2 - Alex

4 0 0
                                                  

Det var inte mitt fel. Ändå försvinner inte blodet under naglarna. Tvålen med doft av lavendel är på upphällningen, liksom det ransonerade vattnet. Händerna är skrynkliga som russin och likväl fortsätter jag tvätta dem. Mitt medvetande är inte i denna värld. Jag var bara sex år när det hände. Nästan nitton år har gått och minnet är fortfarande plågsamt tydligt. Händelserna upprepas inom mig med bilder av blodfläckad snö tillsammans med fotsteg från fiendens stövlar. Skrik som skär i öronen. Det var jag och min syster mot resten av världen.

En hand, lika blek som min, tar tag om underarmen. Den kvinnliga rösten försöker nå fram. Hela min kropp darrar och luften blockeras i halsen.

"Det räcker."

Kroppen lyder inte. Hon lägger armen över min bröstkorg och drar bort mig från den stora vattenbunken. Först då ser jag min storasyster Nyla i ansiktet. Vi har samma silvergrå hårfärg och våra mandelformade ögon har samma ljuslila nyans. Trots det är vi så olika på insidan. Jag skulle ge vad som helst för att få vara lika självsäker som henne ...

"Gå ut och ta frisk luft", säger hon och räcker mig kökshandduken. "Jag städar undan."

Alltid lika lugn ... Hon är så van vid min panik att hon inte påverkas. Ska jag skratta eller gråta?

Åska mullrar utanför och regn slår mot fönstret. Handduken är som sandpapper mot mina ömma händer. Känslan får mig att tappa den i en pöl av vatten och skum på golvet. Paniken kryper fortfarande över huden som myror. Jag kliar mig på armarna, men till ingen nytta. Jag drar fingrarna genom håret. Klumpen i halsen går inte att svälja bort.

"Nu", upprepar hon.

Med ansiktet mot golvet styr jag stegen från diskbänken. Vår tvåplansvilla, där den övre våningen är i spillror, är egentligen i minsta laget för oss fem inneboende. Vardagsrummet är störst, men ändå finns det bara plats för en soffa, en öppen spis och ett större matbord. Direkt utanför dörrvalvet, som skiljer köket från vardagsrummet, finns glasdörrarna till altanen, och det smattrande regnet på taket hörs redan innan jag går ut. Soffan av konstrotting knakar när jag sätter mig. Vinden blåser med sådan kraft att träden i parken utanför hotar att brytas på mitten. Även om altanen är inglasad känner jag spänningen som ligger i luften. Det är som om hela världen håller andan. Allt på grund av Mörkret.

Ljusets och Mörkrets flödande energier håller allt i balans, men bara några få kan se dem med blotta ögat. De kämpar för dominans, men ingen vet när eller hur maktkampen började. Bara var: Miróna, den enda kända kontinenten i den parallella dimensionen Evalanty. Mörkret blev övermäktigt och tog kontroll. Många invånare flydde till jordens dimension, allt från vampyrer och alver utan magi till hamnskiftande troll och feer. Det har gått för många år för att kunna räkna någonting som fakta, och det är därför de flesta av jordens magiker tvivlar på att Evalanty någonsin har existerat. Men jag vet att det är verkligt.

Striden mellan Ljus och Mörker ryktas ha lett till förödande naturkatastrofer och att folket hamnade i misär med hemlöshet och fattigdom, och mycket gick förlorat med tidens gång. Kultur, språk, religion ... Allt är till största delen hörsägen.

Tanken på allt som har gått förlorat ger en tung känsla i hjärtat. Jag tittar ner på födelsemärket på högerhanden. Ironiskt att jag kan läka vem som helst, något som märket bevisar, men inte det som jag helst vill hela. Om det ändå gick att läka allt som har sargats av detta onödiga krig ... Märket är näst intill osynligt av rodnaden, men de ojämna kanterna går fortfarande att ana. Det ser ut som om färg har droppat på huden och sedan formats till ett hjärta. Att kunna läka andra är värdefullt, visst ... men en del av mig har ändå alltid velat ha en kraft som jag kan försvara mig med.

BestulenDär berättelser lever. Upptäck nu