Kapitel 2

52 0 0
                                              


"Slå dig ner. Jag meddelar Carl och Thomas att du är här."

Receptionisten ser ut att vara klädd för en gala. Fin svart klänning, pärlörhängen och en figursydd kavaj. Franska naglar. Brunt glansigt hår och inte ett hårstrå ligger fel i hennes prydliga uppsättning. Affärsmässig, men ändå chick.

Amanda känner sig genast osäker. Hon sätter sig i en fåtölj i lobbyn som osar gammal anrik advokatfirma. Brun lädersoffa med tillhörande fåtöljer, lampor med gröna lampskärmar. På väggen hänger klockor som visar tiderna i Sydney, New york, Tokyo och Stockholm. Hon hann i tid, med tre minuter till godo. Hela atmosfären är som att kliva tillbaka i tiden. Axlarna är uppdragna till öronen och det känns som hon har en cementklump i magen när hon rättar till sig i fåtöljen, snabbt slår fingertopparna på mappen, som innehåller hennes meriter.

Tänk om jag inte duger?

Munnen är lika torr som Sahara. Det här har varit den stora drömmen så länge Amanda kan minnas och nu sitter hon här. Hon fuktar sina läppar och rör runt tungan i munnen för att försöka få bort torkan, utan framgång.

Hårda klackar slår mot parkettgolvet långt bort i korridoren. 
Bestämda steg närmar sig med några enstaka dämpade avbrott när klackarna tydligt når mattorna längs korridoren. Amanda såg direkt hur systematiskt utlagda de låg på golvet, lite för perfekt. Det gör henne ännu mer nervös. Hon är långt ifrån perfekt, vad tänkte hon? Kan hon leva upp till dessa krav?

"De är redo för dig Amanda. Dörren längst bort."

Receptionisten pekar ner mot den långa korridoren.

Väggarna är prydda med tavlor från kända mål som firman vunnit. Amanda passerar många stängda dörrar, både på höger och vänster sida. Hon håller sin mapp hårt under armen, drar ett djupt andetag, lutar sig framåt, sträcker ut armen och tar tag i dörrhandtaget. Plötsligt rycks dörren upp så hon tappar balansen och snubblar till. Mappen flyger iväg och alla papper svävar sakta ner på det polerade ekgolvet. Snabbt kastar hon sig ner på golvet och försöker plocka upp dem. Känner värmen i ansiktet och undviker ögonkontakt med de två männen som står framför henne i galet polerade svarta skor. Den ena går ner på knä och tar upp ett papper och sträcker ut sin hand.

"Låt mig hjälpa dig."

Rösten är mörk och lugn. Det hörs dock klart och tydligt att mannen med det mörka tonfallet är född och uppvuxen i de finare delarna av Stockholm.

Amanda möts av en stor varm hand som omfamnar hennes och hjälper henne upp. Han doftar underbart.

"Ursäkta, jag ber verkligen om ursäkt." Blicken är fäst i golvet och hon vill helst springa ut genom dörren så fort hon bara kan.

"Gick det bra?" frågar han och räcker henne pappret han plockat upp.

Amanda lyfter blicken och ser in i två intensiva havsblå ögon som skiftar med en tydlig grön ton. Hans fylliga bruna hår är välklippt och precis lika perfekt som allting annat i huset, inte ett hårstrå ligger fel.

En hemlighet förde mig hitDär berättelser lever. Upptäck nu