"Det förvånat mig att ni vågar er ner hit, men jag antar att den där lusen är såpass viktig för er att ni är villiga att riskera era liv för den insekten." "Ers majestät," sa Raoq och bugade så gott som han kunde i vattnet. Drottningen ignorerade hans gest och synade sina naglar. "Ni kommer inte få honom." "Ers höghet, ni måste lyssna på mig," försökte min mentor. "Ger er av från mitt rike innan jag låter er återförenas med er lilla lus, i fängelsehålan," suckade hon uttråkat med sval röst. I ögonvrån kunde jag se att en av vakterna sakta började simma emot oss. Jag gav Anton en menande blick. Vi var tvungna att handla på ett annat sätt. "Min drottning," sa jag med höjd röst. Raoq gav mig en arg blick som sa åt mig att hålla tyst. Så synd för honom att jag var bra på att vara olydig. "Vad vill ni ha i utbyte för min vän?" "Och vem är du?" undrade hon och visade tänderna. "Blair Hunter, ers majestät." "Hmm. Hunter... Det finns inget ni kan göra," suckade hon. "Inget vi kan göra?" flikade Anton in. "Men vad ni snackar. Sa jag inte åt er att simma iväg?" undrade Nekaia irriterat. "Varför tog ni honom? Vad har ni för användning av George?" frågade jag envetet. "Miss Hunter," sa Raoq lågt och bestämt. "Ugh, jag vill inte veta namnet på den där pesten. Det har ni inte och göra med." "Drottning Nekaia," sa Raoq. "Det är en utav mina elever ni har hand om och jag tycker att det absolut är våra angelägenheter. Jag ber er ers höghet, berätta varför ni tog en av skolans elever och vad vi kan göra för att hjälpa." Drottningens fenlika ben svajade fram och tillbaka. Hon var tyst under en lång stund och bara tittade på oss. Det såg ut som om hon övervägde sin alternativ. Tillsist gjorde hon en gest mot den närmaste vakten som böjde sig fram. Hon sa något till henne och hon nickade innan hon försvann. "Nå? Vad väntar ni på?" sa hon högt och irriterat till allmänheten. "Duka fram!" Hon klappade i händerna två gånger och jag var förvånad över att det faktiskt lät under vattnet. 'Vad gör hon...?' 'Jag vet inte,' svarade jag Winter och såg mig runt på mitt följeslag. "Vad ni än gör så håller ni er i närheten av oss," sa Wilhelm tyst.
✶✿✶
Och det var så vi nu fann oss sittandes vid matbordet. Betjänterna hade dukat fram en massa havsdelikatesser såsom sjöborre, blåsfisk och bläckfisk. Det fanns andra märkliga varelse jag aldrig någonsin hört talas om. Djuphavsvarelser. Det såg... Motbjudande ut. Nekaia satt vi bordets ände, som en sann drottning. Resten satt på långsidorna, med mig mittemot henne på den andra kortsidan. Raoq, Wilhelm och Ulrika slängde oroliga blickar omkring oss. Anton ögon irrade omkring kalkylerandes. De alla bemötte situationen på fel sätt. "Ät," beordrade Nekaia oss och gjorde en gest mot maten. Jag såg frågandes på Raoq som nickade. Jag valde det mest bekanta i högen. Sjöborre och alger. Förvånat stirrade jag på det gula köttet när jag hade tagit en tugga av. Det smälte på tungan och var... Så otroligt gott. "Ni undrade vad vi ämnar att göra med den lilla ålen," började Nekaia och bet barbariskt i en rå fisk. Blod skvätte och löstes upp i vattnet. "Jag bryter fördraget." "Min drottning," sa Raoq. "Har du diskuterat detta med Lakastrio?" "Åh, det behövdes inte," sa hon och såg upp på mig. "Har ni inte smakat på pastejen än? Ni kan inte inte smaka på den." Våra händer sköt ut för att ta en bit pastej. Nekaia såg på oss, en i taget, med brinnande blick och ett svagt leende på läpparna. Jag såg på den kubiska formen och förde den mot läpparna för att ta en bit. Då ekade Winters först i mitt huvud. 'STOPP!' Jag bromsade in. Mina följeslagare med. Winter andades ljudligt ut i mitt medvetande. 'Det där var nära ögat.' 'Varför? Vad då? Vad är det?' 'Det luktar... Människokött...' Förfärat släppte jag kuben med uppspärrade ögon. De andra hade upptäckt samma sak. Anton såg ut att vilja spy, ungefär lika mycket som Ulrika. Raoq hade fryst och fastnat med blicken på kuben. Wilhelm tog det bäst av oss. Varsamt la han ner pastejen och placerade sedan händerna i knät. Nekaia brast ut i skratt. Ett galet, förvridet skratt som förstärktes i salen. "Åh kära, era miner." "Er höghet, vad var det där bra för?" frågade Wilhelm sansat. "Ett gott skratt, inte sant?" "Nekaia!" Drottningen plutade lite med läpparna. Ja, hon plutade med dem och lämnade sin plats för att simma fram till Wilhelm. Han svalde, men rörde inte på sig. Raoq spände sig och skulle just hindra henne när två najade tog tag i honom för att hålla fast honom. Han började protestera, men najaderna var starkare. Nekaia var nu framme vid Wilhelm och kupade sina simhudstäckta händer kring hans ansikte. "Åh, Wilhelm," började hon. "Du vet att jag inte tycker om när du skriker på mig." Jag såg på Anton. Han såg minst lika förvånad ut som jag kände mig. Kände Wilhelm Nekaia?!? Jo, det verkade så. Och på ett mer intimt sätt med det viset hon talade till honom på. "Det är bara ditt fel." "Åh, var inte sådan." "Släpp Mr Hale." "Jag är rädd att jag inte kan göra det." "Varför?" "Jag behöver honom. Mitt stim behöver honom." "För att konsumera? Det finns andra ni kan jaga och livnära er på. Varför just en av mina elever? Förklara för mig, Nekaia." "Det är mer komplicerat än så, kära du." "Nekaia..." "Nej, nu är jag trött på ditt tjat, Wilhelm. Var det inte så du sa för några år sedan också? Att du var trött på mitt tjat?" "Nekaia..." "Ah ah ah. Tyst nu. Mitt stim behöver föda. De behöver människokött. För gamla tiders skull låter jag er gå." "Det kan jag inte göra. George är min elev, jag lämnar inte utan honom." "Ni slösar er tid. Du slösar deras. Du vet att ni är övermannade, Wilhelm. Varför kämpa? Rädda fem liv för att offra ett. Låter inte det som en bra överenskommelse?" "Lek inte med mig." "Åh, jag tror aldrig det var jag som lekte med dig, Wilhelm." "Snälla, Nekaia. Jag ber dig." "Jag kan inte." "Då har jag inget annat val." Wilhelm drog ut en penna som han hade fäst i ärmen. Det var en penna både jag och Anton väl kände igen, för Wilhelm bar den alltid med sig. Det var en elegant penna, en sådan med stålstift för bäck. Jag hade aldrig sett honom använda den, men å andra sidan var han lärare i ett praktiskt ämne, inte teoretiskt. Dessutom anade jag att detta inte var någon vanlig penna, utan Wilhelms Familiaris. Mycket riktigt började pennan lysa. Den ändrade skepnad och långa tentakler visade sig. Snart hade en stor tioarmad bläckfisk tagit form. Den var stor. Mycket större än en vanlig bläckfisk. Stor som Wilhelms själv, än är större, och vit som snö. (A/N: Tänk bläckfisken på bilden fast som vit). "Wow," sa Anton andlöst. "Jag har aldrig sett Wilhelms Familiaris förut. Den är enorm!" "Ja, wow," var allt jag kunde säga. Nekaia började skratta igen. "Åh, kära Wilhelm. Tror du verkligen Hadalpelagic kan stå emot alla mina soldater?" "Åh, ja," skrattade Wilhelm torrt. "Vi lämnar inte utan George." Då bröt kaoset ut. Raoq slog sig fri. Ulrika skapade ett vapen av is med en mordisk blick riktad mot najaderna som simmade oss med snabb takt. "Eleverna!" ropade Raoq till henne. Hon simmade emot mig och Anton precis i tid till att parera treudden som föll ut mot oss. Anton tog tag i min handled och simmade bort från striden. "Vi måste hitta George," sa jag och sköt iväg ett eldklot mot en närmade najad. "Hur då?! Vi vet inte var han är," sa Anton. "Ducka!" En vinranka slogs emot nästa najad och slingrade sig runt hennes ben för att slunga iväg henne mot väggen. "Nekaia nämnde något om en fängelsehåla," sa jag. "Som vi inte heller vet var den är," sa Anton. "Vi måste försöka. Det är det enda vi kan. Tror du verkligen vi har en chans mot dem där?" frågade jag och pekade mot skaran najader som bet efter våra professorer. "Fan, du har rätt. Okej, kom."
✯❄︎✯
~George~
Jag huttrade till och drog knäna intill bröstet. Det var svinkallt här nere och jag hade inte kraft nog att generera något värme inifrån. 'George, du kommer frysa ihjäl om det forsätter såhär. Hur går det med din Vattenmagi? Är du trött?,' sa Sea bekymrat. 'Jag vet. Jag tror inte jag kan skapa...' 'George!' 'Ja, förlåt. Um... Okej. Synd att min Vattenmagi inte kom med värmegenerering också, inte inte bara andas under vatten.' 'Jag är seriös.' 'Jag vet.' 'Svara på min andra fråga!' 'Juste... Nej, jag mår bra. Det trycker lite mot tinningarna, men annars är det inga problem.' Mödosamt reste jag på mig och gick fram till gallret. Bojorna vägde tunga, men kanske inte allt så tungt under vattnet. Vakten utanför väste till och blottade sina tänder. Jag höll upp händerna i luften. Um, vattnet. Med treudden vinkad mot mig backade jag några steg. Jag hade dock tur när en annan najad kom simmandes i ultrarapid. Med några säregna ljud försvann de båda två, på fullt spänn. Med en rynka i pannan tog jag mig fram till gallret igen. Kedjorna som fängslade mig vid väggen var bara tillräckligt långa för att mina fingrar skulle kunna stäcka sig ut. Då fick jag en idé. Jag drog åt mig handen och drog av mig klockan på min handled. Jag tog den mellan tummen och pekfingret för att sträcka ut den utanför gallret. Perfekt. Jag lösgjorde Sea och utan problem tog han form utanför cellen. 'Tror du att du kan förstöra gallret?' 'Ja... Inga problem...' 'Men?' 'Jag kan råka göra dig illa.' 'Sea...' 'Jag menar allvar, George! Allt är inte bara lek.' 'Seariver. Jag vet det. Det är bara det... Det är enda sättet för mig att vara glad, okej? Bara... Jag litar på att du inte kommer göra mig illa.' 'Men ändå. Jag vill inte-' 'Seariver. Jag litar på dig. Du kommer inte skada mig. Litar du på mig?' 'Vad har det med saken att göra? Det är inte du som riskerar att skada mig!' 'Litar du på mig?' 'Ja, det klart.' 'Bra. Lita då på att om något skulle hända, vilket jag inte tror det kommer göra, så måste du lita på att jag väjer utan, med bojor och allt. Okej?' ... 'Okej.' 'Bra.' 'Okej. Okej. Here goes nothing...'
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
✯❄︎✯
Uppdate, jag är faktiskt nästan helt klar med den här boken (det ska bli 50 kapitel som de andra) så jag tänker att jag kan publicera två gånger i veckan istället för en. Tisdagar och fredagar, vad tycks?
