Tankar 1: Ett undanröjande

50 1 0

Tankar och funderingar trängde sig på. Ett undanröjande måste det bli, en slags problemlösning genom ett undanröjande. För det är så att problem som inte går att lösa, måste man antingen försöka klättra över, som man klättrar över en kulle eller bergknalle, eller gå runt, som man kan gå runt ett hus eller rent av en mindre sjö som ligger i vägen. Man kan gå till höger och man kan gå till vänster för att komma runt, men på något sätt så måste man komma fram dit man vill.

Om det inte rör sig om ett stort berg utan något av mindre format, så kanske inte de här tidskrävande, kringgående åtgärderna är nödvändiga, utan något som inriktar sig på precis den typ av problem det gäller passar bättre. Möjligtvis kan man undanröja själva problemet i stället för att klättra över eller gå runt. Mord låter så uppstyltat, att kalla det ett undanröjande är lite mer finurligt, elegant, även om det egentligen kan gå på ett ut. Ja, ett undanröjande måste det bli. Det måste vara detta som kallas problemlösning. Lite onödigt i och för sig, för kraft, energi och tid inte minst, skulle man kunna lägga på någonting annat än på att lösa problem. Men nu när problemen envisas med att dyka upp, så måste man ändå finna lösningar på dem.

Söndag den 2 april

Kannibalens middag

Hon sprättade upp plasten med en kniv, eftersom den var så seg att hon inte kunde slita upp den med fingrarna. Hällde snabbt ut korvarna på en liten skärbräda för att skära isär dem medan stekpannan började bli varm. Ögonen vandrade lite hit och dit över bänken för att se att allt var under kontroll. Hon såg, men såg inte ändå. Ögonen drogs magnetiskt tillbaka till skärbrädan och det hon hade hällt upp där. Visst var det prinskorv, men det var något annat också!

Som förstenad stirrade hon, det var som om hjärnan hade kortslutits och hon kunde bara inte ta in vad det var hon såg. Långsamt kopplade hjärnan så småningom in tankeverksamheten igen och det hennes ögon hade sett gled långsamt över till insikt och vetskap. Det låg ett avskuret finger bland korvarna. Ögonlocken färgades röda på insidan, som om hon inte längre såg ut mot världen runt omkring sig utan inåt. Så äckligt, så vansinnigt äckligt, tänkte hon och en våldsam kväljning gjorde att hon kastade upp, tursamt nog i vasken som fanns på hennes vänstra sida. Hon var knäsvag, hjärtat bultade och hon kände sig alldeles varm och kladdig i hela huvudet och kunde knappast andas. Det tog återigen en liten stund innan tankarna klarnade så pass så att hon insåg att hon var tvungen att ringa polisen, för inte kunde hon väl helt sonika sopa ner fingret bland köksavfallet och glömma att hon någonsin sett det? Helst skulle hon bara vilja fly impulsivt från alltihop, springa sin väg, hem till tryggheten hos mamma, lilla mamma. Och lilla pappa, som inte längre fanns. Sussi kände det som om hon blivit utelåst på balkongen i en smällkall, dunkelsvart vinternatt och någon smällt igen dörren in i värmen och samtidigt plockat bort skyddsräcket från balkongen, så att en flera våningar hög avgrund gapade framför henne.

Med fumliga fingrar slog hon larmnumret 112 och redogjorde i korthet för vad hon hade hittat och blev snabbt kopplad vidare till en person som bad om fler upplysningar. Hon berättade precis som det var och blev tillsagd att inte röra någonting och fick veta att det skulle komma en polis alldeles strax. Hon gick ut på toaletten och tvättade av händerna ordentligt, sköljde ur munnen och torkade ansiktet. Efteråt gick hon in och satte sig i soffan, alldeles för uppskakad och omtumlad för att kunna ta sig för någonting alls. Då kände hon att det började lukta från köket, hon sprang dit och upptäckte att stekpannan osade och var inte långt ifrån att ta eld. Hon stängde av spisen, lyfte av pannan och gick tillbaka till soffan. Sedan satt hon där och bara skakade, mådde dåligt och kände sig helt utslagen.

Något så fruktansvärt, något så alldeles omöjligt, något som man bara inte kan tänka sig och vad i hela friden skulle hon ta sig till nu och hur hade det kunnat hända just henne och hur kunde någon göra något så fullständigt vidrigt, som att skära av någon ett finger och lägga i ett korvpaket?

Innan det ringde på dörrklockan hade hon hört steg i trappan. En äldre manlig med antydan till kulmage och en kvinnlig, magerlagd men ändå ganska manhaftig, polis kom in. De presenterade sig, men Sussi uppfattade inte namnen. Sussi ville fort föra ut dem i köket och visa vad hon hade hittat i ett av korvpaketen hon köpt. Fastän hon hade uppgivit namn och personnummer i telefonen, så var de noga med att ta alla uppgifter först. Sussi blev lite generad, ursäktade sig och pratade lite för fort och hade svårt att komma på sitt eget telefonnummer och hon tittade vädjande på poliserna. Båda var dock ytterst allvarliga och gav inte minsta lilla leende som kunde lätta upp hennes egen situation. Lite vänlighet i bemötandet hade väl inte skadat, det var inte hon som gjort fel eller begått något brott! Sussi började känna det som om det var hon själv som hade skurit fingret av någon och lagt det bland korven, som om det var hon som var skyldig på något sätt. Hon hade börjat bli ganska uppgiven när hon slutligen visade på fingret som låg där på skärbrädan bland alla korvarna och tårarna brände förargligt i hennes ögon.

Poliserna frågade och frågade som om det var hon själv som lagt dit fingret och Sussi försökte förklara att hon åkt för att handla. Hon hade planerat att hon skulle köpa blöjor till Anton som var fyra månader och väntade på att hon skulle hämta honom hos farmor. Att han gjorde sig påmind genom att brösten började spänna och hon visste att det var hög tid för amning trots att hon var kvar i affären ökade känslan av att hon måste se till att skynda sig.

På inköpslistan hade hon också skrivit upp att hon skulle köpa kalkonkorv. Av någon anledning så kunde hon äta kalkonkorv fastän hon i övrigt gled över alltmer åt det vegetariska hållet. Hon var så inställd på att göra korv och hemlagat potatismos med en fräsch sallad och kall grönpepparsås, som hon hade upptäckt när hon och Patrik var på semester på Kanarieöarna förra året, det vill säga där lille Anton förmodligen hade blivit till. Hon förklarade för poliserna att hon snabbt hade ryckt åt sig tre paket med kalkon-prinskorv i stället för den vanliga sojakorven och slängt ner dem i vagnen utan att titta närmare på dem, så hon visste verkligen inte om det hade varit någon skillnad på de tre paketen. Sedan hade hon rusat vidare mot kassan.

Det var inte förrän långt senare när hon hade hämtat lille Anton hos farmor, ammat färdigt och bytt blöjor och Anton hade lagt sig till ro och somnat som hon skulle börja göra ordning middagen. Hon beskrev för poliserna hur hon började med potatismoset, eftersom det skulle ta längst tid och sedan tog hon fram ett av korvpaketen och slängde in de andra två i frysen till framtida behov. Och så hade hon öppnat korvpaketet och hittat fingret.

Polisen nöjde sig inte med det utan undrade över en massa detaljer om hur hon kört till affären och hon förklarade igen.

När Patrik kom hade poliserna precis hunnit åka. Sussi hörde någon hosta i trappuppgången och trodde först det var poliserna som inte hunnit iväg utan stod kvar i trapphallen eller till och med var på väg tillbaka upp till henne, men när Patrik kom in lossnade alltihop. Sussi storgrät och hulkade. Först fattade Patrik inte alls vad det rörde sig om, men som den go'a kille han var, tröstade han henne och så småningom kunde hon berätta den förfärliga historien. Det gick bara inte att tänka sig att man skulle kunna äta någon korv i dag, men de hjälptes åt att göra i ordning potatismoset, salladen och den kallmixade grönpepparsåsen. Det fick nog bli en helt vegetarisk middag för Sussi kände att det skulle vara helt vämjeligt att ha någon kötträtt på bordet.

En fingervisning om mord (av: Christina Gustavson)Där berättelser lever. Upptäck nu