1 - Maisie

5 0 0
                                                  

21 augusti år 2042

I närheten av Uppsala domkyrka

Pulsen dunkar i öronen. Allt hörs som under vatten. Benmusklerna brinner. Nästan framme! Vrålen ekar från alla håll. Ficklampornas ljus växer i nattens mörker. Bara lite till ...

"Akta!" skriker Lorena.

Någonting hårt slår mot foten. Den uppbrutna asfalten far mot ansiktet. Reflexmässigt söker jag efter stöd och griper tag i Lorenas arm för att inte falla. Hela kroppen lamslås. Fötter och knän släpas mot gatan när Lorena tvingas dra mig framåt. Vägarna kantas av förfallna byggnader. På andra sidan om en ruin rör sig ljussken runt på marken. Gruset flyger runt fötterna av vår skarpa inbromsning. Vi slänger oss tvärt mot närmaste tegelvägg, där ryggen tar värsta smällen. Lungorna slutar fungera för ett par sekunder, men jag återfår snabbt fattningen. Personerna med ficklamporna dröjer fortfarande på stegen och verkar inte ha hört mitt gny av smärta.

Vi följer väggen sakta steg för steg. Lungorna skriker efter syre och mitt rusande hjärta får hela halsen att bulta. Men jag vågar inte ta ordentliga andetag. Vid slutet av väggen möts vi av några buskar som lyckligtvis har en del av sina löv kvar. Vi kastar oss bakom och jag tillåter mig själv att andas normalt igen.

Tänderna hackar och huden knottrar sig på armarna. Munnen smakar blod och dagens måltider håller på att komma upp. Men när rösterna närmar sig, och ficklampornas ljus mot marken blir större, tvingar jag bort begäret att ge efter för illamåendet.

Lorena petar mig på axeln.

"Maisie?"

Hon mimar mer än pratar och gestikulerar mot resterna av ett buskage längre bort. Mina inälvor vrider sig som för att komma loss ur ett skruvstäd, men det spelar ingen roll. Inget har någonsin kunnat skilja mig från mina krafter tidigare och jag vägrar låta det hända nu.

Med blicken fokuserad på buskarna tar jag några djupa andetag. Omgivningen tonar sakta bort och raden med buskar blir det enda som existerar. Den drar mitt medvetande till sig, avståndet verkar minska, fastän jag inte tagit ett enda steg. Just när grenarna är så nära att jag kan röra dem, slukas de av ett bländande inferno. Lågorna färdas ner till rötterna, exploderar mot himlen och slingrar ut över marken. När jag sluter ögonen, och riktar all fokus mot elden, försvinner mitt sinne och förenas med kraften hos elementet.

Mitt element.

Första gången lågorna blev som en del min egen kropp, hade jag ingen kontroll. Nu kan jag forma och röra flammorna som jag önskar. Elden slickar trädstammarna och jag ser allt uppifrån deras kronor. Nedanför stirrar Beskyddarna, Myndigheternas soldater, på eldhavet. De ser sig själva som mänsklighetens enda hopp mot oss magiker. I verkligheten handlar det bara om rädsla för det som inte går att kontrollera. De följer sina ledares order utan att tveka, precis som alla de som delar åsikten om att magiker måste utrotas.

Några av dem gör tafatta försök att ta sig förbi elden, men backar genast när jag samlar mer kraft. Lågorna växer till en mur som skärmar av oss från hotet.

"Akta!" skriker någon när flammorna vrålar mot dem.

Jag höjer mig över Beskyddarna som en skräckinjagande flodvåg, och de som står närmast slänger sig bakåt. De försöker hitta en väg runt, men elden blockerar all åtkomst. Min styrka försvinner mer och mer för varje sekund. Jag kommer inte orka länge till. Någonting rinner längs med hakan och min svidande underläpp bekräftar att jag i min koncentration har bitit hål i den.

Med en sista sats av energi kastar jag mig fram mot Beskyddarna. Samtidigt bryts kontakten och jag slungas tillbaka in i min egen kropp. Lorena drar iväg mig i armen. Detta är vår enda chans att hinna undan. När det sista av elden dör ut sätter Beskyddarna av efter oss igen. Domkyrkan reser sig på kullen framför oss och smällarna från Beskyddarnas pistoler börjar eka bakom oss.

BestulenDär berättelser lever. Upptäck nu