"Lämna mig aldrig igen. Du är min enda väg till lycka Felix" min läppar fortsatte att mjukt massera hans.
"Aldrig igen Steph" viskade han.
Jag borrade in ansiktet i kudden och lät tårarna rinna in i kuddens mjuka tyg.
Inte igen.
Samma dröm varje natt, natten det blev vi igen, kyssen under fyrverkerierna.
Jag vaknade på samma sett varje gång, tårarna rinner och händerna skakar. Känslan när jag inser att allt bara var en dröm.
Tårarna strömmade ner längs kinderna och med dom skakiga händerna försökte jag att torka undan tårarna.
"Är du okej gumman?" Det var mamma som kom in smygandes till mitt rum. Den tomma ytan av sängen åkte ner och hennes varma kropp slingrade sig runt min.
"Mamma, jag saknar honom så mycket" snyftade jag.
"Du måste släppa honom" viskade hon med sin trötta men trygga mamma röst.
"Men jag vill inte" grät jag lite mer än innan. Hon placerade tummen under mitt öga och torkade några tårar som rann.
Hon hade rätt, det var ett år sedan nu. Men jag kunde inte släppa min stora kärlek. Varje dag blev allt tyngre, tankarna djupare. Jag ville bara vara med honom igen. Hans namn ekade i mitt huvud varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.
Jag mindes allt som om det var igår - flytten till Malmö. Den dagen då jag krossades totalt 3/1 för ett år sedan.
(Flashbacks)
Mammas plötsliga samtal chockerade mig totalt.
"packa dina saker, vi åker i eftermiddag" tjöt hon lyckligt.
"Vad pratar du om?" Frågade jag förvånande.
"Vi flyttar till Malmö" tjöt hon än en gång. Jag blev stum, hur kunde hon? Precis när lyckan byggs upp krossas den..
Allt jag ville vara att komma tillbaka till Felix..
**
Jag knäppte jeans byxornas knapp och drog på mig den mörkblå hoodien. Jag lät fingrarna stryka bokstäverna på tröjan som bildade Abercrombie. Sen satte jag på mig dom vita ankel strumporna och gick ut till de ny renoverade köket.
"Vill du ha en macka gumman?" Log mamma och la sedan en lugnande hand på min axel som sa jag-vet-att-det-gör-ont och tittade menande på mig. Men jag ville inte möta hennes blick så jag avböjde istället och skakade på huvudet.
"Ring Stella då?" Ropade mamma från tvättstugan som hon nu befann sig i.
Kanske var det en bra idé? Hon var den enda här i Malmö som verkligen tog sin tid att bry sig om mig. Men det hade aldrig hjälpt att prata om min saknad. För det var saknaden som gjorde ondast i mitt hjärta.
**
Jag knölade upp mobilen ur dom tajta jeans fickorna. Skärmen lös upp och bilden på mig och Felix lös klart under dom siffrorna som visade tiden 10:23.
"Felix jag har tröttnat på DIG, jag trodde att jag hade fått ett fel första intryck av dig men tydligen var inget fel. Felix jag är inte din jävla väg till lycka, fattar du det?"
"V-va?" Stammade han fram.
"Ska jag ta det på engelska?" Han svarade mig inte utan stod bara fast klistrad i golvet.
"I'm not your way to happiness Felix sandman, det är över"
Jag strök med tummen över skärmen för att ta bort den tår som landat på skärmen.
Tänk om han kom ihåg mig. Det var allt jag önskade..
Jag drog skärmen åt sidan och knappade in den fyrsiffriga koden 1309, samma datum som dagen det blev han och jag - 13/9.. Allt jag gjorde, allt jag rörde, allt jag såg, allt påminde om honom.
Jag klickade in på kontakterna och skrollade fram till m:et. Sen lös kontakten upp - Min Felix.
Snabbt drog jag undan tåren som rullade ner för kinden. Tummen närmade sig den lilla rutan med texten
"iPhone: 07* *** ** **" och ett litet tecken för att ringa. Jag var få millimetrar från att trycka på knappen men jag stoppade mig själv. Han har glömt mig.
för länge sen.
_________________
Just the begin of the drama👌
Xx S
YOU ARE READING
Everything I didn't say ~ f.s
Random"Aldrig igen" Det är de hon minns för allt har förändrats sen den natten för ett år sedan. (Uppföljare till boken "i'm not your way to happiness ~ f.s" så läs gärna den först)
