3 - Maisie

4 0 0
                                                  

De kommande veckorna förlöper i spänd vaksamhet. Den där kvinnan, hon som stirrade på halsbandet ... Efter mötet med henne är det som om en hand med vassa klor kramar om mitt hjärta och sprider syra till blodet. Någonting i hennes ögon väckte en oro inom mig som vägrar försvinna. Under varje vaken sekund är det olidligt att vara still. När jag försöker sova vrider och vänder jag på mig i bädden flera gånger innan jag äntligen somnar av utmattning. Ändå plågas jag av mardrömmar jag inte minns när jag vaknar. Det enda beviset för mina nattliga plågor är krampen som alltid uppstår i magen dagen efter. Det händer också allt oftare att jag vaknar på golvet efter att ha ramlat ur sängen.

En natt i början av september är hjärnan extra aktiv. Efter att ha legat och vridit mig alldeles för länge tar jag fram halsbandet. Det har alltid varit en källa till tröst och stöd, men sedan jag träffade kvinnan känns berlocken som en fara jag inte kan hålla mig ifrån. Allt snurrar i huvudet. Hjärnan är utmattad och vill bara rymma från den vakna världen. Kroppen är tvärtom ständigt vaksam. Någonting i kvinnans blick gav mig känslan att hon vet mer om halsbandet än vad jag gör. Det kanske inte alls var rädsla jag såg hos henne? Berlocken sken tydligare än någonsin ... ville den uppmärksamma kvinnan eller varna mig? Tanken på att halsbandet kan vara ondskefullt känns som en ren förolämpning. Det är nästan jag kan höra berlocken hånskratta åt mig.

Farfarsklockan i lägret slår tre på natten och jag inser att jag inte kommer få någon sömn i natt. Jag stoppar halsbandet i byxfickan och drar på mig en tjocktröja. När jag ställer mig upp hör jag hur Lorena jämrar sig i sängen.

"Vad gör du?" frågar hon sömndrucket.

"Jag kan inte sova." Lorena stödjer sig på armbågarna med tuppkammen åt alla håll. "Väckte jag dig?" lägger jag till.

Hon bara hummar och smackar med munnen.

"Det är ändå onaturligt för mig att sova nu. Bara så du vet, klandrar jag dig för att min dygnsrytm är förstörd."

Oavsett hur frestande det är att påpeka vem som alltid försätter oss i riktig livsfara, nöjer jag mig med att muttra ordlöst innan jag styr stegen mot tunnlarna. Efter att ha rundat några hörn får jag syn på några andra. Deras ilskna röster får mig genast att backa tillbaka för att inte bli upptäckt.

"Jag har hållit min del av avtalet!"

En ung tjej. Hennes röst vibrerar desperat. När jag vågar mig på att titta runt hörnet, är det tre personer. Jag känner igen tjejen som en av magikerna i gömstället. Men de båda männen i bruna västar får det att isa i hela buken. Hjärtat hoppar över ett slag. Beskyddare, med handgranater och pistoler i bältena.

Jag blir genast tacksam över att sömnen höll sig borta.

"Så tunneln runt hörnet och sedan höger? Det leder oss rakt till magikernas läger?"

"Ja! Jag hjälpte er. Släpp min bror!"

Beskyddarna ger varandra en uttråkad blick. Sedan höjer den ena pistolen och skjuter henne i bröstet. Skottet är fullständigt ljudlöst och enda beviset är blodet som exploderar från tjejens rygg. Sedan faller hon mot marken. Jag hinner knappt ta in vad som hänt, innan någon lägger handen för min mun.

"Shh, det är bara jag", viskar Lorena i örat.

Den ena Beskyddaren börjar trycka och vrida på en apparat han har runt handleden.

"Han kallar på förstärkning", viskar jag panikslaget. "Vi måste härifrån."

Vi vänder om och springer tillbaka nerför gången så tyst vi kan. Men när vägen delar sig springer vi åt olika håll.

BestulenDär berättelser lever. Upptäck nu