitta dig och försäkra mig om att ingenting hade hänt."

Varje gång Alex visar omtanke värmer det i hjärtat, speciellt med tanke på att han inte har någon som helst skyldighet att visa det för mig. Men inte ens den kan jaga bort kylan som sprids i magen när jag hör Christys namn. Hon är den enda som verkligen skrämmer mig, då hon när som helst kan beordra min död, utan konsekvenser. Jag skulle fria till Cecilia och vara hennes eviga slav, om det innebar att jag aldrig behövde se Christy igen.

BestulenDär berättelser lever. Upptäck nu